Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Alla kan inte spela huvudrollen«

Egentligen går hon mest på Operabaren, den traditionstyngda krogen dit konstnärer, författare – och de som vill synas med dessa – har sökt sig i 100 år. Men Sturehof, som är finanselitens Mecka, ligger närmare arbetsplatsen Dramaten.

Marie-Louise Ekman växte upp i en tvårummare intill Centralbadet med mamma Maude Lönnqvist som var mannekäng, och pappa Walter Fuchs, reklamchef på Vasateatern. Han var »periodisk drinkare«. Så vill hon kalla det. Inte »periodare«. Ekman stegrar sig när hon hör uttrycket.

– Det är förminskande.

Vad man än kallar det, så präglade pappa Walters sinnestillstånd den kaotiska uppväxten. »Nu är pappa trött igen«, kunde det heta. Uttrycket blev också titeln på långfilmen Ekman gjorde med maken Gösta Ekman i huvudrollen 1996.

– Pappa kunde bli kolerisk, ringa och skälla ut folk mitt i natten. Det kallades för att han blev »hypernervös«. Det fanns inget som hette barnpsykologi eller studiero. Pappa ville att jag skulle bli konstnär, som han alltid velat bli. Betyg eller skolarbete betydde därför inget.

I »Hallo Baby« (1976), Ekmans första film, sitter flickan i kulissen och ser sin far (spelad av Toivo Pawlo) på scen. På samma sätt som Marie-Louise Ekman som barn ofta var med sin pappa på Vasa­teatern. Här fanns gestaltande, berättelser och bilder, som hon senare byggt vidare på under sin karriär. Som konstnär har Ekman aldrig låtit sig begränsas av formen. Hon har målat, filmat, jobbat med scenografi, teater, skulptur. Alltid originell.

– Jag går under i den förutsägbara dramaturgin«, säger hon.

Viljestark och kreativ även som yngre hade Marie-Louise Ekman svårt att underordna sig auktoriteter. Hon relegerades från två skolor. I stället har hon själv gärna varit ledare, rektor för Konsthögskolan i nio år (1999–2008) och nu Dramatenchef.

– Att själv bli chef var ett optimalt sätt att lösa det på, säger Ekman. Hon skrattar och nickar.

– Det uttalandet ligger det nog mer sanning i än vad jag själv förstår.

Samtidigt har hon ett tydligt mål med sitt ledarskap, inte bara för konsten, utan även människorna där.

– Jag vill att alla människors kraft ska komma till sin rätt på teatern. Jag vill göra många människors revansch. Det är det jag brinner för. Det är en pågående konstnärlig process. Det hetsar upp mig att inte veta vad som händer i morgon. Därför trivs jag så bra på Dramaten.

Men så har det inte alltid varit. Första halvåret som chef fick hon utslag, kunde inte sova, gick runt med nackspärr. »Får man inte sova så är det kört«, säger hon. Nu sover hon som en stock.

Vad är jobbigast med att vara Dramatenchef?

– Alla starka viljor. Alla drabbas av ­jobbiga relationer som uppstår, även jag. De erfarenheter jag har av negativa hier­arkier har jag nu en möjlighet att ställa till rätta. Nu kan jag göra saker som jag tycker de ska göras.

Är en av de sakerna att sätta kvinnorna på Dramaten i centrum? De flesta reklambild för kommande och pågående föreställningar som hänger utanför och inne på teatern just nu har en skådespelerska i förgrunden. Ekman ser lite skeptisk ut, som om hon inte vill göra en stor sak av detta.

– Vissa perioder har det varit övervägande män, då gör det ju inget om det vissa perioder är övervägande kvinnor.

I slutändan ska det väga jämnt.

Bland de anställda på Dramaten talas det ändå förhoppningsfullt om Ekmans strävan efter jämställdhet på teatern. Inte bara mellan könen, utan mellan alla medarbetare. Men Marie-Louise Ekman vill tona ned förväntningarna.

– Konstnärlig verksamhet är ingen demo­kratisk verksamhet. Alla kan inte spela huvudrollen. Men alla i en ensemble kan bli synliggjorda.

Som teaterchef måste man också leva med den ekonomiska verkligheten, som har blivit hårdare inom kulturens olika grenar. Här kommer Marie-Louise Ekmans sinne för dramaturgi väl till pass. Nyligen gick hon ut i DN med ett krigiskt procenttecken målat i ansiktet. Det var en protest mot att det statliga bidraget till Dramaten inte hade räknats upp med mer än 0,4 procent 2011. På grund av ökade löne­kostnader går teatern därför back med tre miljoner kronor nästa år.

Marie-Louise Ekman tycker att det finns en Stockholms aggressivitet bland dem som fördelar kulturbudgeten. Att stockholmarna inte ska ta för sig för stor del av kakan har hon hört ända sedan hon satt i Kulturrådet på 80-talet, och hon tycker att det är ett missförstånd.

– Dramaten är till för alla. Samarbetet med Riksteatern tar Dramatens föreställningar ut i landet.

Dramatens roll i Teatersverige triggar också gärna diskussionen om fin- och fulkultur. Var hamnar nationalscenen med sitt uppdrag att spela klassiker i den diskussionen? Hur långt kan man gå med Shakespeare för att nå en ny publik?

– Hur långt som helst. Men vi tänker inte finkultur när vi sätter upp en klassiker. Det ger ingen näring. Vi vill få in spännande konstnärer på teatern och ta tillvara den kraft som finns i ensemblen. Men en experimentell pjäs sätter vi inte upp på stora scenen där vi ska sälja 740 platser per kväll. Den ekonomin har vi inte. Det säger sig självt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera