Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hyllad. I dokumentären »Han tror han är bäst« skildrar Maria Kuhlberg (längst till höger) relationen mellan sina två morbröder Carmine (längt till vänster) och Aldo. Med på bilden är deras syster Teresa.

Kultur

Dokumentären tar sin plats

Dokumentärfilmerna är en självklar del av utbudet på Stockholms filmfestival. Fokus tar ett grepp om verkligheten på vita duken och listar 40 favoriter.

Någonting verkar ha hänt med dokumentärfilmen i Sverige. De senaste åren har en mängd icke-fiktiva berättelser gått upp på bio och skapat uppmärksamhet: allt från utländska finanskrisdokumentärer som »Inside Job« till Erik Gandinis »Videocracy«.

Det räcker med att titta på höstens utbud för att se att trenden håller i sig: medan bioaktuella »Han tror han är bäst« håvar in positiva recensioner pågår ett »CPH: Dox« i Köpenhamn som är större än någonsin och Stockholms filmfestival, som är i full gång, har inte mindre än 19 dokumentärer på programmet.

– Det är en oerhört spännande tid för dokumentären, det är högt i tak och det prövas nya grepp som animationer och blandprojekt. Dokumentären har blivit hipp, säger Agneta Mogren, konstnärlig ledare för dokumentärfilmsfestivalen Tempo som nu har funnits i tretton år.

När man frågar folk inom branschen vad utvecklingen beror på framförs en mängd förklaringar, som en strävan efter äkthet, fiktionströtthet eller att dokumentären kan berätta om samtiden på ett snabbt men ändå fördjupat sätt.

Men viktigast är att tittarna inte längre behöver söka sig till en välsorterad videobutik. Inte när det räcker att skriva »dokumentär« i sökfältet på SVT Play. Flera klassiska dokumentärer finns nu till och med på Youtube, som »The War Room« eller »Nanook of the North«.

– Tillgängligheten betyder mycket. Vi når en publik som till stor del inte tittar på tv annars, säger Ingemar Persson, programchef för dokumentärer på SVT.

Han är ansvarig för nästan hela SVT:s utbud av kvalitetsdokumentärer: »Dox«, »Dokument Utifrån« och »Söndagsdokumentären«. De senaste månaderna har han visat stora nya filmer som »Catfish« och »Client 9«. Trots att allt fler, och i synnerhet dokumentärtittare, vänder sig till SVT Play tycker han att de olika vinjetterna är viktiga.

– Tanken är att det ska vara som ett redaktörskap. Det är särskilt viktigt eftersom utbudet på nätet är så stort. Om en dokumentär har gått i »Dox« ska man veta att den är i världsklass och »Söndagsdokumentären« handlar alltid om någonting svenskt.

Det är ingen dyr verksamhet han håller på med. En film kan kosta så lite som

50 000 kronor att köpa in, och då ingår repriser och visningsrättigheter på internet. Det kan jämföras med inspelningsbudgeten för en stor internationell dokumentärfilm som ofta ligger på mellan två och fyra miljoner kronor.

– Det är verkligen köparnas marknad. En del av filmerna vi visar har vi även varit med och finansierat, men det är bara småskärvor i deras budget.

Trots det ökande intresset för att titta på icke-fiktion, har inte finansieringsmöjligheterna för svenska dokumentärer förbättrats. För sju år sedan genererade filmavtalet 12 miljoner kronor, i dag är siffran 15 miljoner.

– Det är på tok för lite. Vi har minst pengar att göra dokumentärer för i hela Skandinavien. Men filmavtalet är ju lite ålderdomligt, säger Sara Russ på Svenska filminstitutet.

Flera svenska dokumentärer har ändå lyckats göra sig ett namn på utländska biografer och filmfestivaler. Sara Russ, vars jobb det är att lotsa filmerna till en utländsk publik, har nu 20 filmer som utlandslanseras, bland annat »Drottningen och jag« och »The Black Power Mixtape«.

– Produktionerna blir mer och mer välgjorda. Det märks att folk slipar på sina projekt och att man tänker igenom vad man verkligen vill berätta. Förr var man mycket mer av en auteur, man ville vara regissör, producent, klippare i ett.

Men alla är inte helt nöjda med utvecklingen. Konstformens nestor, amerikanen Albert Maysles, har i intervjuer hävdat att dagens dokumentärer inte letar efter nya sanningar.

Maysles stilideal, som i USA kallas »direct cinema«, går ut på att filmaren ska vara mer av en fluga på väggen, en tanke som är väsensskild från många av dagens mest populära dokumentärer, som inte sällan är uppdelade i tre akter, har en förutbestämd berättelse och en tydlig subjektivitet.

– Vad som har hänt med dokumentärfilmen är del av en större trend, det syns även i det autofiktiva berättandet inom litteraturen och i dokusåpatrenden som aldrig verkar ta slut på tv, säger Johan Malmberg, filmkritiker på Helsingborgs Dagblad.

Maysles själv gillade aldrig flugan på väggen-liknelsen. Om ögat bakom kameralinsen, som Orson Welles brukade uttrycka det, »tillhörde en poet« blev dokumentärfilmen mer än bara ett sterilit registrerande. Verkligheten berättade ju sina egna historier.

Men det verkar inte räcka med verkligheten. Det är just de hypersubjektiva filmerna som har blivit dokumentärfilmens storsäljare. Med »Super-Size Me« kickstartade filmaren Morgan Spurlock en offentlig matdebatt i USA som fortfarande pågår. Frågan är bara hur mycket av en dokumentär det var han gjorde.

– Vissa filmare som Michael Moore eller Spurlock jobbar i underhållningens namn snarare än i dokumentärfilmens. Om de inte varit så effektsökande kanske de hade hållit sig till sanningen bättre, säger Johan Malmberg.

Dokumentärens förhållande till just sanningen är en segdragen historia. Redan Robert Flaherty, filmhistoriens första dokumentärfilmarstjärna, anklagades för att ha hyrt in skådespelare som eskimåer i »Nanook of the North«.

Men Flahertys arv består inte bara av eskimådiskussioner och intressanta filmer, han lämnade också efter sig en idé om att dokumentärfilm kan göras av amatörer. Det är en tanke som ligger nära Albert Maysles idéer om att så neutralt som möjligt skildra verkligheten – och som faktiskt lever i Sverige än idag. På SVT:s hemsida finns ett formulär där vem som helst kan skicka in sin dokumentäridé. Ytterst få släpps igenom, tillstår Ingemar Persson. Men ändå.

– Vem som helst kan komma hit och föreslå ett projekt. Det är en fin demokratisk tanke, tycker jag.

Dokumentärerna du inte får missa

Fokus redaktion väljer ut 40 filmer som lyser upp hösten, gör din själ rikare och ditt huvud klokare. Vilka har vi glömt? Lämna gärna dina bästa dokumentärtips i kommentarsfältet nedan.

American Boy: A Profile of Steven Prince (1978): Martin Scorsese låter den relativt okände vapenhandlaren från »Taxi driver« berätta sina galna historier. Här finns axet till det som blev överdos-scenen i »Pulp Fiction«.

Anders och Harri (2008): Två vänner som är mycket intresserade av musik. En av dem är dessutom närmast besatt av tåg. Om vänskap och tågsånger av Johan Palmgren och Åsa Blanck.

Armadillo (2010): Brutalt närgången skildring av unga danska soldater i Afghanistan.

Armbryterskan från ensamheten (2004): Världsmästarinnan i armbrytning, Heidi Andersson, kommer från den norrländska byn Ensamheten med 16 invånare. En film inte bara om sportsliga triumfer, också ett fint porträtt av landsbygden, utan att vara alltför exotiserande.

Autobiografia lui Nicolae Ceausescu (2010): Tecknar kommunistledarens porträtt. 180 minuter arkivbilder utan berättarröst, klippt och ljudlagt med en annars förlorad rumänsk hantverksmässighet.

Burden of Dreams (1982): ­Historien om den kaotiska produktionen av Werner Herzogs »Fitzcarraldo«. Filmteamet drabbas av avhopp, dåligt väder, sjunkande moral och lyckas fastna mitt i ett krig mellan Peru och Ecuador.

Bussresan – eller inte trodde jag det var så långt till Holland (1986): Rut, Sara, Alfred, Hilma och Bertil reser på äldre dar till Holland. Kåge Jonsson följer några pensionärer på den första utlandsresan någonsin.

Capturing the Friedmans (2003): Familjen Friedman verkar vara en helt vanlig medelklassfamilj. Men en dag arresteras pappan och yngsta sonen för hemska brott.

The Cove (2009): Obehagligt om den brutala delfin­jakten i Japan. Några av delfinerna säljs för miljonbelopp till djurparker för att beundras av människan, men de allra flesta hackas ihjäl och säljs som valkött till asiatiska restauranger. Dokumentären följer ett gäng aktivister som försöker stoppa slakten.

Crumb (1994): Om serietecknaren Robert Crumb, skaparen till Fritz the Cat. Plågsamt ärlig.

David Frost Interviews ­Richard Nixon (1977): Den mest skandaliserade amerikanska presidentens eftermäle.

Drottningen och jag (2008): Filmaren Nahid Persson Sarvestani var själv ung kommunist i Iran och deltog i revolutionen som störtade shahen. Nästan trettio år senare söker hon upp shahens hustru Farah Diba och det blir ett fint men laddat möte mellan två tidigare fiender.

Ebbe – the movie (2009): Fascinerande dokumentär om den fascinerande mannen Ebbe Carlsson. Ett personporträtt som berättar historien om mannen som ansåg sig kunna lösa det största mysteriet i Sverige – vem som mördade Olof Palme.

En dag i september (1999): Palestinska terrorister tar israeler som gisslan under OS i München 1972.

Enron: The Smartest Guys in the Room (2005): Hur en sjuk företagskultur ledde fram till ett av det amerikanska näringslivets största haverier någonsin.

Familia – av Mikael Wiström och Alberto Herskovits (2010): En peruansk familjs öden och försök att få kärleken att överleva genom fattig­dom och emigration. Dokumenterat under 30 år.

Far till staden (2001): Malmös starke man, Eric Svenning, är besatt av att utplåna fattig­domen – och river halva stan. Till och med sitt eget födelsehem.

The Fog of War (2003): Errol Morris porträtterar Robert McNamara, en motsägelsefull begåvning som ­efter att ha räddat liv på Ford, utplånade liv som USA:s försvarsminister under Vietnamkriget.

Fuck You, Fuck You Very Much (1998): Drevet slår hårdare mot kvinnor, och hårdast mot Leila K. Bonus­fakta: Leila K:s comeback år 2011 titulerades »legendary«, efter ett citat ur dokumentären »Paris Is Burning», om New Yorks gayscen på 80-talet.

The Gates (2005): Albert Maysles och Antonio Ferrera dokumenterar New Yorks största konstprojekt ­någonsin: Christos och Jeanne Claudes »The Gates«.

Général Idi Amin Dada: Autoportrait (1974): En unik inblick i den charmerande spexaren, tillika vansinniga diktatorns, fascinerande fantasivärld.

Gitmo (2006): Hemlighetsmakeriet kring vad som egentligen försiggår på Guantanamo Bay är enormt. Dokumentären visar det pr-arbete som läggs på att framställa en positiv bild av fängelset, men lyckas också skrapa på den glättiga ytan och visa samband med tortyren av fångar i Abu Ghraib.

Grey Gardens (1975): Albert Maysles klassiker om två kvinnor, släktingar till Jackie Kennedy, i ett förfallet Hamptonshem har sedermera blivit både musikal och film med Drew Barrymore.

Grizzly man (2005): Av Werner Herzog. Om mannen som älskade björnar till döds. Och som var hjälte i sin egen fiktiva värld.

Hearts of Darkness: A filmmaker’s Apocalypse (1991): Eleanor Coppola dokumenterar produktionen av »Apocalypse Now«.

Hoop Dreams (1994): Två svarta pojkar drömmer om att bli basketproffs. En berättelse om ras, innerstadsproblem, sport och skolor genom fem mestadels tragiska år. En av de bästa beskrivningarna av USA någonsin.

Into Eternity (2010): Hur skapar man en plats som inte får störas på tusentals år? Svindlande skildring från bygget av en slutförvaringsplats för kärnbränsle i Finland.

The king of kong (2007): Arbetslösa familjefadern Steve Wiebe försöker slå regerande världsmästaren Billy Mitchell i arkadspelet Donkey Kong. Utmejslade nördkaraktärer som man knappt tror finns på riktigt.

Leva livet (2010): Den sista filmen i trilogin om hemlösa narkomanen Pia. Under tio år delar Pia med sig om sin kamp mot drogerna och hur hon lyckats ta sig från plattan i Stockholm till ett hus på landsbygden.

Man on Wire (2008): Phillippe Petit älskar verkligen att gå på lina. Så mycket att han riskerar vänskap, kärlek och sitt eget liv för att nå sin dröm att spatsera mellan World Trade Centers tvillingtorn.

Monterey Pop (1968): Festivalen som inte var Woodstock. Med bland annat Janis Joplin, The Mamas & the Papas och Jimi Hendrix.

Pumping Iron (1977): Filmen visar Arnold Schwarzenegger som flerfaldig Mr Universum och sjösätter hans film- och sedermera politiska karriär.

The Redemption of General Butt Naked (2011): Han var krigsherren som spritt språngande naken begick krigsbrott i Liberia. Nu försöker han rentvå sig själv genom att bli predikant.

Some Kind of Monster (2004): När Metallica efter flera års uppehåll ska spela in en ny skiva tvingas de ta in en gruppterapeut för att samarbeta. Om män som beter sig som småungar, tills de slut vågar öppna sig för varandra.

The Thin Blue Line (1988): Errol Morris tar sig an en dödsdömd fånges fall. Avslöjar korrumperat rättssystem i Texas.

Yodok Stories (2008): Om arbetet med musikalen »Yodok« i Sydkorea. Skådespelare är människor som flytt från det nordliga grannlandet. Fruktansvärda berättelser vävs in i de mörka musikalscenerna.

Waltz with Bashir (2008): Ett par israeliska soldater minns sin inblandning i massakern på palestinska flyktingar vid invasionen av Libanon 1982. Berättelserna har animerats och skapar en drömsk, obehaglig bild av hur det är att delta i krig.

The War Room (1993): Clinton­kampanjen inifrån. Verkligen inifrån. Hur fick de lov att filma allt det här?

When We Were Kings (1996): Filmen om »Rumble in the Jungle«, matchen mellan Muhammed Ali och George Foreman, tog 23 år att göra klar. Men den var värd att vänta på. Inte bara idrottshistoria utan också ett porträtt av en av 1900-talets stora ikoner.

Who the #$&% is Jackson Pollock (2006): Lastbilschaffisen Teri köper en tavla för fem dollar. När hon försöker sälja den på loppis tror någon att det kan vara en äkta Jackson Pollock.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera