Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Dyrköpt nostalgi

Det är inne att glorifiera det förflutna. Men politiker bör se framåt.

I sista avsnittet av den första säsongen i det amerikanska tv-dramat »Mad Men« ska reklammannen Don Draper sälja en diabildsprojektor från Kodak. Den ska paketeras i nostalgi, förklarar Draper för företagets förvånade representanter. Detta är sextiotal. Människan landar på månen, allt är möjligt och varje produkt som ska säljas in till den allt bredare gruppen amerikanska konsumenter ska säljas in i kraft av sin modernitet. Alla vill vara med i rymdkapplöpningen.

Den här diabildsprojektorn är däremot inget rymdskepp, förklarar Draper. Den är en tidsmaskin. Vi sätter in våra stillbilder, projektorn snurrar runt, runt, runt och tar oss hela vägen hem igen. Genom våra minnen. Nostalgi – det bitterljuva lilla hugget i hjärtat. Att det har kraft att öppna plånböcker har reklambranschen vetat länge. Och politiken försöker också göra det.

På sin kant.

I Sverige kallar moderaterna sig visserligen för »nya«, men byggde stora delar av förra årets valrörelse på nostalgi – försökte gestalta en i mångas ögon svunnen socialdemokrati komplett med Per Albin Hansson-inspirerade affischer.

Samtidigt har Jan Björklund på sitt håll byggt nästan en hel skolpolitik runt blindkartor och Hallands åar. Lågstadiet ska läsa om hembygden, mellanstadiet om Norden och världen får vänta. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Det ska vara som det var när jag var liten!

Håkan Juholt strök i sitt installationstal socialdemokratins mer nostalgiska instinkter medhårs och har dessutom deklarerat: »Domus ska heta Domus«.

Internationellt är trenden ännu tydligare.

Jag var i London i förra veckan, Labourledaren Ed Miliband satt framför en liten grupp europeiska socialdemokrater och hade stora svårigheter att förklara vad som var Labours riktning oavsett att 450 000 människor några dagar tidigare marscherat Londons gator fram i protest mot David Camerons nedskärningar. För en förvirrad europeisk socialdemokrati är tillvaron svår ändå. Men Miliband nämnde i alla fall namnet Maurice Glasman.

Glasman är en brittisk intellektuell som Miliband gillar så mycket att han har adlat honom – det är tydligen så man gör i Storbritannien. Maurice Glasman, numera alltså baron Glasman, är upphovsman till det enda trevande försök som hittills gjorts att formulera en etikett för vad som ska komma efter Tony Blair och hans New Labour. Glasman kallar det för Blue Labour. »En djupt konservativ socialdemokrati som sätter familj, religion och arbete i centrum.«

Men blå står inte bara för konservativ, utan också för en särskild sorgsenhet: »Blå på ett Miles Davis-sätt.«

Nostalgi över svunna tiders gemenskap ska mobilisera människor till en ny och öppnare socialdemokrati. Blue Labour går på köpet emot mycket av det som var progressivt med New Labour: fokus på mänskliga rättigheter, globaliseringen och feminismen. Receptet för socialdemokratin är att bli mer vänster i ekonomiska frågor och mer konservativ i värderingsfrågor.

Samma anslag har historikern Tony Judt i sin sista bok »Illa far landet«: socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över vad den en gång var. Längtan tillbaka till efterkrigstidens framgångar är vad som kan engagera en ny generation.

Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans »nostos«: att återvända, samt »algos«: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade.

På 1600-talet myntades diagnosen för den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands. Andra läkare trodde att deras problem var mindre allmänmänskliga: att soldaterna helt enkelt saknade kobjällrorna uppe i Alperna.

Vetenskapen har gjort framsteg sedan dess. På senare år har forskare rentav hävdat att nostalgi kan vara hälsosamt. Studier vid universitetet i Southampton visade att det kan förbättra vårt humör och få oss att känna mer gemenskap med andra.

Politiska partier bör nog ändå komma ihåg att det är skillnad mellan att komma ihåg det förflutna – och att leva i det. Det är en sak att snurra runt, runt, runt i projektioner av gamla minnen eftersom man vill hitta hem. En annan att göra det eftersom man inte vet vad man annars skulle ta sig för.

Nej, nostalgin nuförtiden är helt enkelt inte vad den brukade vara.

***
För övrigt: Socialdemokraternas nya ekonomiska talesman Tommy Waidelich vann visserligen inte sin första debatt mot Anders Borg. Däremot lyckades han se sympatisk ut i tv på ett nervöst och förvirrat sätt. Kanske är det socialdemokraternas nya koncept. Det hjälpte ju inte hur många debatter Thomas Östros vann. Svenska folket tyckte inte han var trevlig för det.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera