Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Utgivarna abdikerar

Flera tidningar utmanar pressetiken i onödan, och gömmer sig bakom litteraturens regler i artiklarna om kungaboken.

Dubbelmoral är bra – förlorar man den ena har man alltid den andra kvar. Det skrev Henrik Tikkanen en gång. Många tycks ta honom på orden, inte minst svenska tidningar.

Det är en lärdom man kan dra efter att ha läst de artiklar och löpsedlar som förebådade säsongens mest uppmärksammade boksläpp; trion Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers samlade ansträngningar i boken om kungen – »Den motvilliga monarken«.

Rubrikerna spände förväntningarna högt: skandal var bara förnamnet.

Expressen publicerade en gåtfullt lång, kissnödig intervju med de tre författarna, tidigare tryckt i tidskriften Filter. TV4:s »Kvällsöppet« bjöd på en underhållande debatt där en av bokens huvudkällor presenterades, tidigare svartklubbsägaren och boxaren Mille Markovic. Och Aftonbladet uppträdde som Peer Gynts berömda lök, med lager på lager.

Först försvarade chefredaktören Jan Helin, under den heltäckande rubriken »Sanning eller förtal«, att det var relevant att publicera uppgifter ur boken, oavsett om de var sanna eller bara bestod av gamla rykten.

I samma tidning tyckte krönikören Jan Guillou tvärtom:

»Ett stort problem med att göra journalistik av pikant sexskvaller är nämligen bevisfrågan. Folk brukar neka. Det kan lätt bli fel, journalistiken förvandlas till förtal bakom fikonlövet att ›granska makten‹. Såvida vi inte gör som engelska journalister. Börjar avlyssna telefoner och installerar kameror och bandspelare i folks sovrum.«

På en annan sida försäkrade Lena Mellin att Aftonbladet inte höll kungen om ryggen. Både Aftonbladet och Expressen och en rad andra medier gjorde sedan i flera dagar valet att publicera uppgifter om boken, såsom varande intressanta och relevanta, även om man inte kunde garantera sanningshalten.

Det kan ingen göra efter att ha läst boken. Som många recensenter påpekat är det ganska förvirrande läsning. Man får en schizofren krock mellan bokens första del, en rörande, snudd på inställsam skildring av kungens uppväxt, och andra delen, en irrande Dantevandring genom överklassens unkna herrum, där punchångor, cigarrök och kvinnosyn inte verkar ha vädrats ut sedan Oscar II:s dagar. De här miljöerna bör naturligtvis skildras i all sin ynkedom, men trots att författarna slår knut på sig själva lyckas de inte göra klart om kungen eller kungens kompisar gjort något brottsligt. Olämpligt beteende, enligt ett antal anonyma källor, men när, var och hur har dessa saker inträffat? På sjuttio-, åttio- eller nittiotalet? Författarna slirar ofta på årtalen, men är desto mer noga med indignerade tonfall.

Ett kapitel som citerats flitigt i pressen handlar om kungens påstådda konkubin, en färgstark artist. Vad det verkar har hon inte gjort någonting som någon vettig människa i Sverige kan förebrå en vuxen kvinna, men i allt som berör henne firar dubbelmoralen triumfer, både i boken och i tidningarna. Vad har hon gjort som förtjänar denna behandling? Ett försök att skänka trovärdighet åt de andra, skummare miljöerna? Ett bondeoffer för att kunna schacka kungen?

Republikanska debattörer försöker göra »Den motvillige monarken« till ett politiskt vapen. Glöm det. Verklighetens folk rusar redan till monarkens försvar: Kungen har rätt till ett privatliv! Trosvissa republikaner menar däremot att de kungliga, som baserar sin existens på blodets rätt, inte alls har rätt till ett privatliv, i alla fall inte ett sexuellt privatliv. Allt som kan kopplas till reproduktionen angår allmänheten, anser de. Den argumentationen har i så fall glömt att reproduktion och erotik skildes åt för länge sedan. På den grunden skulle till exempel ett kungligt homosexuellt intresse sakna relevans.

Nej, de senaste veckornas kungliga skvaller lär oss framför allt en sak: att vi går mot en brittisk syn på sex och pressetik. Och när de kungliga gemaken är genomsökta återstår alla andras.

Jag tycker nog att flera tidningar utmanar våra pressetik i onödan, och fegt gömmer sig bakom litteraturens rättsregler.

Många journalister påstår att »Den motvillige monarken« bygger på gammalt skvaller. Men ingen tidning skulle kunna publicera uppgifterna med dessa magra källor. Ansvarige utgivaren måste vara mer noggrann för att riskera sitt anseende och i extrema fall sin frihet.

Tryckt i bokform är materialet helt och hållet författarens sak. Han eller hon bär det juridiska ansvaret. Att se så många chefredaktörer outsourca sitt ansvarig utgivarskap, och åka snålskjuts på litteraturens risker, är den verkliga dubbelmoralen.

***
För övrigt kan man förundras över svenska mediers yrvakna intresse för kriget i Afghanistan. Ett krig som Sverige deltar i sedan 2001. Både dansk och norsk press har mycket bättre bevakning, och en bättre kritisk debatt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera