Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Motvillig monark. Colin Firth spelar Georg VI som på grund av sin stamning länge tvekade att ta över den brittiska tronen.

Livsstil

Talets gåva

Filmen om kungen som inte får fram orden till sina undersåtar är nominerad till tolv Oscars. Forskarna famlar fortfarande efter lösningen på stamningens gåta.

Han blickar ut över de svarta rockarna som fyller Wembley Stadium, knyter nävarna och tar sats. Framför sig har han ett hav av människor som väntar på att han ska öppna munnen. Vid hans sida står hustrun Elizabeth, som genom ren tankekraft försöker förmå orden att lossna. Det hjälper inte. Han stakar sig, kippar efter andan, försöker på nytt. Ser hur potentaterna i publiken börjar vrida på sig, viska med varandra, titta på klockan.

Prins Albert ska bli Storbritanniens kung och han kan inte ens tala till sina undersåtar. Skammen är total. 1925 sågs stamning, ett talfel som en procent av världens människor lider av, som ett bevis på svaghet. Hovets läkare gav den blivande Georg VI rådet att röka fler cigaretter för att halsen skulle bli mer avslappnad, och proppa munnen full med stenkulor eftersom detta trick skulle ha hjälpt självaste Demosthenes, den store grekiske statsmannen, att bli kvitt sin stamning.

I filmen »The King’s Speech«, som har svensk premiär nästa vecka, skildras den sanna historien om hur den blivande kung Georg VI, far till den nuvarande regenten Elizabeth II, till slut har turen att träffa en man som anlägger en mer modern syn på hans problem. Lionel Logue, spelad av Geoffrey Rush, tar sig an den motvillige prins Albert (Colin Firth), med målet att få honom att kunna tala. Filmen gick snabbt upp i biotoppen i Storbritannien, har redan belönats med flera priser och är en klar Oscarsfavorit.

»The King’s Speech« har inte minst tagits väl emot av dem som själva stammar. Trots att det är ett vanligt funktionshinder har stammande en undanskymd plats i populärkulturen, och när de förekommer är det oftast i form av svårt hämmade, nervösa personer, psykopater eller bara allmänt asociala människor.

Att inte kunna kontrollera det egna talet, att veta vad man vill säga men ha en mun som inte lyder, upplevs av många som oerhört frustrerande och socialt stigmatiserande.

Stamning brukar beskrivas som ett medicinskt mysterium som gäckar läkarvetenskapen. Alla kulturer har i alla tider försökt sig på egna tolkningar av vad stamning är och vad det beror på. Det är först under de senaste årtiondena som forskningen börjat närma sig stamningens gåta, och fortfarande är det mycket som återstår.

Många neuroforskare tycks i dag luta åt att förklaringen sitter i hjärnan. Talet består av en avancerad kedja av muskelrörelser i läppar, tunga och mun. Det är en motorisk sekvens, liknande den som sker när man spelar piano, och styrs från ett speciellt område mellan de bägge hjärnhalvorna som kallas för den supplementära motorarean.

Stamning kan ses som en störning i talets startsignaler. Nästan alla stammande kan tillfälligt tala flytande om de får hjälp med själva startsignalen, exempelvis med en metronom som anger takten eller med hjälp av att sjunga. Att ha en melodi och en tydlig rytm gör att de flesta kan tala flytande.

En viktig del inom stamningsforskningen går nu ut på att ta reda på varför det i denna komplexa talkedja blir avbrott just runt munnen. Forskaren Per Alm, som själv stammar, ledde i höstas en studie vid Uppsala universitet. Där mättes muskelaktiviteten i läpparna samtidigt som personen filmades med en höghastighetskamera för att kunna se hur musklerna aktiveras hos en person som stammar.

I studien ingick också så kallad transkraniell magnetstimulering, en metod som mäter hur stark stimulering av hjärnbarken som krävs för att orsaka en muskelrörelse. Den bygger på att svag ström via en magnetspole utanför skallen används för att skapa en rörelse i en specifik muskel, exempelvis ryckning i ett finger.

– Vi fann ingen skillnad mellan personer som stammar och kontrollgruppen när det gällde den högra hjärnhalvan. I vänster hjärnhalva däremot, som är den som styr vårt tal, hade den stammande gruppen i genomsnitt en signifikant högre stimulanströskel än dem som inte stammar, säger Per Alm.

Per Alms teori är att de muskler som ska komma i gång när vi vill säga något får för svag aktivering i själva talögonblicket. De får ingen riktig startsignal och då uppstår det en stamning. Andra muskler runt omkring kan däremot komma i gång av misstag, vilket skulle kunna förklara varför stammande ofta har muskelspänningar, ryckningar i ansiktet eller ofrivilliga blinkningar. När vänster hjärnhalva inte lyckas få igång talet försöker höger hjärnhalva kompensera för detta.

En del forskningsresultat pekar på att det kan finnas en koppling till signalsubstansen dopamin, precis som i fallet med Parkinsons sjukdom. En kinesisk studie handlar om just dopaminets roll hos den som stammar. Våra gener styr hur receptorerna för dopamin i hjärnan fungerar och personer med en viss genvariant hade sänkt risk för stamning, enligt de kinesiska forskarna. I USA testas det en del dopaminrelaterade mediciner, men ännu är det för tidigt för att kunna dra några tydliga slutsatser, och medicinerna har också visat sig ha biverkningar.

Många kan underlätta sitt tal med hjälp av träning, men det är också viktigt att inte låta rädsla för olika talsituationer ta överhanden. Att lära sig leva med den tendens till stamning som kanske finns kvar.

– Det är bra om man kan avdramatisera det här med stamning, att det inte ses som konstigare än att en del behöver glasögon, säger Per Alm.

Varje tisdagskväll håller Stockholms stamningsförening talträning i ABF-huset på Sveavägen. Den här kvällen i januari dyker elva personer upp, de flesta är någonstans mellan 20 och 30 år gamla. Varje deltagare ska ställa sig upp framför de övriga och hålla ett kort anförande, det kan handla om precis vad som helst. Därefter får han eller hon positiv återkoppling från gruppen. Tanken är att man ska få tillfälle att träna på att tala inför publik – något som upplevs som mycket obehagligt av de flesta som stammar.

Nervositeten går nästan att ta på när deltagarna går fram en efter en. Men stämningen är avslappnad och vänlig, en förutsättning för att de ska våga.

I dag vet man att stamning inte beror på nervositet. Stammande barn är inte mer nervöst lagda än andra barn. Däremot kan man under skolåldern och i tonåren utveckla en oro för talsituationer som i sig kan göra stamningen värre. Att uppleva att man inte kontrollerar det egna talet kan vara enormt frustrerande och stressande.

De flesta i gruppen använder sig av någon talteknik för att försöka bemästra sin stamning. Ofta går de ut på att tala långsamt, melodiskt eller i två-ordssatser. Att höja eller sänka tonläget och andas med hjälp av hela diafragman, precis som en operasångare gör, är andra knep.

En del provar tekniska hjälpmedel. I dag finns det små öronsnäckor som gör att den som stammar hör sin egen röst med en viss fördröjning och därmed tvingas sakta ner talet. För en del underlättas talet, åtminstone i vissa situationer. Men ljudet kan också kännas lite störande. Kostnaden för olika modeller ligger mellan 5 000 och 40 000 kronor och inte alla svenska landsting subventionerar detta.

Andra använder sig av kognitiv beteendeterapi, KBT. Den bygger på att exponera sig för det man är mest rädd för och tar ingen hänsyn till varför problemet uppkommit.
Just att våga konfrontera de situationer som är allra mest skrämmande är något som många stammande kämpar hela livet med. Att stamningen får styra valet av studier och yrke är mycket vanligt.

– Jag skulle bli stridspilot precis som min far. Testerna gick bra ända tills jag skulle prata med en läkare och psykolog, då tog det stopp. Jag grät hela vägen hem, säger Kenneth Hjelm, ordförande i Stockholms stamningsförening.

Det råder enighet i gruppen om att många låter sina liv styras av stamningen. Att den påverkar precis alla delar av vardagen. En tjej berättar att hon vid restaurangbesök alltid väljer maträtt efter hur bra hon är på att uttala dess namn. Lax är lätt att säga, till skillnad från pannkakor. Att hon egentligen inte tycker om lax spelar mindre roll. Obehaget och den potentiella skammen det innebär att försöka göra sig förstådd och inte lyckas överskuggar allt.

Många som stammar har problem att uttala sitt eget namn utan att staka sig, varför det kan bli jobbigt att presentera sig för nya bekantskaper på fritiden eller i jobbet. Telefonen utgör ett annat vanligt hinder. En uppfordrande telefonsignal orsakar ofta blockeringar. Pressen att svara snabbt och på beställning kan ge svår ångest.

– Jag vet att det finns människor som gift sig enbart för att ha någon som kan svara i telefonen, säger Marianne Österlind på Stockholms stamningsförening.

Nu går hon snart i pension, men det var inte förrän hon anställdes av föreningen som Marianne började tala med sin man och sina tre barn om sin stamning. Den nya öppenheten gentemot vänner och familj gjorde att hon upplevde ett helt annat bemötande och respekt.

– Som stammande har jag haft så mycket osagt. Det är ett trauma och en livslång sorg. Länge lät jag stamningen styra mitt liv, säger Marianne Österlind.

Precis som Georg VI, som tvekade och våndades när det var hans tur att ta över tronen. Rädd att han skulle misslyckas och inte leva upp till folkets förväntningar. Men hans historia visar att det faktiskt går att övervinna sin stamning. Att det till och med går att tala inför en hel nation, mitt under brinnande krig, om situationen så kräver.

Stammaren är en man

3 av 4 som stammar är män
1 procent av världens vuxna stammar
4 procent av världens barn stammar

Fakta | Vett och etikett

Så här vill de flesta som stammar bli bemötta.

• Ge den som stammar tid att tala till punkt.
• Avbryt inte.
• Fyll inte i ord.
• Håll ögonkontakt.
• Börja inte syssla med annat eller prata
med någon annan.

Källa: Stamningsförbundet

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera