Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Bubbelekonomi. Fastighetsmarknaden i Spanien växte explosionsartat i början av 2000-talet – för att implodera i finanskrisens spår. Bilden, tagen i förra veckan, visar ett avstannat bygge utanför Madrid.

Utrikes

Den spanska sjukan

Trots hyfsade statsfinanser och fungerande storbanker riktas finansmarknadernas oro mot Spanien.

Förra söndagen gick 5,3 miljoner spanjorer till valurnorna för att visa sitt missnöje med den sittande regeringen. Socialisterna led ett förnedrande nederlag och tappade makten och var fjärde plats i församlingen, medan det konservativa Partido Popular gjorde sitt bästa val någonsin.

Nu var det inte fråga om parlamentsval utan regionala val i Katalonien, en nog så viktig region – rik och traditionellt socialistisk. Valet är därför en indikator på regeringen Zapateros popularitet inför nästa nationella val som enligt kalendern ska äga rum 2012, men som mycket väl kan tidigareläggas.

I den rådande skuld-, euro-, finans- och bankkris som råder i Europa har frossan gått från Grekland till Irland, från Irland till Portugal. Men elefanten i rummet som överskuggar nervösa finansdiskussioner i kraft av sin egen tyngd är Spanien.

Den spanska ekonomin motsvarar mer än 11 procent av euroområdets BNP, och är dubbelt så stor som den grekiska, irländska och portugisiska tillsammans. Dessutom är bankerna i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Nederländerna kraftigt exponerade mot landet vilket innebär att en spansk kollaps skulle hota både euron och Europas ekonomi som helhet.

»Spanien är för stort för att falla, för stort för att rädda.«

Den amerikanska nationalekonomen Nouriel Roubini sa det först, sedan har formuleringen upprepats vid åtskilliga tillfällen den senaste tiden. EU:s räddningsmekanism från i våras kommer knappast att räcka för att rädda Spanien ifall läget blir akut. Spaniens sista försvarslinje är just att dess ekonomi är så stor att den innebär en systemrisk för euron.

Den spanska krisen har å ena sidan likheter med den irländska, eftersom det handlar om en sprucken fastighetsbubbla och dålig konkurrenskraft. Till detta kommer en arbetslöshet som tillhör de högsta inom EU. Samtidigt dras Spanien med ett bekymmer som är gemensamt för hela Sydeuropa: en stor svart marknad och utbredd korruption.

Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD uppskattar den svarta ekonomin till runt 20 procent av Spaniens BNP, och det är bara Grekland och Italien som har större inofficiell ekonomi bland OECD-länderna.

Enligt organisationens beräkningar går spanska myndigheter varje år miste om runt 50 miljarder euro i försvunna skatteintäkter, ett särskilt problem för ett land med stora underskott i statsbudgeten.

– Det är mycket svårare för en regering i ett land med stor svart ekonomi att öka intäkterna genom höjda skatter, säger John Peet, tidningen Economists Europaredaktör.

Den svarta marknaden i Spanien undergräver både statens möjligheter att dra in skatt och förtroendet för systemet. När gapet mellan inkomna skatter och utbetalningar till folk som behöver pengar växer blir det ännu svårare för regeringen att genomföra reformer. Statens svaga ställning försvagas ytterligare.

– Det blir en ond cirkel där den svarta marknaden växer i förhållande till den vanliga ekonomin, säger Mats Persson, chef på den liberala tankesmedjan Open Europe.

För arbetslösa är de oreglerade jobben ofta den enda möjligheten.

– Enda anledningen till att spanjorerna överlever trots 20 procents arbetslöshet är att folk kan få jobb på svarta marknaden, säger John Peet på Economist.

Förra året kom Deutsche Bank med en rapport som visade att de svarta ekonomierna i en rad länder hade gynnats av krisen. Rapporten konstaterade att länder med stor svart ekonomi hade krympt förhållandevis lite trots den ekonomiska lågkonjunkturen. En förklaring skulle kunna vara att pengarna från svartjobb oftare går till konsumtion än sparande – och därmed gynnar tillväxten.

En annan förklaring till den spanska krisen handlar om euron – och det är samma förklaringsmodell som används för Irland. Resonemanget går ut på att länderna gick in i valutasamarbetet med en för låg växelkurs, vilket bidrog till att blåsa upp fastighets- och byggbranschen och överhetta ekonomin. Med euron hade man samtidigt avhänt sig möjligheten att kyla ned ekonomin med hjälp av höjd ränta.

Enligt SEB:s analytiker Elisabet Kopelman handlar det om att en valuta inte passar alla; Spanien fick en snabbare kostnadsutveckling jämfört med Tyskland, det land som betraktas som euroområdets norm.

– Den låga räntan drev upp både löner och fastighetspriser. När finanskrisen kom sprack bubblan och det blev tydligt att den spanska konkurrenskraften hade försvagats i förhållande till den tyska, säger hon.

Mot detta kan invändas att även länder i ett valutasamarbete har vissa vapen att ta till för att hejda en sådan utveckling. Det kan handla om höjd moms eller andra strategiska skattehöjningar eller tuffare krav på bankernas kreditgivning. Eller att genomföra andra reformer som lönar sig i längden.

– Den enskilt viktigaste åtgärden som Spanien har misslyckats med är att reformera arbetsmarknaden. Det hade bidragit till att sänka lönerna och förbättrat konkurrenskraften på sikt, säger John Peet.

Vilket för oss till ett av Spaniens största problem: arbetslösheten. Den har alltid legat relativt högt och ligger i dag över 20 procent. För svaga grupper som invandrare är den 30 procent, för ungdomar 40 procent.

Orsaken till den höga arbetslösheten står att finna i en omodern och rigid arbetsmarknad. Därför har det vuxit fram två parallella system där man lever i skilda världar som fast eller temporärt anställd. Den temporärt anställde har få rättigheter medan den fast anställde sitter säkert och kostar stora pengar att bli av med. För varje års fast anställning måste arbetsgivaren betala 45 dagar full lön efter anställningens slut. Det innebär att den som varit fast anställd i sju år kan kvittera ut en årslön om den ska tvingas sluta.

– Det gör att det finns en väldig tröghet i systemet, säger Rickard Sandell vid Madrid Institute for Advanced Studies.

Den spanska tillväxten ligger i dag på nära noll och utsikterna framöver är bleka. Spanien är ett av de länder som har tappat mest i konkurrenskraft den senaste tioårsperioden med snabbare löneökningar och sämre produktivitet.

Till skillnad från den grekiska skuldkrisen har den spanska inte sitt ursprung i vanskötta statsfinanser. Spanien var ett av de länder som före finanskrisen klarade kraven i stabilitets- och tillväxtpakten på max 3 procents budgetunderskott, 60 procents statsskuld av BNP. År 2007 hade landet ett budgetöverskott på ett par procent och en statsskuld på 40 procent av landets BNP men på kort tid ökade budgetunderskottet till över 11 procent.

Under tiden gjorde premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero tafatta besparingar, men det var inte förrän den grekiska krisen kulminerade i våras som regeringen på allvar tog till krafttag för att begränsa budgetunderskott och få ned det under 3 procent till år 2013. Åtgärderna handlade om höjd moms från 15 till 17 procent, ett stopp för stimulanståtgärder som sattes in 2008, lönesänkningar på 5 procent i offentliga sektorn och frysta lönenivåer de närmaste åren. Dessutom genomfördes en otillräcklig arbetsmarknadsreform, men den utlovade pensionsreformen har skjutits på framtiden.

Två saker skiljer den spanska belåningen från andra länder, och de kan verka paradoxala. Den ena är att statens upplåning till stora delar sker inom landet och att den därmed inte är så sårbar för utländska lånegivare. Den andra är att Spanien samtidigt är en av världens största låntagare. SEB:s beräkningar på olika länders nettoexponering mot utlandet visar att Spaniens belåning uppgår till 95 procent av landets BNP.

– Det kan jämföras med Sverige i början av 1990-talet vars nettoexponering som värst uppgick till 50 procent av BNP. Det tog 20 år att komma ifrån det och då hade vi ändå en krona som tappade 30 procent i värde vilket hjälpte oss ur krisen, säger Elisabet Kopelman.

När det gäller banksektorn har Spanien helt egna förhållanden som har betydelse för de ekonomiska problemen. Här skiljer man sig från den irländska krisen genom att de spanska storbankerna anses ligga relativt bra till. De är väl kapitaliserade, alltså har gott om eget kapital, och under högkonjunkturen i början av 2000-talet var de allmänt försiktiga när det gällde nya finansprodukter.

Men över hälften av bankväsendet består av mindre sparbanker, cajas. Deras generösa utlåning under fastighetsboomen liknar subprime-lånen och har lett till en egen cajas-kris. Enligt tidningen Economist står spanska banker med runt 323 miljarder euro i utestående lån till fastighetsmarknaden. I dagsläget har cajas begränsad tillgång till kreditmarknaden och kreditfrossan från hösten 2008 känns igen.

Som medicin har staten föreskrivit en gigantisk rekonstruktion där antalet cajas ska halveras med hjälp av en statlig garantifond – men processen drar ut på tiden vilket väcker finansmarknadens misstänksamhet för att pengarna inte kommer att räcka.

– Staten har redan garanterat 90 miljarder euro, och fortsätter det så här ett tag till så har vi snart en situation som liknar den på Irland, säger Mats Persson på Open Europe i London.

Sammanfattningsvis hänger spansk ekonomi på kort sikt på finansmarknadernas tålamod med cajas-krisen och regeringens reformvilja. På längre sikt gäller det för Spanien att förbättra konkurrenskraften och reformera arbetsmarknaden, men frågan är om regeringen Zapatero förmår göra jobbet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera