Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hur katten tänkte de?

Håkan Juholt utmålas som frälsaren av socialdemokratin. Det finns många skäl att tvivla på det.

Håkan Juholt, fram tills för några veckor sedan en oförarglig tredjerangspolitiker, är nu alldeles på riktigt partiordförande för det som en gång var Sveriges maktapparat, i det kanske allra svåraste ögonblicket under partiets sekellånga historia.

Att Juholt faktiskt kunde lyfta sig till att hålla ett första brandtal, av den typ han i princip aldrig förr hållit i sitt liv, tog skeptikerna på sängen. Någon opinionsmätning visar att socialdemokraterna återigen är större än moderaterna, vilket numera räknas som en bedrift. Det har räckt för att skapa en liten »Juholt-effekt« på s-märkta ledarsidor. Juholt är den första partiledare sedan Palme som godkänts av Göran Greider.

Men låt oss för en kort stund minnas de ganska uppenbara orsakerna till varför socialdemokraterna för ett drygt halvår sedan gjorde sitt sämsta val i modern tid.

1. Reinfeldt och Borg har vridit det gamla s-vapnet regeringsduglighet och koll på statsfinanserna helt ur händerna på arbetarepartiet genom att framstå som ännu mer trovärdiga och ekonomiskt kunniga.

Responsen: Välj ytterligare en statsministerkandidat med låg kunskap och trovärdighet i ekonomiska frågor. Som dessutom, unikt för partiet, har noll regeringserfarenhet. Som Göran Persson påpekade, förste ledaren sedan Branting som aldrig varit minister.

2. Socialdemokraterna är på väg att bli helt utkonkurrerade i städerna, där medelklassen hellre väljer moderater och miljöpartiet. Förvisso behåller och rentav förstärker socialdemokraterna greppet om landsbygden och Norrland, men det räcker inte.

Respons: Välj en konservativ småstadsperson till ledare som gör narr av storstadsmentaliteten.

3. Socialdemokraterna har förlorat mittfältet i svensk politik, som de alltid ockuperade, till moderaterna. De har slutat förnya sig i takt med tiden. Detta var vad Mona Sahlin, när hon väl förlorat, stakade ut i sitt avskedstal.

Respons: Välj en »retro-ledare« som ägnar sitt installationstal åt att bädda in partimedlemmarna i den bekväma tanken att det traditionella egentligen är modernt. Samtidigt, rensa bort alla tunga förnyare och nytänkare från partiledningen.

4. Socialdemokraterna har saknat en begriplig politik för att skapa jobb, lämnat walkover till Borgs »arbetslinje«.

Respons: Den nye ledaren har fortfarande ingen jobbpolitik, förutom allt som ska bort (rut-avdrag, jobbskatteavdrag) och »påregleras« (vårdföretag, friskolor, elmarknaden). Hans tal var en sådan dimma av generaliseringar att Sahlin i efterhand framstår som både kameral och modig i utmanandet av partiets ombudsmannakår.

Det är nästan lite vemodigt att se gamla socialdemokraterna utveckla det Freud kallade »Todestrieb« – dödsdrift, det som förr om åren brukade känneteckna folkpartiet och Labour före Tony Blair.

S-kremlologerna påpekar att Juholt skapar harmoni genom att flytta ledarskapet närmare »tyngdpunkten« inom partiet. Problemet är att det flyttar tyngdpunkten bort från svenska folket. Partiet är fortfarande alltför upptaget av interna falanger för att förstå varför svenskarna två gånger underkänt deras avlagda politik.

Mot allt detta invänds två saker.

Det ena är Håkan Juholts lovvärda humor och självdistans (i kontrast till Reinfeldts tråkighet). Jättetrevligt, men som Göran Hägglund fått erfara räcker det inte.

Det andra är att just därför att Håkan Juholt är okänd och oprövad kan han överraska, destabilisera nya moderaterna. Men så fungerar det inte i politiken, lika lite som i någon annan bransch. Juholt är okänd men knappast oprövad efter 35 år i politiken. Han kommer inte plötsligt bli en Ingvar Carlsson, lika lite som Pelle Prestberg vid 36 kommer bli vår nye »Foppa« Forsberg (även om både Juholt och Pelle kan samla poäng).

Det finns faktiskt en kuslig parallell till fallet Juholt i tysk politik.

Efter att Angela Merkel 2005 nedkämpat Gerard Schröder (f ö ganska lik Göran Persson) började anrika SPD söka efter en efterträdare. Några kortvariga ledare senare valdes en lokal andraplansfigur. Han hotade ingen och utmärkte sig för spontanitet, fryntlighet, traditionell vänsterpolitik, inte borstmustasch men väl kransskägg. En rund man i sina bästa år. Kurt Beck, SPD-chef i Rheinland-Pfalz.

Eftersom Tyskland har täta delstatsval fick inte Beck likt Juholt njuta av sin ledarroll hela vägen till nästa allmänna val. Efter klavertramp, opinionsras och delstatsförluster avgick han två år senare. In kom SPD:s motsvarighet till Pär Nuder, Frank-Walter Steinmeier, som förlorade något mindre än väntat. I höstas visade en mätning att SPD låg jämsides med de gröna på 20 procent.

***
FÖR ÖVRIGT
tycks vi i Sverige inte behöva jordbävningar för att reaktorerna ska stå stilla och vara snuddande nära haveri.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera