Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Religiöst rally. De religiösa utgjorde en stor del av deltagarna vid högermassmötet Restoring Honor i Washington den 28 augusti i år.

Utrikes

Tron som försätter berg – och vinner val

I skuggan av Tea Party-rörelsen och mellanårsvalet flyttar kyrkorna fram sina positioner.

Den 9 juli 2009 erkände den republikanske guvernören från South Carolina, Mark Sanford, att han varit otrogen. I stället för att ha vandrat på vildmarksleden i Appalacherna, som han meddelat till sina medarbetare att han skulle göra, hade han flugit till sin älskarinna i Argentina. Sedan berättade han, pressad av reportrar, att han fått stöd av ett bibelsällskap på 133 C Street, ett stenkast från kongressbyggnaden i Washington DC, för att komma tillrätta med sitt syndiga liv.

Några journalister kollade upp bibelgruppen och fann att senatorn John Ensign, som avslöjats med en otrohetsaffär bara en vecka tidigare, bodde i det där huset. Och strax därpå kom en tredje otrohetsskandal fram i ljuset, denna gång med kongressledamoten Chip Pickering. Pickering bodde i samma hus.

Den röda tegelbyggnaden blev plötsligt centrum för ett drama som innehöll passion, sex, makt, skandaler, politik på högsta nivå, hemliga sällskap och – inte minst – religion.

Huset på C Street ägs och drivs av en hemlighetsfull organisation som kallas The Fellowship och som har sina rötter i 1930-talets Seattle. Den grundades av den norskfödde predikanten Abraham Vereide.

Organisationen har ingen uttalad politisk agenda, men står tydligt på den kristna konservatismens grund. Genom bibelsällskap, individuell andlig vägledning, samtals- och bönegrupper och ett extremt väletablerat nätverk har organisationen funnits mitt i USA:s maktcentrum sedan mer än 60 år.

– Den nuvarande ledaren, Doug Coe, har bett böner tillsammans med varenda president sedan Eisenhower, säger Jeff Sharlet, journalist och författare.

För några år sedan gav han ut boken »The Family – The SecretFundamentalism at the Heart of American Power«, den första riktiga granskningen av organisationen. Efter de tre otrohetsaffärerna började det ringa i Jeff Sharlets mobiltelefon och hans bok toppade plötsligt bästsäljar-listorna.

– Jag brukar tacka Mark Sanford för hjälpen, utan hans otrohetsaffär hade det knappast blivit den här uppmärksamheten, säger Sharlet, som precis har kommit ut med en uppföljare: »C Street – The Fundamentalist Threat to American Democracy«.

The Fellowship har formellt ingen ledare, inga medlemmar och är inte ens en förening. Verksamheten är omfattande, flera hundra personer jobbar för rörelsen som finansieras genom donationer. Det mesta av aktiviteterna sker i Washington, men det finns även verksamhet i andra delar av USA och utomlands.

Genom åren har tusentals mäktiga personer varit knutna till rörelsen. De har varit aktiva i någon studie- eller bibelgrupp, bott i perioder i huset på C Street eller i någon annan av organisationens fastigheter, deltagit i bönemöten eller allmänna diskussioner. Bland dem som under senare år bott i huset på C Street finns en av Tea Party-rörelsens förgrundsgestalter, senator Jim DeMint, liksom ett flertal andra kongressledamöter.

I drygt 40 år har den informella ledaren varit Doug Coe. Han fyllde 82 år i oktober och har pekats ut som en av de mest inflytelserika religiösa aktörerna i USA av tidskiften Time. Coe och hans medarbetare slår ifrån sig alla anklagelser om att organisationen skulle ha någon slags hemlig agenda för att påverka USA och resten av världen i en mer konservativt kristen riktning. The Fellowship handlar först och främst om att skapa fredade zoner för möten, böner och diskussioner, säger de.

Rörelsen bedriver också en hel del verksamhet utomlands. En del av aktiviteterna har dock varit av tveksam art, milt uttryckt; organisationens företrädare har haft täta kontakter och band med ökända diktatorer som Suharto i Indonesien, Barre i Somalia och Obiang i Ekvatorialguinea. The Fellowship stöder även Ugandas president Museveni, som för något år sedan lade fram ett lagförslag som innebar att homosexuella skulle kunna dömas till livstids fängelse och i vissa fall till döden bara för sin sexuella läggning.

Enligt Doug Coe har kontakterna handlat om att försöka påverka dessa länder i positiv riktning.

– De flesta av mina vänner är dåliga människor. De har alla brutit mot de tio budorden. Men också Jesus mötte djävulen, sa han i en nyligen publicerad artikel i tidskriften The New Yorker, en av de få intervjuer han ställt upp i.

The Fellowships mål är att få politiker och andra makthavare att följa Guds ord. Det kristna budskapet ska vara överordnat politiken och fungera som ett moraliskt rättesnöre för samhället.

Organisationen är knappast ensam om denna inställning. Under de senaste 10–15 åren har de konservativa kristna inriktningarna och kyrkorna vuxit kraftigt och rörelsens bärande moraliska värderingar har fått kraftigt politiskt genomslag.

– Vid valet 2004 överraskades många av att moralfrågorna fick en så framträdande roll, men de har haft en stor betydelse under lång tid i amerikansk politik. Även om ekonomin dominerat de senaste valen, så tillhör moralfrågorna fortfarande de viktigaste valfrågorna för en stor del av väljarna, säger John Green, professor vid University of Akron och en av USA:s främsta experter på relationen mellan politik och religion.

Moralfrågor kan handla om mycket, men i USA har de på senare år varit lika med främst två ämnen: aborter och homosexualitet. Den kristna högern är skicklig på att få uppmärksamhet kring sina frågor.

– Det finns en lång och stark historia av kristen liberalism i USA, men överlag har den problem att nå ut i medierna. Den kristna högern är sexigare, har mer sensationella budskap och vet exakt hur de ska formulera sig på ett kvickt och färgstarkt sätt, säger Diane Winston.

Hon är ursprungligen journalist, men är nu verksam som forskare vid University of Southern California. Hennes specialområde är religion och medier och hon menar att just medierna är en förklaring till varför konservativa kristna värderingar blivit allt viktigare i samhällsdebatten. De slår igenom medialt, trots att de flesta kristna i USA knappast kan ses som fundamentalister eller ens politiskt konservativa. De mitten- eller vänsterorienterade troende är en stor grupp, men den är splittrad och tystlåten.

Omkring 80 procent av amerikanerna bekänner sig som kristna. En stor del av dem är dessutom aktiva i sin församling – går regelbundet i kyrkan, donerar pengar eller deltar i någon volontärverksamhet. Den omfattande religiositeten gör landet unikt jämfört med i stort sett alla andra industrialiserade länder. Men den kristna rörelsen är långt ifrån homogen. Det finns tusentals olika inriktningar, organisationer, församlingar. De spänner från extremt konservativa och bokstavstroende till extremt progressiva.

Expresidenten och demokraten Jimmy Carter är baptist från den amerikanska södern och blev den första presidenten som kallade sig »born again«. Men det var efter hans presidenttid som den evangelikanska rörelsen på allvar började få en politisk tyngd och en allt tydligare högerprofil. Vid andra världskrigets slut röstade mer än hälften av medlemmarna i de evangelikanska kyrkorna på demokraterna. I dag stöder tre av fyra republikanerna. De anses numera vara partiets kanske viktigaste väljarbas. Samtidigt har rörelsen vuxit, från att omfatta omkring 17 procent av amerikanerna till dagens 25 procent. Det gör gruppen till den största religiösa inriktningen i USA. De traditionella protestanterna har minskat sin andel av befolkningen från 44 ner till under 20 procent under samma tid.

Den kristna högern fick sitt stora politiska genomslag 2004. Ett flertal studier har visat på den kristna konservativa rörelsens betydelse för att säkerställa ytterligare fyra år med George W Bush i Vita huset.

Företrädare för den kristna politiska högern hittas såväl inom mer traditionella protestantiska samfund som inom den amerikanska katolska kyrkan. Men det är främst den evangelikanska rörelsen som kommit att symbolisera den konservativa kristendomen. Inom rörelsen finns omfattande inslag av bibel- eller bokstavstrogna medlemmar och samfund, manifesterade i frågor som rör aborter, preventivmedel och homosexuellas rättigheter, men även när det till exempel gäller synen på skapelsen. På orter där fundamentalistiskt inriktade samfund är starka har det varit många lokala strider om skolors rätt att lära barnen om evolutionen i stället för att strikt utgå från Bibelns skapelseberättelse.

Den evangelikanska rörelsen i USA är brokig och svåröverskådlig. Här finns allt ifrån den radikale Jim Wallis och hans tidning Soujourner’s Magazine till ärkekonservativa och närmast militanta grupperingar som protesterar utanför kliniker som utför aborter. Rörelsen har haft störst framgångar i södern och mellanvästern.

I sydstaten Virginia finns McLean Bible Church. Pastor Lon Solomon har under sina 30 år som församlingens ledare sett sin kyrka växa till mångdubbel storlek. I dag har den omkring 15 000 medlemmar. Varje söndag samlas omkring 3 000 av dem i den största av församlingens kyrkor, belägen i Vienna, ett längre stenkast från det gigantiska köpcentret Tysons Corner.

– Det finns bara ett sätt. Jesus är den enda vägen till himlen. Är du en gång frälst så kommer du till himlen. Vad du än gör för dumma och galna saker och rentav syndar, så kommer du till himlen om du tror på Jesus.

Solomons predikan är intensiv och engagerad, rösten är stark och övertygande. Klädd i en vit, välstruken skjorta och en blå slips talar han med stöd av minnesanteckningar på några papper. Orden flyter fram utan besvär.

McLean Bible Church betecknar sig som evangelikal och tillhör den konservativa kristna traditionen. Bland medlemmarna i Solomons kyrka finns en antal kända namn på den politiska högerkanten: kongressledamöter, företagsledare, höga jurister, idrottsprofiler.

Att kyrkan är högerorienterad förnekas dock av Solomon:

– Vi pratar inte om politik och ägnar oss inte åt politisk predikan alls. Vi har medlemmar som är republikaner, demokrater eller oberoende. Gud älskar demokrater och republikaner lika mycket.

Varje år i februari brukar pastor Solomon från McLean Bible Church åka in till Washington DC och besöka något som kallas National Prayer Breakfast. Han är inte ensam. Tusentals åker dit från världens alla hörn och de flesta räknar det som en ära att få tillhöra de inbjudna. Under årens lopp har ett antal presidenter gästat frukosten. Senast Barack Obama nu i år. Moder Teresa var huvudtalare 1994 och höll ett brandtal mot aborter:

För fyra år sedan var rocksångaren Bono talare, förra året var det Tony Blair.

Arrangör? The Fellowship.

Ett annat exempel på den kristna konservativa rörelsens styrka såg vi den 28 augusti i år. Då samlade medieprofilen Glenn Beck och Sarah Palin flera hundra tusen personer vid Lincoln Memorial i Washington DC för att »återupprätta hedern« (Restoring Honor). Beck, som är mormon, talade om varför USA måste vända sig till Gud och vikten av att samhället är byggt på kristna grundvärderingar.

Mötet var partipolitiskt obundet, men inte på något sätt opolitiskt: överallt syntes symboler för Tea Party-rörelsen. Denna löst sammansatta grupp har på kort tid vuxit fram som en vital och stark kraft på den politiska högerkanten. En del hävdar att den håller på att ersätta den högerkristna rörelsen som den mest betydelsefulla aktören på den konservativa sidan. Men det stämmer knappast. Grupperna står för ungefär samma saker, som minskad offentlig sektor, lägre skatter och konservativa moraliska värderingar, och består i stort sett av samma människor.

– Det finns en slående likhet rent demografiskt mellan dem som anser sig vara en del av Tea Party-rörelsen och dem som anser sig tillhöra den kristna konservativa rörelsen, säger Robert Jones på Public Religion Research Institute, som nyligen publicerat en rapport om förhållandet mellan Tea Party-anhängarna och religion.

För två år sedan lyckades Barack Obama engagera de liberala kristna väljarna. De sympatiserade med hans ödmjuka inställning till religion i allmänhet och till hans egen kristna tro i synnerhet.

Hans motståndare John McCain fick däremot stora svårigheter med just de kristna väljarna. Den evangelikanska rörelsen kände ingen större entusiasm för republikanernas presidentkandidat. Han hade uttalat sig fördömande om kristna evangelikaners inblandning i det republikanska partiet i samband med primärvalskampanjen åtta år tidigare och det hade inte glömts bort. Enligt en studie tappade McCain sex procentenheter i valet av just detta skäl, jämfört med Bush i valet 2004. Dessa röster hade inte räckt för att besegra Obama. Men valet hade blivit betydligt jämnare.

Republikanerna lär inte göra om misstaget. Vid nästa presidentval kommer den republikanska kandidaten att ha en djup förankring i den kristna konservativa rörelsen. Det nyligen avgjorda mellanårsvalet är en fingervisning; ett stort antal republikanska kandidater till både senaten och representanthuset har uttalade högerkristna värderingar och har traditionella moralfrågor på en framträdande plats i sitt politiska program. Många av dem har dessutom direkt stöd av eller intima band med Tea Party-rörelsen.

– Jag tror att 2008 var sista gången på länge som vi såg en republikansk ateist försöka bli president, som författaren Jeff Sharlet sammanfattar läget.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera