Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Motsägelsefull. Konstnären Aman Mojadidi är både amerikan och afghan – och ändå inget av dem. Han är något av ett unikum som samtidskonstnär i ett land där konst oftast är detsamma som akvareller på moskéer.

Kultur

Han krigar för konsten

Den främsta utmaningen för Afghanistans mest kända konstnär är att inte bli arresterad.

Vår rostiga Toyota Corolla stannar till vid en mur i området Qala-e Fatullah i centrala Kabul. Qasim, vår »fixare«, ser sig nervöst omkring. Adressen verkar inte stämma. Utan att säga något låter han oss förstå att det inte är bra att vara vilse i Kabul. Särskilt inte när man sitter i vad han kallar en »soft skin« – en bil man kan skjuta rakt igenom. Qasim har redan givit oss en snabbkurs i afghanskt säkerhetstänk. Vi har bland annat fått lära oss varför man inte har säkerhetsbälte.

– Då kan du inte ducka ifall någon skjuter, berättar Qasim som om det vore det mest självklara i världen.

Plötsligt stiger en man ut ur en port längre fram och vinkar åt oss. Qasim tittar misstänksamt på mannen, som bär långt skägg och skogshuggarskjorta. Han kommer emot oss och vinkar. Mannen ser ut som en taliban, men när han öppnar munnen skiftar bilden.

– Hello! There you are, säger Aman Mojadidi på sydstatsdialekt, ler brett och ger mig ett kraftigt handslag.

Aman, Afghanistans kanske mest kontroversiella konstnär, är full av motsägelser. Han är både amerikan och afghan – och ändå inget av dem.

– Jag vet inte vad eller vem jag är. Eller vart jag ska ta vägen. I USA tycker folk inte att jag är amerikan. Här tycker inte afghaner att jag är afghan, säger Aman och skrattar.

Aman är uppvuxen i Jacksonville i amerikanska södern, med afghanska föräldrar. Han släpper in oss genom den gröna porten, som han sedan låser noga. I Qala-e Fatullah är varje hus ett fort, med höga murar, taggtråd och inte sällan beväpnade vakter. Det är ett av Kabuls rikaste områden, bakom murarna kan man skymta palatslika hus.

– Vi kallar det narkotektur, säger Aman och refererar till den vräkiga, vulgära stilen som stadens nyrika opiumbaroner uppför sina hus i.

På bottenvåningen till ett tvåplanshus har Aman sin ateljé, med utsikt över en liten trädgård som känns förrädiskt fridfull jämfört med gatan utanför. Vid en första anblick skulle man kunna missta ateljén för ett bombtillverkningslabb. Att Aman i sin konst fokuserar på de två våldskulturer han tillhör illustreras väl. I hörnet står en Kalasjnikov, på väggen hänger guldsprejade handgranater och på ett skrivbord ligger vad som ser ut att vara en nygjord bomb, seriekopplade fyrkantiga »lerklumpar«.

– Det är till min självmordsbombarkollektion »Conflict Chic«, säger Aman och pekar på ett tiotal nysydda plagg som hänger bredvid skrivbordet. Han visar en väst med specialsydda fickor på insidan för lerklumparna som ska simulera sprängdeg. En underskjorta har en ficka på magen för en skottsäker platta.

– »Conflict Chic« representerar vad det här landet har blivit. Afghanistan är platsen du ska vara på just nu. Speciellt Kabul har blivit väldigt chict de senaste åren. Det är väldigt coolt att göra saker här nu eftersom det är här det händer. Världens blickar är riktade hit. Folk säger att Kabul är det nya Beirut, säger Aman med ett ironiskt leende och tänder en cigarett.

Han refererar till stadens nya kulturscen och dess publik. Det finns en rörelse i Kabul just nu. Vi har hårdrocksband, popband, dokumentärfilmare, konstnärer.

– De senaste åren har det verkligen exploderat här. Men allt är egentligen bara artificiellt. Det drivs av biståndspengar och biståndsmänniskor. Går man på en konsert eller en utställning ser man expats som klär sig i dyra designade afghanska kläder. Sådana som inga afghaner har råd med eller vill bära. Det är något oerhört kolonialt över det.

»Conflict chic« är ett slags fortsättning på Amans mest uppmärksammade verk »Jihadi Gangster«, där han utforskade kopplingarna mellan den svarta amerikanska gangsterkulturen och Afghanistans heliga mujaheddinkrigare.

– Precis som 50 Cent skryter om att han har blivit skjuten och vuxit upp i ghettot skryter folk här om att de gjorde jihad i kriget mot Sovjet. Det är samma grej. Att ha gjort jihad är en statusmarkör i vårt samhälle. När man utmanar folk så säger de bara »Jag har gjort jihad! Så håll tyst!« För afghaner är jihad vårt bling-bling.

I fotoserien »Jihadi Gangster« poserar Aman som jihadkrigare med turban och en guldfärgad pistol kring halsen. På en bild åmar sig en halvnaken kvinna i slöja mot honom. På en annan leder han en kidnappningsförhandling. Inför fjolårets parlamentsval utvecklade Aman även »Jihadi Gangster« till en valkampanj.

– Jag ville kritisera att jihadisterna har berikat sig själva och korrumperat landet. Många av dem lever som gangsters, de har blivit superrika genom att utnyttja gasfyndigheter och gruvor. De vinner politiskt inflytande genom sina pengar och för att de har gjort jihad, säger Aman och tänder ännu en cigarett.

Inför valet satte han upp affischer i Kabul där han poserar som jihadi-gangster, med diamanter som valsymbol och sloganen: »Vote for me! I did jihad and I’m rich.«

– I bakgrunden hade jag dollartecken och korsade AK4:or. Tyvärr blev alla affischer nedrivna inom några dagar. Någon gick också till polisen med dem. Det är förbjudet att kritisera jihadisterna eftersom de är upphöjda till nationella hjältar. Att förolämpa dem är olagligt. Någon sade till mig att man kunde få livstids fängelse för det. Men när jag greps hade jag kastat affischerna, så de hittade inget.

Aman var inte omedveten om faran. För säkerhets skull hade han mörkat sitt ansikte på bilderna och skrivit sitt namn baklänges. I ett land som till stora delar fortfarande befinner sig på medeltiden är samtidskonst något svårgripbart – och ofta livsfarligt. Aman är något av ett unikum som samtidskonstnär i ett land där konst oftast är detsamma som akvareller på moskéer. Det är dock svårt att veta om man ska beskriva Aman som modig eller galen. Att förolämpa landets ledande jihadister och krigsherrar är lika farligt som att förolämpa talibaner. En av dem Aman riktar sin kritik emot, Abdul Rashid Dostum, är ökänd för att kidnappa folk och köra över sina fiender med stridsvagn. Men sina överlappande politiska, religiösa, ekonomiska, etniska och stambaserade konflikter är Afghanistan ett land där det är alltför lätt att skaffa sig fiender. Man gör bäst i att hålla låg profil.

– Det kan ibland vara en fördel att folk inte förstår vad jag gör. Om de förstod hela kontexten skulle de nog bli mer upprörda. Men jag kan ju pashtun, så jag kan också prata mig ur farliga situationer, säger Aman och gestikulerar med sina långa tatuerade armar när han pratar.

I ett annat av sina verk, »Payback«, klär han ut sig till polis och upprättar en vägspärr i Kabul. I stället för att ta mutor från de bilar han stannar och genomsöker delar han ut pengar som en kritik mot den utbredda korruptionen inom poliskåren. I en stad där taxichaufförer blir ihjälskjutna för att de råkar köra för nära Isaf-styrkorna är det livsfarligt att klä ut sig till polis, eftersom det också är självmordsbombarnas favoritutstyrsel. Bara misstanken om att vara falsk polis räcker för att bli skjuten.

– När jag stod där och kontrollerade bilar gick det även upp för mig att jag var en måltavla för talibaner. Jag var ensam och hade inget vapen. Jag började fundera på vad jag skulle göra om jag hittade en bomb i en bil, säger Aman och skrattar högt.

»Payback« var Amans första offentliga verk. Utställningar håller han bara i sitt hem för vänner och bekanta, och bara för en enda kväll. Att hålla en permanent offentlig utställning i Kabul skulle vara omöjligt.

– En offentlig utställning skulle garanterat ge mig problem. Jag vet inte vad som skulle hända, om jag skulle kastas i fängelse eller inte. Men det vore idiotiskt att göra det.

Det är lätt att se en del av Amans verk enbart som poserande och provokativa, men vid en djupare anblick förstår man hur personligt ett verk som »Jihadi Gangster« i själva verket är. Aman Mojadidi tillhör själv den elit han riktar sin kritik mot. Hans farbror, Sibghatullah Mojaddedi, är en av landets mest kända mujaheddinkrigare, krigsherrar och religiösa ledare. Han leder partiet Afghan National Liberation Front och var Afghanistans första president efter kommunistregimens fall 1992. Efter talibanregimens fall har han varit med och tagit fram landets konstitution och lett överhuset i parlamentet.

– Många i min familj blev väldigt upprörda av verket. Men min farbror tog det ganska bra. Han tyckte att jag hade poänger, men var rädd att jag skulle få problem.

Aman återvänder i sin konst ständigt till sin identitet som både afghan och amerikan. Hans föräldrar flyttade i slutet av 60-talet till USA för att arbeta som läkare. Uppväxten som afghan i södern var inte oproblematisk

– I skolan hamnade jag ofta i slagsmål med rasistiska klasskompisar som kallade mig saker som sandneger och kamelryttare. Då var jag säker på min identitet som afghan och kände att jag ville försvara den.

Detta förändrades efter Amans första besök i Afghanistan när han var 19 år gammal.

– Min pappa åkte till Afghanistan och var fältläkare åt mujaheddin under somrarna på 80-talet. Det var hans sätt att göra jihad. Jag följde med honom till min farbror i slutet av kriget och deltog i slaget om Jalalabad. Jag minns att när jag stod där, en surfande vegetarian i Converse, och sköt granater mot stridsvagnar så kände jag mig inte som en afghan. I jämförelse med de jämnåriga mujaheddin-krigarna var jag extremt amerikansk. Hela upplevelsen var märklig. Det var då jag började fundera över hur vår kultur påverkar oss.

Aman häller upp en skvätt Jack Daniels i ett glas och pekar på en radda med papper som han klistrat upp längst en långvägg. Det är en tidslinje över hans liv i form av en kronologisk lista med rasistiska kommentarer som riktats mot honom. Ett nytt verk håller på att ta form.

– 11 september förändrade självklart allt. Fram till dess var det ganska lätt att leva i USA. Jag arbetade då som konstnär och konsthandlare i Los Angeles. Jag minns att när jag gick på gatan så skrek folk från bilar »Hey Usama«. Det skulle aldrig ha hänt i LA före 11 september. Aldrig! Många av mina vänner som hade ursprung från Iran eller Pakistan och som var väldigt liberala människor radikaliserades av det här. De slutade vara dj:s, slutade dricka, slutade ta droger, slutade festa och började be. Före 11 september var inte islam deras första identitet, men det blev det efteråt.

Aman återvände till Afghanistan strax efter USA:s invasion tillsammans med sin farbror.

– Vi tågade in i Kabul från Pakistan med en hel armé av fordon. Min farbror ville göra en »stor« entré.  Jag minns att staden var helt ödelagd. Inga bodde här, det fanns inga byggnader. Allt var utbombat.

Aman återvände till USA men i stället för att ta en planerad master i konst tog han en i antropologi med inriktning på konfliktkultur och flyttade till Kabul för att arbeta inom biståndssektorn. Tio år senare är han besviken över utvecklingen.

– Allt hopp jag hade 2001 är borta. Stämningen i Afghanistan är som en guldrusch, ett Klondyke där alla försöker göra sig ett klipp. Massor av pengar bara kastas ut över landet, men ingenting meningsfullt händer. Man kan höra korruptionens sugande ljud när man går på gatan i Kabul.

Besvikelsen fick Aman att återvända till konsten, den blev ett sätt att både bearbeta och kritisera utvecklingen. Men nu börjar han känna att han vill lämna landet.

– Jag är besviken över att jag inte kunnat bidra mer, jag tror att min konst skulle vara mer effektiv någon annanstans.

– Är det inte mer intressant att klä ut sig till självmordsbombare på Times Square än i Kabul?

Plötsligt sätter han på sig en dunväst, en truckerkeps med sydstatsflagga och lyfter en Budweiser i luften. Märkligt nog lyckas Aman se ut som en fullblodsredneck. Utstyrseln är en del av Amans nästa konstverk »Afghan by Blood. Redneck by Grace«. I morgon ska han gå runt i Kabul i utstyrseln, och bland annat besöka -stadens piratkopierade KFC – där Kentucky är utbytt mot Kabul.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera