Krönika

EU:s hantering får IG

Nu finns en utmärkt chans att visa upp en utrikespolitik som inte bygger på fördomar.

Mitt i jublet över diktaturernas fall och sorgen över dem som offrat sina unga liv för friheten måste man tyvärr konstatera att EU gjort bort sig.

Det handlar inte om Berlusconis ovilja att »störa« Khadaffi, eller Michèle Alliot-Maries lyxsemester med Ben-Ali-klanen efter att hon erbjudit tunisiska polisen hjälp, eller Carl Bildts snubblande kring ordet stabilitet.

Det är värre än så. Vår union har helt saknat meningsfull utrikespolitik före, under och snart även efter den arabiska revolutionen.
För det första har vi låtit våra fördomar gå före våra principer.

Nästa gång någon påstår att kineser, afrikaner, ryssar eller någon annan »inte är mogna för demokrati«, att det saknas tradition och civilsamhälle, låt oss då frammana bilden av den unge mannen på gatan i Tripoli, beväpnad blott med sin fria röst samtidigt som han vet att Khadaffi hyrt in legosoldater för att prickskjuta oppositionella. Låt oss minnas de unga kvinnorna och männen på Tahrirtorget som talade om frihet och värdighet som vore de en Jefferson eller en Locke, och sedan bildade kommittéer för att städa bort skräpet och graffitin. Medvetet och undermedvetet har vi ofta blandat ihop diktaturerna med deras offer, lite som vissa förvirrade antikommunister en gång trodde att alla ryssar var röda.

Detta har i sin tur närt myten om det fundamentalistiska maktövertagandet. Den har viss grund historien. Det är inte bara Khomeinis kidnappande av den iranska revolutionen 1979 utan även fundamentalistiska FIS valframgångar i Algeriet 1991 (där arméns ingripande ledde till inbördeskrig) och Hamas valseger i Gaza 2006. Men inget tyder denna gång på att de frigjorda folken frivilligt skulle lämna över sin nyvunna frihet till nya förtryckare. De gamla fundamentalistiska partierna är omsprungna och dränkta av en sekulär ungdomsrörelse i länder där medelåldern är under 30 och praktiskt taget alla har internet.

Vi har inte varit ensamma om vår missbedömning, USA har varit lika senfärdiga. Men EU är den överlägset viktigaste handelspartnern och största grannen. Ändå är det Hillary Clinton och Barack Obamas adjektiv som vägs på guldvåg, eftersom EU saknar idé och sammanhang.

I den förra stora revolutionsvågen 1989 hade dåvarande EG faktiskt liknande problem. EU-parlamentets ordförande hånade Jeltsin, många ledare inbillade sig att Tyskland skulle förbli delat. Men det är glömt nu, eftersom EU sedan samlade sig till östutvidgningen som tryggade demokratin för hundratals miljoner människor.

Frågan är därför hur Sverige och EU ska agera när valdagen i de nymornade demokratierna närmar sig och det saknas välorganiserade partier och institutioner, när ekonomierna förblött sedan turist- och oljeflöden sinat under månader och demonstranterna står i någon form av beroendeställning till militären.

EU:s utgångsläge är sämre än 1989. Vi har inget medlemskap att locka med. Tvärtom har vi förnedrat vår bundsförvant och brygga till Mellanöstern, Turkiet, i dess långa strävan att få sin rättmätiga plats i EU. Populister, inte bara i Italien, är besatta av att stoppa flyktingströmmar snarare än att hitta lösningar.

Men EU är ändå den viktigaste yttre spelaren, viktigare än USA. Det är vi som kan räcka ut livsviktiga löften om generösa frihandelsavtal och fördjupat ekonomiskt och socialt samarbete till dem som fortsätter på demokratins väg. Det är vi som kan bistå kunnande och pengar till demokratins alla kugghjul och muttrar.

Men då måste vi till slut ge vår utrikespolitik en gemensam linje och mening. Det hade vi för Östeuropa, där Köpenhamnskriterierna för demokrati blev vår ledstjärna.

Det intressanta med EU är att vår gemensamma utrikespolitik har potential att bli mer än summan av beståndsdelarna. Precis allt i våra medlemsländers utrikesgärning spretar åt alla håll och kanter; arvet som kolonisatör eller koloniserad, energi- och råvaruintressen, migrationsfokus. Det är våra ideal om öppna gränser, demokrati, mänskliga och medborgerliga rättigheter, som är den enda gemensamma nämnaren. Den är det enda som kan förena våra krafter så att demokrater i alla länder vet att EU som regel och princip står på deras sida.

Förutsättningen är att den traditionella europeiska utrikes-cynismen skrotas. Vilken bättre tid för det än nu, när realpolitiken just visat sig bankrutt inför 2000-talets största utrikeshändelse? Vilket bättre projekt för Carl Bildt än att återfinna sin forna idealism efter de senaste veckornas solkiga hantering?

***
FÖR ÖVRIGT kan vi konstatera att Historien verkligen är slut, som Francis Fukuyama skrev i sin artikel 1989. Han hävdade att den representativa demokratin med marknadsekonomi alltsedan franska revolutionen är slutpunkten på världshistoriens långa debatt. Att alla folk en dag kommer bli fria.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera