Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Från Taiwan till Palestina

FN:s dilemma är inte nytt. Redan Churchill slogs med vad det faktiskt innebär att erkänna en stat.

När blir en övergångsmyndighet i Libyen »regering«? Och när blir Palestina en »stat«? Liksom många gånger tidigare leder en del frågor om »erkännande« till oenighet och förvirring. Winston Churchill har i sina krigsmemoarer berättat om vilka svårigheter han hade att bestämma hur man skulle »erkänna« de Gaulles franska nationella befrielsekommitté. »Vad innebär erkännande«, frågar han. »Man kan erkänna en man som kejsare eller specerihandlare. Erkännande är meningslöst utan en formel som anger vad som erkänns.«

Problemen kan ibland se ut som – och faktiskt vara – etikettfrågor, men de rymmer ofta – som nu med Libyen och Palestina – ömtåliga politiska och handfasta juridiska frågor. Om man »erkänner« någon som kejsare kanske man också måste låta honom få disponera över kejserligt guld i utländska bankvalv. Den man utpekar som specerihandlare får inte den rättigheten.

För att lättare förstå varför kontroverser uppstår om »erkännande« kan man för ett ögonblick i stället fråga hur vi konstaterar och erkänner att någonting är ett aktiebolag och någon är dess verkställande direktör. Svaren är där inte svåra att finna. Aktiebolag och deras verkställande direktörer står i offentliga register. Lagar, bolagsordningar och stämmobeslut anger vad de kan göra och vilket ansvar de har. I fall av tvister kan man gå till opartiska instanser.

Att bestämma vilka som är stater och regeringar är inte lika enkelt. Visst finns det enighet om att ett territorium som har definierade gränser, en befolkning, självständighet i förhållande till andra stater och en regering som utövar effektiv kontroll är en »stat«. Likaså om att en myndighet som har effektiv – men inte nödvändigtvis konstitutionell eller demokratisk – kontroll i en stat är en »regering«. Något auktoritativt register över jordens stater och regeringar och deras befogenheter finns dock inte. Inte heller någon instans som avgör osäkra fall. Världens regeringar får var för sig bedöma vad som dyker upp på jordens yta. Ofta är svaren lätta och positiva slutsatser kan signaleras genom »erkännande« eller praktisk handling.

Eftersom erkännandet är en signal – ett grönt ljus – till politiska och ekonomiska transaktioner med den erkända staten eller regeringen har det ett betydande värde, särskilt om det kommer från en stormakt. Det underlättar tillvaron för och stärker den erkända staten eller regeringen. Den libyska övergångsmyndigheten kan till exempel få tillgång till Libyens bankkonton och ambassader i länder som gett sitt erkännande. Palestina kan ingå avtal med stater som erkänt landet.

För regeringar som är angelägna att välkomna och stärka en ny stat eller regering finns frestelsen att ge erkännande redan innan de rättsliga kriterierna är uppfyllda. USA tycks ha återupprättat sin ambassad i Tripoli redan innan övergångsmyndigheten förklarat sig vara regering. Palestina har redan »erkänts« av 128 stater. Man får förmoda att de snarare uttrycker en vilja att Palestina ska vara en stat än en övertygelse att landet är en stat.

Eftersom erkännande har ett politiskt och ekonomiskt värde för mottagaren kan också vägran att ge det användas för att försvåra livet för nykomlingar som aspirerar på att vara stater eller regeringar – även om de skulle uppfylla kriterierna. De flesta stater erkänner inte Taiwan (av hänsyn till sina relationer till Kina) och ön hålls därmed utanför en hel del internationellt samarbete. Israel vill inte erkänna och därmed underlätta livet för Palestina med mindre än att en lång rad villkor uppfylls – om ens då.

Vart för dessa resonemang Palestina i FN? Organisationen är främst till för territoriella politiska självständiga enheter – stater. Det är behovet av samverkan mellan sådana enheter världen behöver. Avsteg från den urvalspricipen har förekommit men är olyckliga. Ur dessa synpunkter bör man knappast sörja om säkerhets-rådet i detta skede inte rekommenderar Palestina till inval som medlem. En annan sak är om generalförsamlingen väljer att se landet som något mer än ett av Israel ockuperat territorium och uppgraderar det till status av icke medlemsstat. Även om ingenting därmed ändras på marken kan Palestina gå med ökad jämbördighet till förhandlingar och med känsla av starkt stöd från det internationella samfundet.

***

För övrigt anser jag att civila inte bör ges licens att inneha hel- och halvautomtiska vapen eller pistoler eller revolvrar. Riskerna för tragedier med dessa vapen överväger frihetsinskränkningen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera