Relationer i mörker

Sent i november i backen upp till mig lyssnar jag på Robyn och vid textraden »I’m gonna love you like I’ve never been hurt before« faller husväggarna utåt in i mörkret och marken försvinner. Sången har förlett mig att öppna en lucka, se över min axel mot det jag inte kan tänka på: hur jag älskade. Fötterna fortsätter framåt. När jag når min dörr förstår jag, just det, det är egentligen inte låten som har dragit upp det här igen. Det är årstiden. Det var likadant i fjol.

Min kropp minns att sent i november, då faller jag i gråt en dag när han precis ska lämna lägenheten ensam, trots att vi planerat att göra något tillsammans. Det leder till ett gräl. Inte det vanliga grälet utan ett annat, mycket värre, där han säger att han känner sig som en misshandlad hustru. Att min depression, min utmattning och mitt konstanta ­bekräftelsebehov kväver honom till döds.

Jag åkte till Stockholm den veckan övertygad om att han hade rätt. Jag hade alltid tänkt att mitt tempo en dag skulle kosta mig hälsan eller livet. Det hade aldrig slagit mig att det fanns något värre: att inse att jag tillåtit mina val gå ut över någon jag älskade mer än livet självt. I insikten låg ett förunderligt lugn. Jag tänkte att nu vet jag hur alkoholister känner sig när de blir tvingade att se hur de lever. Att när man når bottnen så kan man verkligen inte ta sig någon annanstans än uppåt.

Jag kom överens med mig själv om att förändra mitt liv, för min egen skull och framför allt för hans, fast jag förstod att relationen antagligen inte skulle gå att rädda. Och det har jag gjort. Och det gick den inte. Två dagar innan vi skulle flyga till Finland för att fira jul med min familj gjorde han slut.

Är det två år sedan nu? Eller tre? Hur länge kan det här fortsätta? Ska de förgångna jularnas osaliga ande varje december vara minnet av vår galna, berusande vansinneskärlek? Jag kommer knappt upp till lägenheten förrän jag gråter igen, stora hulkande snyftningar som skakar hjärtat och fyller det mörka rummet bakom som tydligen finns kvar, fast jag minns att jag redan i somras tänkte vad skönt det är att jag har kommit vidare nu. Att jag bär det här med mig men åtminstone inte har några tårar längre.

Jag tillbringade mellandagarna ensam, hemma hos bortresta vänner, skrek mig igenom ljudvallen tills jag naken, tom och urblåst liksom visste att universum, eller kanske jag menade mitt liv, trots allt är fyllt av kärlek. Att jag inte fysiskt skulle dö av att bli berövad mitt människoheroin, min livspartner, alla mina luftslotts husgrund, fadern till mina ofödda barn. Man dör inte av det. På nyårsafton åkte jag hem.

En av oss borde ha flyttat ut den dagen, men det var inte praktiskt, och vi fick avvänja oss från varandra gradvis, ineffektivt och plågsamt. Därför bodde jag fortfarande kvar då jag insåg varför det hade varit så viktigt att jag blev skurken. Han hade inte ensam klarat av att bryta upp från vår framtid, men min kvävande, paranoida svartsjuka hade också varit befogad – självklart fanns det en annan kvinna. Jag hann tänka: så banalt. Sedan: vreden. Jag var ju stark nu, beväpnad med allt jag förändrat och byggt upp för att aldrig plåga en annan människa som jag hade plågat honom.

Jag slet honom i små, små stycken, malde ner honom till en fin sand som virvlade upp och satte sig i mina lungor och fortfarande hindrar mig från att andas när det blir kallt om hösten. Så banalt. Och att popmusik ska påminna om hur jag kan älska. Och ska. När jag har konfronterat spöket av min mörkaste december en gång till.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!

29 comments

  • Misery skriver:

    Wow! Du är min idol!! Får tårar i ögonen av igenkänningen men också för att du berättar. Känns som man hela tiden måste vara så lyckad och lycklig… Tack!

  • […] En dag i december lade Johanna Koljonen sitt hjärta på bordet. […]

  • jojjo skriver:

    du skriver så vackert! gåshud.

  • Salinger skriver:

    Icke-allmängiltig text.Försvarar inte sin plats i en tidning med 70 000 prenumeranter.
    Vi har alla våra kors att bära.Such is life.
    När världen går under o mänskligheten nått sin gräns med alla sina krig,självmords-bombningar,utsugning av tredje världen,trafficking,pedofileri o självstympningar finns ingen anledning blotta våra egna lidanden inför en allmänhet.
    Har man språkets gåva har man en annan uppgift.

    • Mats skriver:

      Vilken magsur reaktion, och så typisk. ”Hur kan du ägna tid åt X när det finns så mycket värre saker att ta upp.” Om man alltid skulle tänka så, skulle ingenting bli gjort — det går alltid att hitta nånting som är mer angeläget. Men det ena behöver inte förskjuta det andra, och vanligtvis är det de som tar upp ”mindre” saker som också är de som försöker göra något åt de större. Till skillnad från alla dem som inte gör något alls.
      Alla kommentarerna visar för övrigt att detta ÄR en angelägen sak.

  • Elsa skriver:

    Tack, tack. Lite ljus i mörkaste vintern.

  • Christian skriver:

    Tack för en fantastiskt skriven krönika! Jag känner igen mig i dina känslor. Det verkar vara ett moment 22 moment det där. Man lär sig inte av något annat än från upplevelse och konsekvenserna av sina handlingar men det är just den insikten och kunskapen får en vilja göra om dem så mycket. /Hälsningar Christian T

    • Christian skriver:

      Det blev lite galet när jag skrev det där men man kanske förstår ändå.

  • […] Fokus » Relationer i mörker […]

  • […] måste ni bara läsa den här krönikan relationer i mörker. mycket bra. tack petra för tipset. Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts […]

  • […] det gör ont i hela kroppen när jag läser det här men det är den mest obarmhärtigt fantastiska text jag läst på mycket länge. LikeBe the first to like this post. […]

  • Maria skriver:

    Tack Johanna! Kylvasst och mäktigt. Känner verkligen igen mig.

  • Nena skriver:

    Du måste skriva en roman!

  • […] väntan på framsteg så rekommenderar jag den här krönikan av Johanna Koljonen, vilket N. gjorde mig uppmärksam på. (Tack snälla för det!) Har ingenting med hot att göra, […]

  • Mårten skriver:

    Skoningslöst vackert. Jag lipar som en bebis och lyfter på hatten för en person som går från klarhet till klarhet i allt hon gör; i alla fall i det jag ser, hör och läser.

  • Mikael skriver:

    Fantastiskt bra skrivet. Känner igen mig i känslan.

  • Tack underbara du för den här texten. Jag älskar hur du skriver.

  • Heidi skriver:

    Du reflekterar och skriver lika bra som hon sjunger. Tack!

  • […] jag älskar Johanna Koljonen. Skrivet av cmajalisa Arkiverad i Känslor, Länkar ·Taggar: Johanna Koljonen, relationer Lämna en kommentar » GillaBli först att gilla det här inlägget. […]

  • PAULA skriver:

    Johanna. Vi är många som har känslan. Du har orden. Tack för det.

  • Tomas skriver:

    Men åh vad fin du är Johanna! tack för den innerligaste texten på evigheter.

  • Niclas Johansson skriver:

    Tack för en ärlig, uppslitande text. Svårt att läsa för en nydumpad, men… jag känner igen. Malande tankar, skuldkänslor, pressen att kanalisera ångesten till beslutsamhet och ett avstamp till ett bättre själv. Fast, ”det händer väl alla, nån gång”?

    Tack för att du inte banaliserar.

  • Emanuel skriver:

    Wow! Vilken text!

  • Elin Olofsson skriver:

    Kära, allra bästa Johanna Koljonen – tack. Oändligt tack för den här texten.

  • I mörkret skriver:

    […] Om du bara ska läsa en text till i år, eller under resten av ditt liv, så är det denna. […]

  • Gabrielle P skriver:

    Tack för att du vågar dela med dig av det smärtsamma kärleksminnet. Att älska som om man aldrig blivit sårad är det enda möjliga och samtidigt så omöjligt…

  • Emma skriver:

    Så sant, så klokt, så smärtsamt. ”Sången har förlett mig att öppna en lucka…” Och det gör lika ont varje gång. Tack för din text.

  • […] viktigare till sitt innehåll – och bara så rakt in i hjärtat mänskligt drabbande. Johanna Koljonen, who […]

  • Lasse Edfast skriver:

    Din text går rakt in i hjärtat. Jag minns mig själv under tunga ruiner efter kärleksfyllda, aldrig byggda luftslott, och jag tror att det överallt går omkring pappor och mammor till ofödda barn som också de känner igen det du skriver. Tack för att du skriver det så bra!