Full semester

Det börjar redan bli dags att boka vinterns resor, får vi veta. För det är de lediga dagarna man minns, och gud vet allt vad de säger för att få oss att boka.

Och i begreppet totalsemester erbjuds vi inte bara andrum från snöslask, mörker och skottning, utan också från den alltmer förhatliga och förlamande valfriheten som är en så stor del av svenskens avreglerade vardag. Fler och fler väljer resor som faktiskt går att sälja in på temat gör-inga-val-tänk-inte-en-enda-tanke och lämna-inte-hotellet-på-hela-veckan.

Tro mig, jag har själv tagit in på hotell där jag sedan har vandrat som ett nyvaknat murmeldjur mellan spa-avdelning, solstol, pool, strand, frukostbuffé, lunchbuffé och middagsdito. Vintermörkret gör detta med oss; konstanta valmöjligheter i allt från Ica-butiken till pensionsfonder likaså. Vi är för trötta för att tänka själva och det är ganska skönt att slippa.

I kölvattnet till all inclusive-framfarten talas det mycket om det är moraliskt riktigt att resa till mestadels fattiga länder och bete sig som en Mubarak på grönbete, och dessutom lägga alla pengar i de globala hotellkedjornas skattkista snarare än i lokalbefolkningens tunna plånbok. Somliga dövar samvetet med att lägga några bath extra i askfatet när de checkar ut och säger sig ha fått kontakt med »folk« för att de småpratat med städerskan (men visst var det lite jobbigt att få höra att hon har barnen i norra delen av landet och inte har träffat dem på tre månader?).

Somliga erkänner – väl hemma – att visst är det underbart att kunna ta helkroppsmassage varje dag, men att eftersmaken blev lite unken när de insåg att tjejen som masserade dem för sextio spänn jobbar från gryning till skymning och på veckans alla dagar.

Men en fråga lyser totalt med sin frånvaro och det är idén om drinkar-på-inhemsk-sprit-från-morgon-till-kväll som tveklöst är en del av konceptets framgångssaga. Lockelsen i att få supa när som helst och hur billigt som helst sitter djupt i den svenska folksjälen. I ett land där vi reglerar alkoholintag med allt från tillstånd, Systembolag och öppettider på krogen så ser vi fortfarande på supandet på semestern utomlands som en privatsak. Vad som sker i Hurghada stannar i Hurghada, liksom. Trots att många kan se kopplingen mellan ohämmat supande och allsköns elände.

Häromåret satt en åttaårig pojke ett bord bort från mig på en Blue Village-restaurang i Grekland. Föräldrarna som grundat rejält under dagen, lika omöjliga att stoppa vid bardisken som mina småbarn vid glassmaskinen, var vid solnedgång lika fulla som okontrollerbara. Pojken harklade sig och tog mod till sig. Snälla, kan ni inte sluta dricka i kväll? Hjärtat slets i bitar av att se den uppgivna pojken. Pappan viftade efter mer retsina och mamman kramade ur det sista ur flaskan. Vid ett annat bord kallades frun gång på gång för surkärring av sin packade rödsprängda make, inför barn och andra gäster.

En väninna som driver hotell på samma ort berättade att de varje sommar kör svenska föräldrar till sjukhuset med alkoholförgiftning samt räddar småungar från drunkningsdöden i poolen för att mamsen och papsen slocknat i parasollskuggan. Jag får själv god lust att trycka upp drinkparaplyet både här och där när jag ser föräldrar börja dricka vid poolen så fort ungen checkats in på Bamse-klubben.

Låter jag moraliserande? Tycker du att jag lägger mig i ditt sätt att fira semester? Tja, kanske. Avsaknaden av reflektion kring att tusentals barn varje år ser chartern förvandlas till en enda lång drinkbål får mig på det humöret. För det är väl ändå för barnens skull vi åker?

Text: