Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

»Jag vill inte hamna i porrträsket«

En vårsalong utan sjömän, kritiker utan stake, och en kapitalistisk välgörare utan namn. Journalisten Maja Aase ställer Liljevalchschefen Mårten Castenfors mot väggen.

Folkligt, festligt, fullsatt. I dag öppnar konstutställningen »Vårsalongen« för nittionde gången på kommunägda Liljevalchs i Stockholm. Konsthallschefen Mårten Castenfors älskar detta utåtriktade konstjippo och vill aldrig någonsin lägga ner det.

Mårten Castenfors: Det finns ett värde i att få in 50 000 besökare på en utställning. Man lägger inte ned något som drar så mycket folk och som är mångas enda möte med samtidskonsten.

Maja Aase: Från att ha varit mer åt amatörernas afton har »Vårsalongen« på senare år »professionaliserats«. Hur ser du på att publiken nu går miste om en massa känsliga akryler på sjömän med snugga?

MC: Dem saknar jag inte. Inte alls. Men på salongen finns fortfarande det amatöristiska med, i positiv mening.

MA: I år har juryn bestått av kritiker (Thomas Millroth, Ingela Lind och Martin Aagård) – försöker du ställa dig in hos svenska konstkritiker, som du har en tendens att kalla för »konforma och förutsägbara, helt enkelt ett jäkla döskallegäng«?

MC: Nej. Men det är möjligt att recensionerna blir annorlunda, att de inte vågar skriva något elakt om sina kompisar. Om jag ska tippa vilka omdömen vi får, så blir det nog »solitt men utan spänning«, »lite ofarligt och icke-problematiserat« och »det finns inget som riktigt sticker ut«. Skriver man så har man inte tittat ordentligt. Men det är väl det man kan förvänta sig.

MA: Hur var du själv som konstkritiker, bland annat på Svenska Dagbladet?

MC: Jag var bäst. Jag var sur och flitig. Något av en Bror Duktig.

MA: Du sitter själv i »Vårsalongens« jury, hur mycket får de andra bestämma?

MC: Vi har inte haft några stora konflikter utan är rätt samstämmiga – jag är en ödmjuk härskare. Det är två grejor som jag har drivit igenom och vad gäller den ena, där undrar jag vad jag egentligen tänkte på. Men ja ja, jag står för mitt beslut.

MA: Jag bad en kompis komma med ett generellt omdöme om »Vårsalongen«. Bums sa denna etablerade bildkonstnär att stilen är alltför lustifik, besökarna ska roas och kittlas hela tiden och därför tröttnar man efter första rummet. Och så är det rakt av för många Karin Mamma Andersson- och Jockum Nordström­epigoner.

MC: Plötsligt ska alla tycka att Jockum är jättetråkig. Säger man så, då har man inte tittat färdigt. Det finns för övrigt väldigt mycket teckning i Sverige, och då ska vi visa mycket teckning. Men vad vi framför allt ska försöka göra är att hitta de där särlingarna, som kör sitt eget race. För det är ju så att det mesta inom konsten är redan gjort.

MA: Hur vet du det?

MC: Det vet jag. Trenden är foto och Moderna museet ska tydligen också satsa på foto, efter de publika framgångarna för nystartade Fotografiska museet i Stockholm.

MA: Varför gör inte »Vårsalongen« tvärtom och skär ner på det där tjatiga fotot och satsar mer på textil, denna konstform som ständigt är satt på undantag?

MC: I år har vi faktiskt ganska mycket textil, och några jävligt fina broderier. Men jag tror för den skull inte att textil ännu är en trend, tyvärr. Det finns många pojkar och flickor som sitter och micklar med textil, men det är en bit kvar tills det blir lika inne som foto.

MA: Hur mycket tänker ni på att »Vårsalongen« ska vara jämställt och jämlikt? Alltså att ni ska ha med utställare med rötter i en annan kultur än den svenska, att könsmaktsordningen aktivt ska bekämpas och att både fattiga och rika är representerade?

MC: Bidragen är ju anonymiserade för juryn och om vi bara hade plockat ut pojkar, då hade vi fått stå för det. Nu har jag suttit fyra gånger i juryn och på något märkligt sätt blir det till exempel alltid 60 procent brudar och 40 procent killar. Frågan är ju varför det är så, men så är det.

MA: Vad har ni i år som man inte skulle kunna se någon annanstans?

MC: En kille har gjort en installation kring installationen av påven. Det är som en stor skröna och en exposé över den katolska kyrkans förtryck. Hans protest är ett exempel på något som bara kan visas på »Vårsalongen«. Det finns inget galleri som skulle ta sig an en sådan grej. Men hos oss är det något som behövs, det är kul, det är märkligt och det är vågat. Det är sådant som lyfter »Vårsalongen«.

MA: I »Kulturnytt« i Sveriges radios P1 hackar kritikern Mårten Arndtzén på dig för Liljevalchs kommande samarbete, Drömrummet, med SVT-succén »Antikrundan«. Tidigare hade ni en Ikea-utställning, enligt mig alltför lik en vanlig dag i Kungens kurva. Var går gränsen för penninghungern?

MC: Vi måste få in en ny publik i våra lokaler. Folk, som inte är som du och jag, de vet ju fan inte ens var Liljevalchs ligger. Jag är 52 år och behöver inte bevisa något längre. Jag gör det jag tycker är skoj. Jag är inte rädd för konstvärlden och behöver inte anpassa mig till den.

MA: Men det vet du ju att om du tar in lite naket och så några kändisar som jagar varandra med motorsåg, då har du publiken. Var går din gräns?

MC: Jag vill inte hamna i porrträsket. Även om man vill göra publika utställningar gäller det att göra det seriöst. Vi ska inte göra tingel-tangel, men med mig som chef finns det heller ingen risk.

MA: Är du bra som chef?

MC: Jag jobbar ständigt som slav i kommunens tjänst. Jag brukar kalla min personal för slavarna och alla blir väldigt nervösa. Folk förstår inte alltid min humor. Det jag vill är att personalen ska känna sig lugna och trygga inför risken att misslyckas. Sedan är det mitt fel om det går fel.

MA: Vilken är din hittills största miss på Liljevalchs?

MC: Einar Jolin-utställningen i höstas. Jag trodde att det fanns ett intresse för att se på Jolin med nya ögon. Men han drog inte alls en stor publik och jag frågade »Varför?« och fick till svar: »Jolin? Han som är så tråkig.« Då blir jag jävligt störd.

MA: Liljevalchs håller ju på att smyga med en okänd välgörare som ska donera en ohygglig massa pengar till er, sägs det. Varför är det inte Lars Thulin, alltså den kapitalist som sponsrade katalogen till Jan Håfström-utställningen?

MC: Lars Thulin är en märklig och en god människa, och just den katalogen hade varit omöjlig att göra om inte han hade gått in i projektet. Den anonyma, som du talar om, är en annan sorts kapitalist. Han vill spela en roll, men mer säger jag inte. Det kan jag inte och det vill jag inte. Han har för övrigt en plan för hur han ska lösa en donation skatte­tekniskt.

MA: Finns det inte en risk för att ni får en kitschig kille i projektet som ska styra och ställa och sabba?

MC: Nej.

MA: När får vi veta vem det är?

MC: Under våren.

MA: Att det är svårt att hitta sponsorer som satsar på konst är enligt kultur­minister Lena Adelsohn Liljeroth bland annat de exkluderande konstkritikernas fel. De är för snåriga och opedagogiska, till skillnad från de trivsamma sport­journalisterna. Varför har hon fel?

MC: Glöm inte att det finns en massa sportjournalister som skriver exkluderande. Det handlar som vanligt om att människor faktiskt har svårt för konst. De är rädda för att de inte förstår och de är rädda för att fråga. Det finns en enorm klyfta mellan dem som är inne i konst­världen och dem som ställer sig utanför. Vi i konstvärlden har alla en gigantisk pedagogisk uppgift att fylla.

MA: Varför är du inte chef på Moderna museet i stället? Prestigepiffigt, resa jorden runt på parties, slippa svettiga kommunpolitiker – sus och dus och mera pengar, det låter väl finfint?

MC: Jag är nöjd med det jag har: en liten organisation och nära hem. Rest har jag redan gjort tillräckligt och vernissager skyr jag som pesten. Jag blir vid min läst.

MA: Så där säger alla bittra 52-åringar. Men okej, vilka konstnärskap ska man ha koll på för att se det bästa i Sverige just nu?

MC: Ja, du… Lena Cronqvist är extremt privat men ­angelägen för mig. Rita Lundqvist för hennes envetenhet. Danne Wolgers lyckas alltid överraska och paradoxalt nog också Ernst Billgren. Han har i många år gjort målningar som är jättefina. Han har sökt sig tillbaka till innerligheten. Ulrik Samuelson, den gamle kämpen, är en annan.

MA: Varför en sådan medelålders konstsyn?

MC: Tja, det finns ju massa unga konstnärer också … men jag vill inte peka ut speciella namn.

MA: Vad har ni på väggarna hemma i din familj?

MC: Mycket svenskt. Min hustru och jag har levt ihop i 26 år och vi har köpt hela tiden och har i dag en fin samling. När livet är ett helvete är konsten fortfarande en tröst, som jag söker kraft ur. Jag är så lyckligt lottad att jag får arbeta med min stora passion.

MA: Vad krävs för att Sverige ska bli världens ledande konstnation?

MC: Att man inte fortsätter att avskaffa teckningslärarna i skolan. Vi måste ­behålla humanismen och försvara basvärdena. De är hotade i dag och det gör mig väldigt oroad.

MA: Till »Vårsalongen« 2012 – kommer jag med om jag helt sonika lämnar in mig själv som bidrag?

MC: Frågan är om du är tillräckligt intressant. Men det är kanske inte alls en dum idé? Välkommen att söka!

KULmajaaase
Maja Aase
Journalist och aktuell som bisittare hos »Nordegren i P1«. Tidigare chef för »Kulturnytt« i samma kanal.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera