Krönika

Hollywood på fattigsafari

Det ranglar ett spöke genom amerikansk film- och tv-industri just nu, och spöket heter Misär. I den ena produktionen efter den andra skildras fattig, nollutbildad, missbrukande vit underklass. Om 1990-talet var det amerikanska borgerliga dramats höjdpunkt, med medelklass­tragedier som »Ice Storm«, »American Beauty«, »Magnolia« och »Happiness«, var 00-talet märkligt splittrat: superhjältar varvades med hårda krigsskildringar, hober och troll med kyliga Washingtonthrillers. Först nu syns en tydlig återgång till en av bildmediets riktiga klassiker. Det våras för socialrealismen; mer social och mer realistisk än någonsin.

»The Wrestler«, där Mickey Rourke gör sitt livs roll som utblottad, hjärtsjuk fribrottare inför bokstavligt talat sista ronden, angav på något sätt tonen. Sedan dess har det dragits i gång rena världsmästerskapet i skitighet och elände. Amerikanerna har gjort en egen version av den brittiska hemlöshetsserien »Shameless«. Filmatiseringen av Daniel Woodrells mästerliga roman »winter’s Bone«, om de lågbudgetamfetaminstinna bergstrakterna The Ozarks och dess invånare, blev inte bara utmärkt utan dessutom flerfaldigt Oscarsnominerad. Serien »Justified«, där en federal sheriff straffkommenderas hem till de fattigaste delarna av Kentucky, har rönt stora framgångar. Detta trots eller tack vare skildringarna av exempelvis feta inavlade skinnskallar med yxlekar som hobby och en antiseptiskt noggrann frånvaro av allt vad medelklass heter.

Såhär skulle det egentligen inte bli. Hollywood har sedan flera år tillbaka ­insett att de stora pengarna finns att tjäna på gigantiska globala kampanjer, vilket föranlett världspremiärer på den ena tramsfilmen efter den andra plus uppföljare. »Kung Fu Panda 2«, »Sex and the City 2«, »Toy Story 3« och så vidare. Men uppenbarligen finns ett sug efter annat.

Kanske öppnade David Simon ­portarna med »The Wire«, den legendariska knarkspanarserien i Baltimore. Men även om kritikerna och européerna älskade den uteblev de stora publikframgångarna i USA. Det har spekulerats i att det helt enkelt berodde på att för många av karaktärerna var svarta. I så fall har den nya realismen lärt sig sin läxa. Det riktigt nya är ju att fokus hamnat på inhemsk, västerländsk, ja nu till och med också vit extremfattigdom. Låt vara att Robert Kennedy upptäckte fenomenet under valrörelsen 1968, eller att arbetar­författare som Steinbeck skildrade det långt dessförinnan; nu är det dags för vår generations genomlysning.

Man kan förstås undra varför fascinationen är så stark. Är det rentav sjukligt, det vi håller på med? Där jag bor finns ett och annat hus – ett på tjugo, säg – där bilvraken trängs med gamla kylskåp på tomterna. En av grannarna här ute har såvitt jag kan avgöra ingen el, och halva taket har rasat in. Ett trettiotal katter, fler för varje år naturligtvis, bor under de fem sönderrostade fordon som proppar igen gårdsplan. Minst en av våra två hittekatter kommer förmodligen därifrån. Jag lär se om »Winter’s Bone« tre, fyra gånger, men går jag en enda gång bort till den där grannen och frågar hur han mår? Hur mycket realism är jag intresserad av när det kommer till kritan? Inte mycket. Inte mycket alls. Bara precis så mycket att det underhåller mig. Bara precis så mycket att jag känner mig upplyst och engagerad och vidsynt. I ungefär maximalt två timmar, då. Sedan glufsar jag i mig ännu ett avsnitt av »Vita huset«.

Så har jag fått balans i utblicken. Den där alldeles särskilda balansen som lurar mig att jag har tagit till mig av något nytt, när jag i själva verket bara har gjort min plikt. Vilket möjligen är en bra början.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera