Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Mördarens marknad

Micael Dahlén har skrivit en storögd bok om massmördare som popkulturella ikoner. Eric Schüldt anar fara när den råa myten vinner över medkänslan.

Framför mig har jag en bild på Renée Hartevelt. Hon var bara 25 år när Issei Sagawas dröm gick i uppfyllelse. De två kände aldrig varandra särskilt väl. Året var 1981 och tillsammans hade de läst litteratur vid universitetet Sorbonne i Paris. Hon hade lovat att lära honom tyska, han hade bjudit henne på middag några gånger. Vid tredje träffen tog den japanske utbytesstudenten fram ett gevär och sköt sin holländske gäst i bakhuvudet. Sedan började han äta upp hennes kropp.

På det svartvita fotografiet lutar Renée Hartevelt sitt huvud mot någon som vi inte ser. Hon håller ett vinglas i handen, hon är ung, vacker, kanske är fotot taget på någon studentfest. En kort tid senare är hon inte bara död. Hon har förvandlats till enbart kropp och blivit ett flyktigt fragment i berättelsen om världens mest kände kannibal. Hon var en gång verklig men blev overklig. Att det fanns två föräldrar som sörjde henne djupt är det ingen som längre minns.

Hennes mördare lever fortfarande och han lever gott. Issei Sagawa är i dag något slags populärkulturell ikon. Besjungen, omskriven och ständigt uppmärksammad i tv-program och tidningsartiklar. Han är en fri man och bor ensam och avskilt en timmes tågresa utanför Tokyo. På hans dörr knackar en dag en svensk professor i marknadsföring.

Micael Dahlén skriver att han från början kände avsky inför de fem mördare som han porträtterar i boken »Monster«. Allt han ville var att få svar på frågan varför människor som gör de mest grymma handlingar ändå kan bli upphöjda, ja till och med betraktade som hjältar.

Men snart byttes äckel mot förundran – en förundran som till slut övergår i besatthet. Han blir ett fan.

Det som hedrar den svenske professorn vid Handelshögskolan är hans ärlighet. Han darrar som ett asplöv i besöksrummet hos den danske mördaren Peter Lundin, han sugs in i Charles Mansons mörka blick och kallar mötet för slutet på en pilgrimsfärd. En erfaren reporter hade säkert hållit en annan distans men Micael Dahlén hymlar inte – han är förhäxad av det mänskliga mörkret.

Jag förstår honom. Det förbjudna skapar ett starkt begär. Mord är det mest förbjudna och givetvis finns det en spänning i den handling som på ett ögonblick får en människa att passera en oåterkallelig gräns. Det är också en fascination med lång förankring bakåt i tiden. Vilken god berättare från det förflutna lät inte sin historia kretsa kring ett mord? Sitt intresse för dödande delar Micael Dahlén med både Shakespeare och Sofokles.

Det är en tankeväckande bok som ­Micael Dahlén har skrivit. Men den är samtidigt djupt problematisk. De fem mördarna kläs aldrig av, de konfronteras aldrig med frågan om skuld och förlåtelse. De fortsätter spela sina roller – både avskydda och ikoniserade. Deras mord är verkliga men läses som fiktion.

Det sägs ofta att vi lever i en tid då döden är osynlig, att den till och med har börjat betraktas som något högst onaturligt, nästan som en sjukdom vilken som helst. Vi tar inte längre hand om våra gamla, heter det. De dör ensamma i sjukhusets kliniska salar. Döden tas bort ur vår vardag. Syns den inte, finns den inte och vi kan fortsätta att hylla ungdomen i ett fåfängt försök att förtränga alltings förgänglighet.

Att gå in i Micael Dahléns värld är att få syn på det som borde vara uppenbart. Döden finns överallt. Men det är den onaturliga döden som blivit den naturliga. Det är mordet, dråpet, dödsskjutningarna och förgiftningarna. På så sätts hålls den egna döden på avstånd. Det hemska sker alltid någon annanstans. Aldrig här, aldrig i mitt liv. Döden förknippas med monstren, de där som dödar, de där som inte riktigt är människor längre.

Jag tror förklaringen till detta är enkel. Det är inte ondskan som upplevs som ologisk. Mordet, som det beskrivs inom fiktionen, är en aktiv handling. Mordet har ett motiv. Det är i stället den plötsliga sjukdomen, det obevekliga åldrandet, den oväntade trafikolyckan som upplevs som absurd. Den är oförståelig för att den är utan mening, utan avsändare, den har inte längre något metafysiskt raster omkring sig, den är inte resultatet av en guds nyck. Den naturliga döden kan vi inte längre förstå.

Därför är vår kultur besatt av mord. Micael Dahlén skriver om en undersökning som visar att barn som går ut grundskolan i USA har bevittnat åtta tusen mord. Inom fiktionen förstås, men siffrorna ska vara ungefär lika över hela västvärlden. Mord finns som dramaturgiskt nav i nästan alla tv-serier, i de flesta filmer och litteraturen svämmar över av deckare. Mord inte bara säljer, det har blivit något som får oss att känna oss levande. Mordet kittlar oss, ger spänning, men försätter oss i en falsk trygghet. Att det inte kan hända oss, att det alltid händer någon annanstans. Att mördaren, som Micael Dahlén skriver, är »ett monster«, inte en människa.

Om det ändå vore så enkelt. Att mördaren verkligen var ett monster, halvt verklig, halvt overklig. Om det ändå alltid fanns ett avstånd som gjorde handlingarna uthärdliga. Om mördaren, som här kallas monster, alltid rörde sig nära mytens förlåtande skuggvärldar. Om verkligheten inte fanns.

Allting handlar om avstånd. Avstånd i tid och avstånd i rum. Bilden av Renée Hartevelt är suddig och svartvit. Vi minns henne inte längre som levande. Hon är bara en del av en rafflande berättelse. De som fortfarande sörjer henne tänker vi inte på.

Men ibland korsas gränsen mellan verklighet och overklighet. Kanske är det bara då som vi på djupet förstår mordets tragedi?

För mig hände det i somras. Jag hade ett tvåveckorsvikariat som programledare för »Studio Ett« i P1. Det är ett av de allra svåraste radiojobben och min kostym var nog alldeles för stor. Men de två sista veckorna i juli brukar vara årets lugnaste.

Kvart i fyra på fredagseftermiddagen, en kvart före sändningens början, fick vi det första telegrammet. En bomb hade exploderat i Oslo. Allting ställdes om, krisrapporteringen inleddes, men för mig handlade det fortfarande om journalistik, att förmedla en berättelse, göra något gripbart.

Det var under den extrainsatta kvällssändningen som det inte gick längre. Klockan var strax efter halv elva och vi fick in en direktrapport från Aftonbladets utsände som hade åkt med båt längs med Utöyas stränder. Där och då föll overkligheten ihop och allt blev ohyggligt och verkligt på det där sättet som inte går att värja sig ifrån. Det fanns inte längre några avstånd, inget journalistiskt filter, inget som mildrade. Allt som fanns var skräck och sorg.

Är den norske gärningsmannen också ett monster? Nej, självklart inte. Det vore att göra det för enkelt. Han är verklig. Och hans mord är verkliga. Precis som alla mord är verkliga. Ändå liknar han i mångt och mycket de djupt narcissistiska personer som skildras i boken »Monster«. Sanningen är att de inte heller är några monster. De borde inte beskrivas så. Det är att förminska deras brott. De är människor.

Det har skrivits mängder om varför massakern på Utöya kunde ske. Det finns många svar. Jag tror en förklaring är att vi behöver mer verklighet. Vi behöver mind­re av mytologisering kring rå styrka och av manlighet, av hårdhet, våld och död. Färre idolporträtt av mördare. Mer förståelse för våldets offer.

Vi behöver en vekhetens och svag­hetens kultur. En ökad känslosamhet, en medkänsla som sträcker sig över avstånd. En medkänsla som till och med omfattar en holländsk utbytesstudent, även om hennes öde besjungs i låten »Too Much Blood« av Rolling Stones, hennes mördare får skriva kokböcker och vara med i tv-program. Och även om en svensk professor skriver en bok om honom.

Jag tror att det inom oss alla finns fantasier om våld, övergrepp, kanske till och med mord. Det får vi inte förtränga och där spelar fiktionen en viktig roll. Men vi får inte heller blanda ihop den tillåtande fantasin med verkligheten. Vi måste sörja våldet. Allt våld. Vi ska inte avsky dem som utför våldshandlingar. Men inte heller beundra dem.

Vi måste förlåta dem om vi kan. För en del av deras mörker finns även inom oss.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera