Till tristessens försvar

Att ha tråkigt är inte, som man skulle kunna tro, enbart avsaknaden av att ha roligt. Det finns sysslor vars aktivt och intensivt utstrålade tråkighet vida överstiger den tid för nöjen man faktiskt förlorar på att utföra dem. Ja, man förlorar i allmänhet mycket mer tid på att med dåligt samvete tänka att man borde utföra dessa sysslor än vad man förlorar på att ta itu med dem. Åtminstone är det så för mig och många av oss.

Att deklarera är ett typiskt exempel. Efter att jag i veckor skjutit upp ifyllandet av årets självdeklaration visade det sig att det gick på under en halvtimme. Mycket tack vare att mitt bokföringsprogram gjorde det mesta jobbet, så att jag även i år exempelvis slapp ta reda på vad positiv och negativ räntefördelning egentligen är för något. Men jag vann även extra tid på att posta blanketterna i ett vanligt kuvert, i stället för att ens försöka installera en e-legitimation på datorn.

Och med det avklarat kunde jag återgå till något roligare, nämligen att läsa en av årets mest emotsedda böcker: »The Pale King« av David Foster Wallace. Denna postuma och oavslutade roman råkar handla om blankettgranskare och skatterevisorer på en filial till det amerikanska skatteverket i en trist avkrok av Illinois. Om ett sådant romanämne på ytan inte verkar särskilt underhållande, så är det som det ska vara. Det vill säga: ytlig underhållning är det inte meningen att det ska vara.

Wallace begick självmord för tre år sedan. Han var fyrtiosex år gammal vid sin död, och hade förutom stilbildande novellsamlingar och reportage bland annat hunnit skriva den jättelika kult­romanen »Infinite Jest«. Den sistnämnda är bland mycket annat en fruktansvärt underhållande allegori över den amerikanska samtidens beroende av, tja, allt som genom lättköpt behovstillfredsställelse kan vara beroendeframkallande. Men framför allt då just underhållning.

Med oöverträffad intelligens skildrade Wallace en informationsöverlastad era och dess specifika former av ensamhet. Men han ville inte nöja sig med att bara beskriva eller skriva satir över ett tillstånd, utan också försöka visa på positiva alternativ. »The Pale King« skulle bli det mest ambitiösa försöket till det. Och även postumt lyckas Wallace med perfekt timing träffa en samtida smärtpunkt. För hur många artiklar har jag inte skummat på sistone om vår förlorade förmåga till koncentration och till att ha tråkigt? Om vårt beroende av internetstimuli och mobiltelefoner? Och har jag inte hittat dessa artiklar medan jag egentligen borde ha gjort något helt annat vid datorn? Hur många gånger under skrivandet av den här korta texten har jag inte kollat mejl, Facebook, Twitter, RSS-flöde?

»The Pale King« är en hyllning till förmågan att stå ut med det tråkiga och koncentrationskrävande. Och en hyllning till ett otidsenligt och pliktmedvetet självuppoffrande, till en vardaglig heroism som aldrig kommer att belönas med offentlig uppmärksamhet. Författaren själv måste i samma anda ha lagt ned en heroisk mängd arbete på att researcha detaljer i det amerikanska skattesystemet. Med ett resultat som är koncentrationskrävande, men inte tråkigt.

Wallace fascinerar även när han inte lyckas med vad han försöker göra, just eftersom han alltid försöker göra något svårare än vad han skulle ha kunnat komma undan med. I likhet med sina bästa romanfigurer väljer han bort enkla utvägar. Därför är han en av dem jag beundrar allra mest inom den genre som Skatteverket på min F-skattesedel benämner »litterärt och konstnärligt skapande (även frilansjournalistverksamhet)«.

Text: