Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Jagad. Den 25 februari meddelade Catherine Ashton EU:s sanktioner mot regimen i Libyen på ett ministermöte i Ungern.

Utrikes

Hånas av de egna

EU:s utrikesminister Catherine Ashton kritiserades i veckan för sin »vanvettiga« pengarullning.

Byggnaden är en grandios dröm i glas och betong och utsikten mot Bryssels Cinquantenairepark och stans största moské är kanske EU-kvarterens bästa. Där ska snart EU:s nya UD husera för att tvinga samman 27 medlemsländers utrikespolitiska viljor till en europeisk.

European External Action Service, EEAS, heter den institution som ska samordna EU:s utrikespolitik och som beställdes i Lissabonfördraget. I dag, ett halvår efter startskottet, jobbar drygt 1 100 personer på EEAS, spridda på åtta olika byggnader. I början av nästa år ska hela utrikestjänsten vara på plats i sitt nya kontorspalats på 50 000 kvadratmeter. EEAS ska enligt preliminära planer få upp till 6 000 tjänstemän.

Men redan nu har EU:s utrikesminister Catherine Ashton fått problem. När hon i veckan presenterade den planerade årsbudgeten för verksamheten 2012, fem miljarder kronor, kallade Europaministern David Lidington den för »vanvettig«.

Nya kostnader väcker ont blod, men Ashton får också hård kritik av de egna för passivitet i utrikesfrågorna, senast när det gäller upproren i Nordafrika. Den brittiska teknokraten Catherine Ashton, som genom ett trollslag förvandlades från anonym EU-kommissionär för handelsfrågor till utrikesminister för en halv miljard människor, har få beundrare i Bryssel.

Det var under det svenska ordförandeskapet som Catherine Ashton valdes till en av två topposter i december 2009. Den andra posten, permanent ordförande för Europeiska rådet, tillföll den belgiske premiärministern Herman van Rompuy. Det var en uppgörelse mellan de stora länderna, där Sverige hade marginellt inflytande. Ordförande Fredrik Reinfeldt kunde efter toppmötet bocka av att posterna hade tillsatts på att-göra-listan, men det stod tidigt klart att de båda var kompromisser. Ashton kritiseras nu av federalister för att grusa deras dröm om en stark och synlig gemensam utrikespolitik, och hon kritiseras från suveränister för att EEAS är på väg att bli ytterligare en EU-byråkrati:

– Det är som vanligt i EU, säger Pieter Cleppe på EU-skeptiska lobbyorganisationen Open Europe: Först skapar man en institution, sedan försöker man pressa in en politik som passar i den.

EEAS organigram ser närmast ut som ett kopplingsschema till en månlandare. Detta är näppe ett svar på Lissabonfördragets ursprungstanke att göra EU öppnare och begripligare för medborgarna.

– Vi ville skapa en ny form för utrikesförvaltning. Det finns ingen modell, säger svenske EU-tjänstemannen Christian Leffler, som är en av ingenjörerna bakom organisationen och som nu är ansvarig för Nord-, Syd- och Mellanamerika på EEAS.

Ashton har svagt stöd i EU-parlamentet, svagt stöd i koalitionsregeringen i London (hon utsågs av Gordon Brown och tillhör Labour), hon motarbetas av kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, och undermineras av van Rompuy, som gärna talar i EU:s namn. De stora länderna har helt gått förbi henne. Hon kritiseras för feghet, för osynlighet och för felaktig prioritering.

I februari i Europaparlamentet anklagades hon för att ha missat Europas gyllene chans att profilera sig som aktiv partner i frihetskampen i Nordafrika. Hon försvarade sig med ett motangrepp:

– Visst, vi kunde ha gjort mer. Men gav ni mig alla redskap, gav ni mig tillräckliga resurser i Lissabonfördraget? Förmodligen inte, svarade hon själv.

Redskap har hon, för Ashton är inte bara EU:s utrikesminister. Hon är också dess försvarsminister och sitter som ordförande när försvarsministrarna träffas i EU, men den rollen är hon, som tidigare aktivist i en brittisk nedrustningsorganisation, helt ointresserad av. Det stod också tidigt klart att det inte finns någon militär EU-kapacitet att sända till Libyen, utan frågan gick till Nato.

– Libyenkrisen var en gudagåva för Nato. Detta har givit militäralliansen relevans i 25 år framåt, menar Brooks Tigner, säkerhetsexpert i Bryssel och redaktör för Security Europe.

Fram tills för några veckor sedan kom kritiken mot Ashton från anonyma källor. Nu är den inte längre lika diskret. I en stor intervju i den belgiska dagstidningen Le Soir gick den belgiske utrikesministern Steven Vanackere till frontalattack, om än klätt i diplomatiskt språk.

Vanackere anklagar Ashton för att prioritera dåligt och att genom sin tystnad bereda mark för att de stora länderna tar för sig, på bekostnad av de små och av Europa som helhet. Nu är hon lovligt byte. Spekulationerna om hennes efterträdare (den liberale vice statsministern i Storbritannien, Nick Clegg, har nämnts) är i full sving.

Det är dock att göra det lätt för sig. EEAS:s roll är kanske viktigare där den inte syns från Bryssel, nämligen på fältet. Med sina nya EU-ambassader har utrikestjänsten sitt viktigaste instrument för att spela rollen av Europa i världen.

– Det fungerar väl på samtliga poster utom de allra största och känsligaste, som Washington, säger Leffler.

Det är inte bara Storbritannien som anser att de har ett särskilt förhållande till USA. Det gäller för samtliga 27 medlemsländer.

På andra håll har medlemsländerna nu underordnat sig EU-ambassaden och ställer in sig i ledet. Där tidigare ordförandelandet i EU (som Sverige var 2001 och 2009) var EU:s talesman i värdlandet, är det nu EU-ambassaden.

Det är på fältet, på dessa ambassader, som EU:s utrikespolitik kan formas. Där skapas en större samordning och begriplighet än de olika reaktionerna från konkurrerande institutioner i Bryssel kan skapa. Det är också i det ljuset man ska se att utrikesförvaltningarna drar åt svångremmen runtom i EU:s medlemsländer. Det är inte bara svenska UD som lägger ned ambassader när EU-ambassaden agerar i deras ställe.

Enligt Sveriges Nato-ambassadör Veronika Wand-Danielsson har exempelvis ambassadör Vygaudas Usackas från Litauen (tidigare utrikesminister) bidragit till att stärka EU:s position i Kabul.

Men rösterna i Bryssel hörs fortfarande mest. Amerikanerna säger att det har blivit svårare att tolka EU:s utrikespolitik nu, sedan EEAS startades. De vet inte vem man ska ringa till.

Särskilt tydligt var det i reaktionerna på attacken mot Usama bin Ladin. Först ut med en EU-reaktion var van Rompuy och kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, utan hänvisning till Ashton. Därefter förklarade Jerzy Buzek, talman i Europaparlamentet, att världen hade blivit säkrare efter bin Ladins död. EU:s antiterrorchef, Gilles de Kerchove, försvarade därefter dödsskotten med att det hade varit omöjligt att gripa bin Ladin levande. Sist ut var Catherine Ashton som befann sig i New York. Hon tillade att Pakistan, där bin Ladin gömde sig, är en viktig partner för EU.

– Det handlar inte om att vara snabbast. Ashton valde medvetet att hålla tillbaka och beskriva de bredare konsekvenserna. Gilles de Kerchove fick höra att hans uttalande kunde han ha hållit inne med, säger Christian Leffler.

Men vem är det då som talar i EU:s namn? Det blir lätt att göra sig löjlig över vem det är Kissinger skulle ha ringt.

– Det är Catherine Ashton. Vem skulle det annars vara, svarar Christian Leffler.

– Hon är inte minsta gemensamma nämnare, utan hon har att forma de 27 medlemsländernas utrikespolitik. Hon ska inte prata med en röst men med en gemensam röst. Hon är körledare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera