Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Inga Jas till Syrien

Så minskar interventionerna och därför blir det inget ingripande i Syrien.

Är väpnade interventioner på väg ut? I Libyen har en brutal diktatur störtats på ganska kort tid med hjälp av intervention från luften, men Nato vill med det snaraste dra sig ur för att inte fastna i sanden och för att hålla sig inom det begränsade och sköra FN-godkännande som getts. Från Irak far de amerikanska trupperna hem efter en åtta år lång intervention som blev smärtsam för alla. Ur Afghanistan börjar uttåget tio år efter en FN-godkänd intervention som utvecklades till hopplöst inbördeskrig.

Några väpnade interventioner blir det säkert inte – vare sig med eller utan FN-godkännande – för att befria Syrien eller Jemen från förtryckande regimer. Riskerna för komplikationer är för stora och de senaste tio årens erfarenheter stämmer till återhållsamhet.

Är världssamfundet på väg in i en ny utvecklingsfas? Att skicka härar in i andra länder var i gångna tider inget konstigt, men redan 1849 siade Victor Hugo om att »den dag ska komma då de enda slagfälten är marknader som öppnas för handel och sinnen som öppnas för idéer«. Dit har vi inte kommit men vi rör oss kanske osäkert däråt.

Ett stort steg togs då FN-stadgan 1945 förbjöd väpnat våld mot stater annat än i självförsvar eller med bemyndigande av säkerhetsrådet.

Även om krigen har blivit allt färre har otaliga väpnade interventioner startats efter 1945 – till exempel av Sovjetunionen, USA och Frankrike – utan tillstånd av säkerhetsrådet och oftast utan större hämningar. Chrusjtjov påstås ha sagt att det finns ingenting som vi ogillar mer än andra länders inblandning i vår inblandning i andra länders affärer.

Dessa interventioner har för det mesta fördömts, men Englands lyckade intervention i Sierra Leone 1998 och deltagande i Kosovoingreppet – båda utan godkännande av säkerhetsrådet – ledde Tony Blair till att 1999 ställa frågan »om inte de som har militär makt att intervenera borde överväga att göra det för att stoppa en despotisk diktator«, om det är »praktiskt möjligt« och »andra utvägar inte finns«. Han nämnde inget om behovet av FN-bemyndigande.

Blair berättar i sina memoarer om sin entusiasm när Bush pekade ut Irak, Iran och Nordkorea som »ondskans förbund«. Han kände att USA ville ändra världen och hade inte svårt att gå samman med Bush i invasionen av Irak. Att Saddam störtades välkomnades av världen, men invasionen som byggde på falska påståenden om massförstörelsevapen kom att grundligt diskreditera interventioner gjorda av »allianser« som sätter sig över säkerhetsråd och världsopinion. Därtill ökade medvetenheten om att – som Colin Powell lär ha uttryckt det – »if you break it, you own it«. Den som har sönder en kruka får ta hand om den.

Ungefär samtidigt som ingreppet i Irak diskrediterade ingripanden utan bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, ställdes krav att FN skulle reagera med större kraft vid grava brott mot mänskliga rättigheter.

Kraven bejakades av generalförsamlingen som 2005 deklarerade att rådet i sista hand ska kunna bemyndiga väpnade interventioner för att stoppa folkmord, etnisk rensning och liknande på platser där stater sviker sin skyldighet att skydda sina medborgare. Det kallades »responsibility to protect« eller R2P. Det var ett sådant bemyndigande som gavs beträffande Libyen och som ledde till framgång med Khadaffi-regimens fall.

Folk som i dag lever under andra brutala regimer skulle kanske önska att säkerhetsrådet kunde ena sig om att bemyndiga liknande interventioner. I de flesta fall kommer staterna vara ovilliga att göra de insatser som krävs för en intervention och ta på sig ansvar för det som behövs efteråt – inte ens om FN skulle bemyndiga det. I många fall vill de hoppas på förändringar utan ingripanden med våld utifrån – som nu möjligen sker i Burma. I andra fall – som i Syrien – kan erfarenheterna från Irak och riskerna för katastrofala regionala effekter avskräcka.

Kanske går utvecklingen – all rustning till trots, och R2P till trots – mot mindre användning av väpnat våld mellan stater. Vi får färre krig och väpnade interventioner. Om EU får ordning på finansmarknaderna skulle Victor Hugo möjligen bli rätt nöjd i sin grav.

***

För övrigt anser jag att system som blandar siffror med bokstäver i adresser eller flygbokningar är opraktiska och riskabla. Det måste ofta bli misstag, särskilt mellan 1 och I och mellan 0 och O.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera