Krönika

Oskuldernas fantasier

Jag har gått i barnpornografibrottstankar några år nu, sedan Alan Moore och hans fru Melinda Gebbie släppte praktverket »Lost Girls«. En serieroman i tre band där huvudpersonerna ur viktorianska flickboksklassiker – Alice från Underlandet, Dorothy från Oz och Wendy Darling från Peter Pan – möts i vuxen ålder år 1913 och återberättar sina tidigare sexuella erfarenheter för varandra. Serien lär ska vara mycket explicit; jag har avsiktligt låtit bli att ta reda på mer än så för att inte förstöra läsupplevelsen.

Jag tror nämligen att det här kan vara fruktansvärt bra. »Lost Girls« utgår från den komplicerade frågan om den senromantiska världens laddade relation till det oskyldiga och oförstörda, barnet som visuell kontrast till det syndiga, skamliga och världsliga. Självklart fanns det pedofiler även under den viktorianska eran. Men det betyder inte att alla som kittlades eller rördes av bildspråket fann barnets figur sexuellt upphetsande. Kraften i bilder som visade barn i laddade situationer eller utklädda i vuxenkläder byggde på att barn då som nu existerar i en värld som innehåller faror och företeelser de inte kan förstå.

Det var ju också ganska nyligen man hade börjat gömma informationen om de sexuella drifternas existens för (medel- och överklassens) barn. För det krävdes plats i hemmen för vuxet privatliv och specifika idéer om oskuldens natur. Att förändringen infördes var sannolikt rätt sunt. Barn har ju sina egna sexuella drifter och att vi socialiserar in dem i en kultur där sådant ska hållas privat tills man är tonåring kan möjligen skydda dem från grooming av vuxna med vidriga baktankar.

Den erotiska »Lost Girls« väver ett nät av referenser inte bara till barnlitteraturen utan också till samtida skandalkonstnärer som Colette, Alfons Mucha och Aubrey Beardsley. Jag föreställer mig tre uppenbara angreppssätt på ämnet. Ett är att använda Oz, Underlandet och Landet Ingenstans som psykologiska landskap där småflickornas egna outvecklade fantasier kan få symbolisk form. Ett andra vore att beskriva allvarliga övergrepp som karaktärerna råkat ut för på grund av kulturen omkring dem – men kanske haft delade känslor inför, som många offer gör. Det tredje vore en frejdig sexuell fantasi där mina egna tidiga kittlingar runt barnkulturens karaktärer översatts till glad konstpornografi – en interaktion mellan mitt vuxna jag och min privata kulturhistoria.

Jag har inga moraliska problem med något av dessa. Att utforska idén om sexualiserad oskuld via tre fiktiva urkaraktärer som tillsammans varit med och tvinnat just den tråden i vår kultur kan möjligen göra läsaren upphetsad, men knappast mindre känslig för nyanserna frågan. Jag önskar jag kunde berätta hur Moore/Gebbie valt att göra, men att gestalta de teman jag ovan har beskrivit, är oavsett konstnärlig kvalitet olagligt i Sverige. Dock bara i serieform, inte i text. Som rättsläget ser ut i dag vågar min seriehandlare inte ta in boken.

Plötsligt blir jag orolig över en serie jag redan har – samme Alan Moores fenomenalt framgångsrika äventyrs­pastisch »League of Extraordinary Gentlemen«. I den hemsöks flickböckernas Pollyanna på internatskolan om nätterna av »helig ande«, en varelse som efter en dramatisk våldtäktsscen avslöjas som Hawley Griffin, den osynlige mannen. Jag läser noga. Kan uppsåtet sägas vara att stimulera läsaren?

Nja. Kanske till skratt. Jag är inte kriminell. Tror jag.

Mangaöversättaren Simon Lundström som dömdes för barnpornografi-innehav hoppas på prövningsrätt i HD. Ta upp fallet!

Det skulle kunna klargöra även min juridiska situation.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera