Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Rädslan för rosa

Den framgångsrika mannens uniform och försiktiga smyckning granskas i utställningar och en ny bok.

Den västerländska människan betraktas alltmer som sitt eget starkaste varumärke. Ett varumärke som ska putsas, poleras och gärna presenteras som något unikt.

Men det finns undantag. Det mest ­iögonfallande exemplet är maktmännens uniform. Det ligger något djupt paradoxalt i att en så stor och inflytelserik grupp klär sig på ett sätt som prydligt paketerar individen till en homogen, dovt färgad massa.

Så har det inte alltid varit. Affärskostymen har i själva verket nyligen uppnått de grå tinningarnas charm, den slog igenom på allvar på 30-talet. Med tiden har den kommit att symbolisera en seriös, hårt ­arbetande person. En man.

Bläddrar man bakåt i modehistorien är det tvärtom det färgglada och pråliga som knutits till makt, överläge och inte minst manlighet. I det medeltida Venedig var det till och med förbjudet för alla utom bördsaristokratin att bära rött och blått. Det skriver socialantropologen och genus­vetaren Fanny Ambjörnsson i sin pinfärska bok »Rosa – den farliga färgen«, en rosaskimrande kulturstudie som undersöker hur en förmodat harmlös färg markerar och utmanar gränser i samhället.

Ambjörnsson visar att utvecklingen från färgglatt till grått, från dekorerat till avskalat, i botten är en historia om genus och klass. När borgarklassen på allvar utmanade adeln införde de också nya klädkoder, plagg som helt enkelt passade bättre för arbete än för jakt och partyn. Det borgerliga klädmodets genombrott skapade också en skarp skiljelinje mellan mäns och kvinnors utsmyckning. En linje som fort­farande ­löper som en osynlig barriär mellan varuhusens dam- och herravdelningar.

Medan kvinnors klädsel kommenteras nästan slentrianmässigt uppmärksammas en mans klädsel egentligen bara om han inte rättar sig i ledet. Inte minst på politikens catwalk. En finansminister med tofs, en borgerlig miljöminister i skinnpaj, en partiledare i yvig mustasch – små stilmässiga uppror genererar stor uppmärksamhet.

Är någon riktigt djärv, som utrikes­minister Carl Bildt när han delade ut pris på Grammisgalan i en kavaj prydd med något som närmast förde tankarna till sega råttor, klassas klädvalet rent av som en pr-kupp. Men de flesta av ovanstående exempel har egentligen inte med kläder att göra; det är politiker som hittat kreativa andningshål via sina hårsäckar. Kostymkonformiteten är därmed orubbad.

Huruvida det finns andra, både roliga och stilsäkra, sätt att lossa på kostymens tvångströja är något som industridesignern Tove Thambert funderat mycket över. Det började med hennes examensarbete på Konstfack i våras. Med ordet kamouflage som utgångspunkt skapade hon »Objects in Disguise«, en kollektion för män som vill smycka sig men inte vågar.

– Jag undersökte bland annat hur djur kamouflerar sig för att smälta in eller skrämma bort. För män är kostymen det yttersta kamouflaget. »A pokerface in wool« som någon har kallat den. Jag tänkte, »om jag är ett smycke som försöker ta mig innanför en kostym, vilken kamouflage­strategi ska jag använda«?

Lösningen blev att dölja dekoration i funktion. I kollektionen finns till exempel ett halvt armbandsur i silver. Dold under skjortärmen liknar den vilken klocka som helst, men i själva verket saknar den visare och har i stället ett otal insprängda kristaller. En annan attiralj är ett pennskaft som avslutas i en tofs av silverkedjor – nedstucken i bröstfickan kan ingen ana att bläcket är utbytt mot bling-bling.

– När smyckena ställdes ut på svenska ambassadörens residens i London föreslog en av de anställda att han kunde bära pennbroschen på vernissaget. Han hade tofsen ute och blev som en annan person, han rörde sig till och med annorlunda, berättar Tove Thambert.

Toppdesignern Ross Lovegrove besökte utställningen och tyckte smyckena var som gjorda för en modern brittisk gentleman. Han anförtrodde också Tove Thambert en väl förborgad hemlighet. Affärsmän som använder skräddarsydda kostymer låter ibland sy in en lapp i fodret, där det exempelvis kan stå »fuck you«. Som för att säga »jag må se ut som alla er andra, men jag har min upprorsanda kvar«. Lite som att brodera in en knuten näve i fickan.

Kostymmannen som fenomen är något som också fascinerar fotografen och konstnären Maria Friberg. Hon har ägnat flera uppmärksammade bildsviter åt honom, och hittar ofta sina objekt bland männen på gatan. Att postera sig utanför SEB har visat sig vara ett bra sätt att lokalisera fina exemplar. Inför »Boys Are Us«, en påkostad retrospektiv utställning på Kulturhuset, talade hon om att män känner sig pressade att vara neutrala och smälta in i gruppen. Det gör dem avpersonifierade, menar Maria Friberg. För även om kvinnor syns på bekostnad av att bli objektifierade så vill alla bli sedda, det är ett grundläggande behov som många män inte får tillfredsställt.

Samtidigt finns det fördelar med att inte ständigt bli sedd och placerad i ett fack – för att inte tala om vilken tidsbesparing som följer med att slippa välja kläder varje morgon. Kostymen har dessutom en demokratisk funktion genom att släta ut inkomst-, makt- och klassmarkörer. I internationella sammanhang kan makthavare sätta sig vid samma bord utan att prestigeskillnader genast avslöjas. Väl på fungerar kostymen som ett pansar mot sårbarhet och ifrågasättande.

Därför är det kanske inte så konstigt att kostymen envist framhärdar som det modemässigt mest svårruckade plagget.

Vad skulle då krävas för att få pendeln att svänga igen, tillbaka till en färggladare, mer dekorativ man? Svaret beror inte bara på den individualitetssträvan som bultar innanför skjortbröstet, utan handlar också om vilken mansroll samhället premierar.

Flera forskare påpekar att den familjeförsörjande och känslomässigt tillknäppta mannen inte längre är en självklar – eller för den delen särskilt åtråvärd – förebild. Och om mansidealet förändras, då följer väl kläderna med?

Jodå. Tidigare efterlysningar av en ny idealman har visat upp en flora av ny­danande klädstilar. Sighsten Herrgårds unisexoverall applåderades på 60-talet, följt av de gylfbefriade velourpappornas 70-tal. De senaste årtiondena har fotbollsstjärnor med David Beckham och Fredrik Ljungberg i spetsen seglat upp som metrosexuella fixstjärnor.

– Det lustiga är att diskussionen om den nya mannen har förts under väldigt lång tid: »Nu är han här, han ser ut så här och så här.« Det är spännande att man hela tiden tänker sig att det är just nu han kommer, även om diskussionen sett likadan ut i 50 år, säger Fanny Ambjörnsson.

Ambjörnsson ägnar ett kapitel i sin bok åt heterosexuella män som klär sig i rosa, trots risken att framstå som lite tillgjorda och möjligt homosexuella. Kan de rosa männen vara »den nya mannen«?

Nja, det beror naturligtvis på om man menar någon som vågar klä sig mer feminint eller på allvar vill utmana hierarkierna mellan manligt och kvinnligt, menar Ambjörnsson. Från sin urbana medelklassposition tar en man i en ceriserosa cardigan inte någon större risk. Han signalerar snarast att han är trygg i sin manlighet och inte går i någons ledband.

Tillsammans testkör vi några andra nutida stilar. Är hipstern månne den nya mannen?

– För konform i sin grupp, tvekar Ambjörnsson.

Kaffe latte-pappan då?

– Han är mer som en uppdaterad velourpappa, men som bevakar sin individuella rätt till sina barn snarare än att försöka förändra samhällsstrukturer, svarar forskaren och funderar ett varv till.

– Man finner kanske en ny sorts man i ­queera sammanhang. Alexander Bard är ett typiskt exempel på någon som i mångas ögon är fullkomligt obegriplig i sina klädval.

Det som en Alexander Bard, eller en Ola Salo, lyckats med är konststycket att spränga homofobispärren. Och det, menar flera experter, är just precis vad som krävs för att förändra mansmodet. Den man som inte bryr sig som vilken sexualitet han utstrålar blir friare i sina val av utsmyckning.

Det är redan tydligt att männen, på gott och ont, får allt svårare att stå emot konsumtionssamhällets krav på estetisering. Tränings- och hudvårdsindustrin växer med stormsteg, och dagens ledare förväntas vara lika dynamiska och uthålliga på löpbandet som i styrelserummet. Tiden då kulmagen gav pondus är ett minne blott.

Men för att kostymen ska gå samma väg tycks det som om vi måste hoppa över en ännu mer bastant bromskloss – nämligen homosocialitet. Alltså driften att smälta in i gruppen. Och det finns inget bättre sätt att visa att man tillhör ett sammanhang än genom att se ut som alla andra. Jag minns en professor i juridik som inför ett möte med en professor i humaniora tog på sig manchesterbyxor och en ledig tröja. Humanisten i sin tur hade klätt sig i strikt kostym, för att matcha juristens stilnivå. I all välmening hade de alltså klätt ut sig till varandra.

Om en person tar sig an ett övermäktigt uppdrag brukar vi säga att den iklätt sig en alltför stor kostym. Och den man som vill lyckas i affärsvärlden i dag, men väljer att strunta i kostymkravet – gör nog just det. Det är fortfarande otänkbart att revoltera mer än med en försiktigt öppen skjortkrage i styrelserummet.

Å andra sidan är en rymlig kostym inget pjåkigt gömställe. Där kan man i lugn och ro bida sin tid i väntan på att flocken ska gå samman och skifta fjäderdräkt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera