Köttets mästare

Text: Therese Eriksson

»Du fattar väl att Johannes bara är intresserad av att se dig dö«, kastar fjortonåriga Elsa Mo ur sig till sin döende bästis Veronica, och ett övertramp som aldrig kan tas tillbaka har begåtts. Det är i den här scenen som allt ställs på sin spets, här som det blir tydligt att Elsas nya fosterbror, den undersköne Johannes, har tagit hennes plats i Veronicas liv. Elsa tar sin tillflykt till baletten, tänjer kroppens alla gränser i ett försök att dansa sig bort från sorgen, svartsjukan och skuldkänslorna, och till Micke, hockeykillen som hon biter och slår och som biter och slåss tillbaka. Kroppen är redskap och slagfält, mål och medel, i Mara Lees nya bok »Salome«.

Även i Lees prosalyriska debut »Kom« (2000) står kroppen i centrum. Boken består av en räcka sexscener på en strand, liksom sakligt och distanserat återberättade trots att de är både detaljerade och ofta obehagliga. Mara Lee (f. 1972) sysslar med kroppen i alla sina verk. Kroppen som subjekt och objekt, som kött och som idé. Som en projektionsyta för olika sorters begär och som en hungrig, begärande gestalt i sig. Krig, boxning och moderskap blev tre sinnebilder för vad kroppen förmår och tål i diktsamlingen »Hennes vård« (2004). Och den kritikerrosade flärdromanen »Ladies« (2007) nagelfar skönhetens och ytans inflytande över vår tid och våra liv.

»Ladies« är kritik av konsumtionshetsande skönhetsideal och beundrande fascination inför skönheten – samtidigt. I kölvattnet efter mottagandet av romanen ifrågasatte DN:s Åsa Beckman kritikerkårens omdöme, och menade att de höjt en klumpig och grund roman till skyarna enbart på grund av att Mara Lee med sin bakgrund som poet och lärare vid skrivarlinjen på Biskops Arnö har »en air av intellektualitet runt sig« (DN 13/10-07). Själv läste jag »Ladies« som en stilsäker och smart chick-lit noir, ja, som underhållning om än mörk och morbid sådan.

Nu är Mara Lee aktuell med sin andra renodlade roman, »Salome«. Och det är här som den unga Elsa Mo – ett anagram på Salome förstås – likt sin bibliska namne och förebild dansar för att kunna förgöra den fagre Johannes. Han, som är lika oåtkomlig som vacker, tar plats i hennes familj och vid hennes bästa väns sida. Här är skönheten ett hot. Den vrede som Elsa känner gentemot Johannes är romanens motor, det som driver och fäller henne på samma gång. Men här är kung Herodes hov utbytt mot skånsk småstad på 1980-talet, och som en modern Salome bör lever också Elsa så kallat »vanligt tonårsliv«.

»Litteraturens uppgift är att hitta nya berättelser«, säger Mara Lee i ett samtal i den saligen avlidna tidskriften Bonniers Litterära Magasin 2004. Grundstoryn i »Salome« är dock en flitigt återberättad sådan, i en mening till och med utnött. Den ofta mycket speciella period i en människas liv som tonåren utgör har begripligt nog gett upphov till otaliga romaner. Men Mara Lees skildringar av tonåringar tillhör några av de mest lyhörda jag har läst. Karaktärerna är alltid mer än de synes vara, motsägelsefulla, svåra och älskvärda. Lee fångar föränderligheten, nyckfullheten och de stora känslorna med en exakthet som säkerligen krävt en plågsam nedstigning i kroppsminnet. Åtminstone är det smärtsamt att läsa, för Lee nästlar sig in i läsaren på ett sätt som skapar starkt obehag och stor närhet till berättelsen. Den känsla av att vara iakttagare som både »Kom« och »Ladies« skapade finns inte här. I »Salome« blir man, motvilligt eller ej, deltagare. Och brutaliteten som präglade »Hennes vård« får här förnyad kraft.

Vem kan man jämföra Mara Lee med? En Aase Berg? En Sara Stridsberg? Mja. Alla liknelser tycks halta. I egenskap av tonårsskildring med absolut psykologiskt gehör är »Salome« kanske närmast besläktad med en stilistisk motpol, nämligen Anne Swärds »Till sista andetaget« (2010). Men Mara Lees röst är hennes egen. Och med »Salome« visar hon än tydligare att hennes författarskap hör till svensk samtidslitteraturs intressantaste. Och det säger jag inte för att Mara Lee har en »air av intellektualitet« runt sig. Jag säger det för att hon skriver förbannat bra böcker.

Therese Eriksson är litteraturkritiker.