Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Danmarks kyrka inte vår

Vissa tror att det danska beslutet att låta public service värna kristna värden kan hända här. De har varken förstått den svenska kyrkan eller politiken.

Danska präster har mycket skojigare pipkragar än svenska prelater, men det finns större skillnader än så. Det bör man ha i minnet efter veckans romol i Danmark, där kulturministern beordrat Danmarks Radio att värna det kristna kulturarvet.

Nu undrar oroliga röster: När händer samma sak i Sverige?

Sannolikt aldrig. Det beror inte bara på att det svenska avtalet mellan staten och public service ser annorlunda ut, utan framför allt på avtalet mellan staten och kyrkan. Det är mer än tio år sedan den svenska stats­kyrkan upplöstes, och de religiösa opinionerna är som bekant rätt svaga i Sverige.

Det ska mycket till innan politikerna har något att vinna på att ställa sig in hos kulturkonservativa kristna väljare. Det är ju just det som är Göran Hägglunds huvudvärk. De troende i Sverige skiljer strikt på Kristus och kejsaren, och föredrar andra politiska partier än kd.

I våra grannländer är det annorlunda. Danmarks »folkekirke« är snudd på helig. Danska präster är anställda direkt av kulturdepartementet, och det är kyrkoministern som är högsta hönset och talar i hela kyrkans namn, inte ärkebiskopen. Danmark har förresten ingen ärkebiskop.
Ingen tror att de danska politikerna drar i strid för det kristna kulturarvet på grund av varma religiösa känslor. Nej, här gäller det som vanligt att markera mot muslimer.

Den danska kyrkans roll i kulturarvet utnyttjas till bristnings­gränsen av Dansk folkeparti, som har två starka profiler i de bägge kusinerna och svartrockade prästerna Sören Krarup och Jesper Langballe. Krarups dotter, teologen Katrine Winkel Holm, är grundare av ett islamkritiskt nätverk, och sitter för DF i styrelsen för danska radion.

Utgångspunkten till det danska bråket var att radion flaggat för möjligheten att lägga ner radioandakten, som direktsänts varje morgon sedan 1946. Att det väckte ont blod är kanske inte så konstigt, men att ministeriet vill detaljstyra Danmarks Radio i denna fråga är beklämmande.

På förekommen anledning kan man titta på vad avtalet mellan svenska staten och Sveriges Radio säger i ämnet. Där krävs att public service »speglar det religiösa livet i Sverige«.

Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio tolkar åtagandet så att det ger rum både för strikt journalistiska program som »Människor och tro«, liksom för inslag med existentiell reflektion på sekulär grund, samt förkunnelse i gudstjänst och andakter, med kristna, judiska och muslimska röster. Enligt Louise Welander, chef för SR:s livsåskådningsredaktion, förutsåg man protester när de kristna andakterna först fick konkurrens av andra religioner, men farhågorna kom på skam. Religions­programmen verkar ha en tolerant publik.

Andakter och gudstjänster har varit viktiga i public service av tradition. Ett av de allra första inslagen som sändes i Sveriges radio 1925 var just en julotta från Skansen.

Klockan 11 på söndagar är traditionell gudstjänsttid i radion. Då lyssnar en stadig publik runt 120 000 lyssnare, vilket inte är dåligt. Men uselt om man jämför med Norge. Där lyssnar mer än en halv miljon människor till högmässan om söndagarna.

Man kan tycka att det är för mycket religion i radio, eller för litet. Ofta är det svårt att göra strikt bodelning mellan religion, konst och kulturarv. Slå över till P2 får ni höra. Bachs oratorier, Mendelssohns mässor och Mozarts »Requiem«, eller vad som helst av Arvo Pärt? En och annan musikalisk ateist låter nåd gå före rätt när det gäller Bach. Han njuter ändå. Att skilja ut de religiösa filéerna ur den kulturella kroppen kräver en slipad kniv. Och den som försöker skära riskerar alltid att sluta som Shylock i Shakespeares »Köpmannen i Venedig«. Han står där med sin kniv, men kan inte ta sitt skålpund kött utan att spilla en enda droppe blod.

Dessa svåra frågor ska man fortsätta att diskutera, frågan är fri. Men det är inte politikerna som ska diktera musiken i P2 eller portionera ut gudsordet i etern. Om detta råder bred enighet i Sverige.

De danska politikerna däremot, har genom sitt beslut försämrat dansk public service. De har gjort det svårare för danska journalister att kritiskt granska religioner och andliga makthavare; såväl militanta islamister och kyrkoministern själv. Med sitt populistiska beslut tror den danska regeringen att man gynnar danskheten och hindrar »islamiseringen« av Danmark. I själva verket har man kraftigt försämrat yttrandefriheten och den danska kulturdebatten. Det är riktigt, riktigt illa.

***
För övrigt är dansk politik allra bäst som fiktion. Hurra för »Borgen«! Onsdagar i SVT 1. Veckans högtidsstund i hård
konkurrens med »Sherlock Holmes«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera