Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag kallar mig matmor«

Artisten och låtskrivaren Eva Dahlgren kliver ur taxin med solglasögon i pannan, täckjacka och långa svartklädda ben. Vi har stämt träff på Hotel Skeppsholmen – krögarkungen Alessandro Catenaccis (som nu även gett sig in i hotellsvängen) årsgamla etablissemang. Det är inte Dahlgrens förslag. Hon vill bli överraskad. Åtminstone när det gäller lunchställe.

– Jag är en kontrollmänniska. Det här är lagom mycket överraskning, säger hon.

Ögonen smalnar under det blekta håret när hon skrattar.

Eva Dahlgren är nyss hemkommen från en kombinerad sol- och citysemester på Kuba och i New York. Hon är förkyld. Hon blir alltid förkyld när hon börjat träna igen efter ett uppehåll, säger hon.

I februari har hon nypremiär på sin egenhändigt skrivna monologföreställning »Ingen är som jag«, regisserad av Måns Herngren. Navet i monologen är att vi människor till 90 procent är förut­bestämda. Ändå går vi omkring och känner »ingen är som jag«, säger Dahlgren.

Själv växte hon upp i Nynäshamn och Lund. Föräldrarna skildes när hon var ett år och mamman gifte om sig. Hon berättar om sina två pappor: den biologiska pappan är bosatt i Umeå – lång och sävlig, bra på att prata känslor. Av den andra pappan har hon fått sitt sinne för ordning och reda. Humor har de bägge.

– Mamma gjorde ett bra val båda gångerna, säger Eva Dahlgren.

Hon debuterade som 17-åring med albumet »Finns det nån som bryr sig om«. Därefter har hon släppt tolv album, skrivit fyra barnböcker och en bok om inspiration. Albumet »En blekt blondins hjärta« (1991) gav henne fem grammisar, 500 000 sålda skivor och en självklar ställning som en av landets största artister.

En vanlig arbetsdag börjar klockan åtta. Därefter blir det en långpromenad på Söder, där hon har bott i nästan 30 år. Under »Tantosvängen« har mycket musik kommit till, säger hon. Lunchar med kompisar gör hon sällan. Det är den tiden på dagen då det lossnar inspirationsmässigt. Och hon har nära till jobbet, för studion ligger i källaren. Trots det kan startsträckan ibland vara lång.

– Det kan ta veckor innan det börja låta som jag vill och jag slänger mycket av det jag skriver. Men när de dåliga idéerna försvunnit kan det bli bra. Jag har inte varit särskilt produktiv egentligen. Kontinuerlig men inte produktiv.

Hon ler självironiskt.

Enligt bekanta har Eva Dahlgren en rolig, lättsam sida privat. Den bilden man har av henne i media är mer allvarsam.

– Det har med min musik och mina texter att göra, säger Eva Dahlgren.

Måns Herngren, som regisserat »Ingen är som jag«, och Eva Dahlgren umgås i samma kretsar och sommarbor några öar från varandra i Stockholms skärgård. Men det var inte hans humor som lockade henne till samarbete utan hans »känslomässiga mod«. Han är inte en sådan person som bara svarar »tack, fint« om man frågar hur han mår, säger hon.

Det är femton år sedan som Dahlgren och Efva Attling blev ett par. Efva Attling hade då redan två söner från sitt tidigare äktenskap med artisten Niklas Strömstedt. I dag är sönerna vuxna och utflugna. Jag frågar hur det varit att vara styvmamma. Kallar hon sig förresten styvmamma?

Hon skrattar.

– Nej, jag kallar mig matmor eftersom det är jag som lagar maten hemma. Nu är våra barn stora men jag har väl varit lite halvsträng sådär... Men rolig.

Halvsträng?

– Jag gillar ordning och reda. Man ska hålla på mattider och göra det man kommit överens om att göra. Sådana där lätta men svåra saker, du vet.

Det kan vara knepigt att ha föräldrar som brinner för sina yrken som jag antar att du och Efva gör. Har de kommit i kläm?

– Nej, så är det inte. Fördelen för våra barn är att de har fler än två föräldrar och vi har ju inte brunnit för konsten allihop samtidigt! Efva och jag arbetar mer nu än när barnen bodde hemma, säger Dahlgren.

 Brunnit för matlagning, helst asiatisk, har hon gjort sedan början av 1980-talet när hon och musikproducenten Anders Glenmark åkte till Singapore för att köpa billiga instrument. De hittade inga billiga instrument, däremot väldigt god mat. Eva Dahlgren minns att de kom till en matmarknad där de satte sig till bords helt klädda i vitt, och gick därifrån med kläderna prickiga av all mat de hade stoppat i sig. Hon påminner mig om att på den tiden gick det inte ens att få tag på en burk pesto i Sverige.

Du kanske borde ge dig in i restaurang­branschen?

– Jag har funderat på det. Jag tycker om att servera mina vänner mat som jag har lagat en hel dag och som de snabbt äter upp, säger hon och skrattar.

Eva Dahlgren är nyss fyllda femtio. Som ung ville hon bli älskad av alla, säger hon, även av dem hon inte respekterade. Men rädslan för att inte bli gillad av alla krymper med åren.

– Alla artister är suckers for love, men vid femtio är det viktigare att vara sig själv än att vara älskad.

Men Eva Dahlgren vill utforska nya områden. Gärna film. I våras gjorde hon en trettio minuter lång dokumentär om hustrun och smyckedesignern –  till hennes sajt. Lusten att filma väcktes. Jag frågar om Dahlgren siktar på att göra långfilm. Hon ser glad ut. »Kanske det«, säger hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera