Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Den skapande mannen är en roll«

Lydmar Hotel ligger diskret placerat mellan Grand Hôtel och Nationalmuseum i centrala Stockholm. I hotellets restaurang, inredd som ett lyxigt vardagsrum, brukade skådespelarparet Noomi och Ola Rapace äta middag ibland.

– Men det var ett tag sedan jag var här nu, säger Ola Rapace.

Han är klädd i lång svart rock med en flott pälskrage. Undrar om det där är varg, tänker jag.

Rapace har just köpt hus strax utanför Stockholm och är mitt i flytten från Södermalm. Sonen Lev går i första klass och bor växelvis hos pappa i Stockholm och hos mamma som för tillfället filmar i London. Rapace har också en 11-årig dotter från ett tidigare förhållande som bor hos honom halva tiden.

Tanken är inte att samtalet ska handla om (före detta) paret Rapace och deras relation. Men det är rätt svårt att undvika. I dagarna har »Svinalängorna« premiär, filmatiseringen av Alakoskis roman i regi av Pernilla August. I huvudrollerna: Noomi Rapace och Ola Rapace. Trots att de har separerat sedan inspelningen ska de jobba ihop igen. Förutom den planerade filmen där Rapace spelar legendariska boxaren Bosse Högberg och Noomi Rapace hans hustru schlagerstjärnan Anita Lindblom, har de ytterligare ett projekt på gång: en film där de spelar syskon och som de skrivit tillsammans.

Yrkesmässigt har de alltid varit överens, säger Rapace: »Vi har samma mål med jobbet.« Han talar om det som händer mellan karaktärerna i en film eller i en teaterföreställning – relationerna – som det mest väsentliga. Det är där man ska lägga krutet, säger han och tillägger att hans exfru har precis samma inställning. Identifikationen mellan Rapace och exfrun har de tidigare uttalat sig om i medierna.

Vad bottnar identifikationen i?

– Noomi och jag är trasiga på samma ställe. Hon växte upp utan sin pappa och jag växte upp utan min mamma. Det har varit en förutsättning för vårt förhållande att vi har den förståelsen för varandra. Men att ha såren på samma ställe kan också innebära att man hela tiden påminns om det som gör ont, säger Rapace.

Enligt regissören Stefan Larsson, som regisserat Ola Rapace i Peter Birros pjäs »Den ömhet jag är värd« på Elverket (2008) har Rapace en så kallad »Robert De Niro-syn«på sina roller. Det vill säga han lever med sina roller, går in i gestalten till hundra procent. Men Rapace kallar det inte en metod utan snarare en personlighetsläggning. Det gäller inte bara rollerna. När han träningsboxas inför Högberg-filmen tänker han bara på »fotarbete och vänsterkrokar«, säger han.

Det kan väl lätt bli destruktivt, säger jag.

– Jag ser det som berikande, svarar Rapace.

Periodvis verkar Ola Rapace ha haft ett rätt turbulent privatliv. Jag frågar hur han ser på myten om den skapande mannen som använder sig av relationer och droger för konstens skull.

– Myten om den skapande mannen är en roll. En roll som kan vara rolig att spela under en period, säger han.

Han lyfter vinglaset och nickar.

– Jag tar det försiktigt med sånt här nu. Jag är ensamstående pappa. Jag går och lägger mig strax efter barnen, säger han.

Jag frågar om han betraktar sig som en machoman. Ta det här med boxningen till exempel, det är väl verkligen macho?

Han ruskar på huvudet.

– Macho, det är bara manlighetskomplex, säger han.

– Titta på de män som välter bord på krogen, gapar och skriker. Folk kanske blir rädda för dem, men de är inga riktiga fighters. Riktiga fighters är inte macho. De som verkligen klarar sig i en boxningsring – de är ödmjuka över det, säger han.

 Rapace, född 1971, växte upp bland annat i Vallentuna och var både fotbollskille och hårdrockare. Han var bara ett år när mamman, drabbad av kärlek på annat håll, flyttade från familjen och pappan blev ensamstående. Det var den lösning som föräldrarna ansåg vara mest praktisk, säger Rapace. Kontakten med mamman var sporadisk under uppväxten. Rapace fick tidigt lära sig att ta hand om sig själv.

– Det var inget tragiskt med det. Rättare sagt: problemet var kanske att ingen låtsades om att separationen gjorde ont. Det var inget man pratade om. Länge gick jag omkring med en hårdhet inom mig gentemot båda mina föräldrar men det förändrades när jag själv blev pappa. Nu kan jag tillåta mig att tycka om mina föräldrar. Jag ser också hur nära de står mina barn.

Hur har du påverkats av av att din mamma försvann så tidigt ur ditt liv?

– Känslomässigt har jag aldrig förstått att världen är ett patriarkat. Min uppväxt präglades av att mamma var den starka. Det vill säga att hon var den som gick sin iväg. Hon »gjorde sin grej« och farsan fick ta hand om mig så gott han kunde. Det har varit svårt för mig att fatta att kvinnor kan känna sig underordnade i samhället.

Hur har du själv blivit som förälder?

– Ibland när jag har varit ensam med barnen har jag känt mig rastlös. Men det har blivit bättre. Att vara tillsammans med barnen är ett bra sätt att motarbeta sin egocentricitet. Viktigast för mig är att de får göra sina egna livsval, leva det liv de vill leva.

Han sveper espresson och kränger på sig rocken med den flotta pälskragen.

 Är det varg? frågar jag.

– Mårdhund, faktiskt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera