Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Nattens skogar

Skog och mark är ständigt närvarande hos författaren Kerstin Ekman. Men det är ingen idyll hon skildrar, skriver Therese Eriksson i en bok som släpps i vår. ­Fokus publicerar här ett bearbetat utdrag från kapitlet »Berättelsen om naturen«.

Kerstin Ekman tror på berättelsen. I hennes författargärning löper denna förvissning som en röd tråd, ständigt återkommande i såväl hennes romaner som i essäer och debattartiklar. Oavsett vilket ämne Ekman närmar sig finns alltid det intima förhållandet mellan liv och berättelse, mellan människan och konsten, med i bottenväven. Ekmans särpräglade idéer om konst och litteratur är alltid en blandning av högtflygande ideal och knastertorrt bondförnuft. Om man skulle beskriva det estetiska förhållningssätt som präglar hennes prosa, kunde det låta så här: berättelsernas kraft bör tas på det djupaste allvar, men inbilla dig inte att du blir en bättre människa av att läsa en bok. Kerstin Ekman är en visionär med båda fötterna tryggt förankrade i vardagsmyllan.

Vi känner Kerstin Ekman som en genuin berättare, men hon är också en tänkare. Hon skissar upp en idévärld, utan att för den sakens skull vara ideolog. Utgångspunkten i det som jag kallar »den ekmanska estetiken« är att det sällan bringas någon reda i de ostyriga trådar som utgör en människas liv – annat än i berättelsen. »Bitar och bitar (…) Inget liv hänger ihop. Bildar inget. Det blir ingenting«, muttrar den åldrade och lätt cyniska konstnären Elias Elv i romanen »Skraplotter« (2003). Han har gott sällskap av Ann-Marie, huvudperson i »En stad av ljus« (1983), vars tankar utgör romanens slutord: »Men ingenting som vi väntar oss kan vi få. Ingenting är hopsamlat, ingenting vunnet.«

Det är inte sällan precis på det här sättet liv erfars i Kerstin Ekmans romanvärldar. Och det är där berättelsen kommer in i bilden, det är där som litteraturen och konsten griper in och erbjuder en annan, möjlig ordning. Det tycks vara det enda något så när beständiga att hålla sig i, i en värld och ett liv som i övrigt ter sig så splittrat och fragmenterat att det blir till ett »ingenting«.

Vilka är de stora berättelserna i Ekmans författarskap? I Ekmans oeuvre, där verken ofta hänger ihop, där ämnena återkommer och fördjupas, där inga enkla svar någonsin serveras åt läsaren – ja, där måste man nästan med våld bända loss den ena berättelsen från den andra. De berättelser som då uppenbarar sig för läsaren är knappast entydiga och några vattentäta skott mellan dem finns förstås inte heller, men det är när man plockar isär delarna som man får syn på helheten. Berättelsen om naturen är en sådan viktig berättelse.

Naturen i Kerstin Ekmans romaner är inte spegelblanka sjöar och trivsamt sus i trädkronorna – mycket oftare är den oländig terräng och ren vildmark. Den är förvisso långt ifrån alltid en brutal och otäck värld, men ännu mer sällan är den idyllisk och harmlös. Här finns också en intressant dubbelhet: samtidigt som naturen ofta är det enda ställe där man kan känna sig riktigt trygg, så finns det i den och i föreställningen om den ett inbyggt mörker. Och där ruvar också farorna.

Nej, Kerstin Ekman, som förmodligen vistats i skog och mark i långt högre utsträckning än andra samtida författare (och vanliga medborgare för den delen) tillåter ingen romantisering av naturen. Den är allt annat än den idealiserade bild av harmoni och vila som inte minst den stressade samtidsmänniskan målar upp som en drömtillvaro – en dröm hon oftast aldrig har för avsikt att verkligen realisera. Men det hot som finns i naturen är inte bara naturens eget, det allra mest skrämmande vi kan föreställa oss är naturens hämnd på mänskligt ingripande. Att den svarar oss genom att slå tillbaka mot vår vårdslöshet och vårt utnyttjande. Om detta skriver Kerstin Ekman i essäsamlingen »Herrarna i skogen«: »Sjövattnet får vi diarréer av och fisken dör i havet. På kalhyggena har bäckarna torkat ut. Vi vet att hotet kommer från oss själva och att vi är mäktiga en ofattbar förstörelse därför att vi nu tycks rå på skogen och vattnen.« Det vi är allra räddast för är inte vad naturen kan göra med oss, utan vad vi kan göra med den. Och konsekvenserna det får.

Men ändå: Kerstin Ekmans förhållande till naturen är en passionshistoria. Det finns mycket kärlek här. Vore det inte så skulle hon inte ha vandrat i skogarna hela sitt liv, då skulle det inte vara dit hon tar sin tillflykt vid sömnlöshet och mörkerskräck, som hon berättat om att hon ofta gjort. Och fanns inte kärleken till naturen skulle den inte spela en så framträdande roll i hennes romaner. För att kunna vara en trovärdig glesbygdsskildrare är detta förstås en förutsättning, för människor som lever nära naturen är den lika självklar som det civiliserade samhället. Många av Ekmans karaktärer lever dessutom inte bara nära naturen, utan också av den, som exempelvis Risten Larssons samefamilj med sin rennäring i trilogin »Vargskinnet«. Men det är inte bara i berättelserna kring Svartvattnet och Skuleskogen som naturen finns med. Även i Ekmans mer urbana romaner, som Katrineholmssviten och »Gör mig levande igen«, spelar alltid djur och natur en stor roll.

»Det sublima kan, som hos Selma Lagerlöf, vara både det vi fruktar och det vi erfar som en djupt livgivande insikt«, skriver Ekman i »Herrarna i skogen« apropå Lagerlöfs förhållande till naturen och skogsdjupet. Jag vill påstå att det är så naturen fungerar i Ekmans författarskap, som båda sakerna och dessutom samtidigt. »Det sublima«, förstått som en ogripbar storhet, som det som ligger bortom vår fattningsförmåga – kanske är det det bästa sättet att beskriva de hemligheter som naturen bär på i Ekmans romaner och essäer. Tillsammans med den praktiska och civilisationskritiska ådran som fördömer skogsskövling och miljögifter, skapas en berättelse om naturen som handlar både om estetik och om politik. Så här skriver Kerstin Ekman på de sista sidorna i »Herrarna i skogen«:

»Nej, naturen är inte en Weibulls drömtapet med arrangerade fröer. Den är oförutsägbar och måste lusläsas som karolinen läste Pauli brev för att finna den trånga vägen till frälsning. Och finns det ingen frälsning ur vår civilisations dilemma så finns i alla fall ännu allt som jag ser och då har skogen och ängen fått ett öga.«

»Kerstin Ekman – en värld av berättelser« ingår i serien Litterära profiler som ges ut på h:ströms förlag. Redaktör för serien är Crister Enander.

Fakta | Kerstin Ekman

Debuterade 1959 med detektiv­romanen »30 meter mord«. Innehar stol nummer 15 i Svenska Akademien sedan 1978, men deltar sedan Rushdie-affären 1989 inte i Akademiens arbete.

Verk i urval: »Händelser vid vatten« (1993), trilogin »Vargskinnet« (1999–2003), essäsamlingen »Herrarna i skogen« (2007), »Mordets praktik« (2009).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera