Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Revolutionens moraliska ledstjärna

Vaclav Havels ord står sig lika starka idag som de gjorde 1989.

Det var vintern 1990 och jag satt och väntade i ett kontor efter att som 19-årig journalist ha besökt Skoda-verken, det klassiska verkstadsföretaget som efter decennier av kommunism såg ut som något hämtat ur Dickens och letade efter västerländskt företag som ville köpa upp det.

I ett hörn stod en gammal TV-apparat, där president Vaclav Havel gav en längre intervju. Jag kan inte mer än något enstaka ord tjeckiska och förstod inte vad han sa, men kroppsspråket gick inte att ta miste på. Han såg precis ut som man förväntar sig av en skygg och nervös författare eller poet, lite darrig, lite stakande, väldigt försiktig och omtänksam i hela sin framtoning. Som jag minns det, men det kan vara fel, kedjerökte han genom hela intervjun. Jag tänkte: hur ska det gå?

Bara några månader tidigare hade folket genom fredliga massprotester fällt en skoningslöst totalitär (om än inte särskilt blodtörstig) regim. Det är lite svårt att tro idag, när turisterna väller fram över Karlbron i Prag och in i de flotta butikerna och caféerna, när tjeckiska politiker högljutt protesterar mot Bryssel, att detta för bara tjugo år sedan var Östeuropas mest grådaskiga, kuvade, detaljreglerade, kompakt planekonomiska land. 1990 var 90 procent av ekonomin statsägd och planekonomiskt styrd. De oliktänkandes varje telefonsamtal och rörelse följdes av Säkerhetspolisens StB:s hejdukar.

Allt detta låg nu i denne lågmälde mans händer. Sammetsrevolutionens slagord var ”Havel na Hrad!”, ”Havel till Slottet”, Slottet på kullen ovanför Prag var presidentpalatset där den brutale Husak regerat. Hösten 1989 flyttade Havel från fängelset där han satts efter en demontration till att bli folkledare till att väljas till landets högste ledare.

Mycket blev inte heller så lyckat. Medan Havel ineffektivt försökte skapa förbrödring mellan de båda folken, tjecker och slovaker, så drev den burduse slovakiske nationalisten och ex-boxaren Vladimir Meciar snabbt sin landsända ut ur Tjeckoslovakien. Havel fick väljas om till tjeckisk president istället.

Tjeckien, före andra världskriget Europas rikaste och mest tekniskt avancerade nation, förebilden för den tyska industrin, blev aldrig riktigt lika dynamiskt efter murens fall som exempelvis fattiga Polen eller Baltikum. Reformerna drog ut på tiden och mycket av traditionerna från före kriget återupplivades aldrig. Havel var ointresserad av ekonomi och makten i landet gled ganska snart över till den sluge och betydligt mindre trivsamme finansministern Vaclav Klaus, som till slut blev Havels efterträdare som president. Klaus kom att projecera en helt annan bild av Tjeckien; EU-skeptisk, surt konservativt småborgerlig.

Men jag minns än idag hur den medelålders kontoristen i kontoret tittade på Havel på TV:n den där kalla dagen i Plzen.

- Javisst, sa hon, på knackig engelska, han ser inte ut som en president, kanske är han inte det egentligen heller, men han är så mycket bättre än man kan förstå.

Havel var symbolen för allt det bästa i Tjeckien, och i hela Östeuropa. Bildningen, det fullständigt naturligt filosofiska och intellektuella anslaget, en alldeles överväldigande känsla av civilisation som inga brutala och förgrovade kommunister kunde banka ur tjeckerna och östeuropéerna. Nationalismen och alla de känslokalla hatiska instinkterna som maffiastyret och angiverisamhälle odlat hos folket kom att sluka delar av Östeuropa; inte minst Balkan och Ryssland. Men i det gamla Centraleuropa segrade ändå kulturen, tack vare ledare som Havel.

Varför behövde regimen slänga en pjäsförfattare och filosofiskt lagd borgarson i fängelse trots att han inte organiserade någon? Därför att det Havel skrev en dag skulle komma att störta dem.

Charta 77, den lilla dissidentgrupp som Havel var med om att skapa 1977 blev grunden för folkrörelsen Medborgarforum som blev regeringsparti 1989, och som var grunden för återupplivandet av både socialdemokrater, höger och liberaler som styrt landet sedan befrielsen.

Havel var egentligen vänster och lite skeptisk till kapitalismen. Han bjöd in rockband till presidentslottet och åkte rullskridskor i korridorerna. När hans folkkära fru Olga dog gifte han om sig med en tjugo år yngre blond skådespelerska. Han levde helt enkelt som en tjeckisk kulturstjärna.

Men som kultiverad person var han samtidigt alltid mycket rimlig. Han upprepade att Tjeckien måste bli ett vanligt, tråkigt land där folk inte behövde bry sig om politikerna. Han kom lite motvilligt att presidera över en av de mest marknadsliberala omvälvningarna i landets historia. Med den genomgode Havel som förespråkare kunde inte de mest cyniska politikerna inom EU eller NATO neka östeuropéerna medlemskap. De nya medlemsländerna, med Havel som moralisk ledstjärna, kom i sin tur att bli engagerade för de förtryckta i andra diktaturer i Europa, och längre bort.

Det finaste han skrev handlade om sanningen. Han beskrev hur lögnen upprätthålls, sällan med våld och mord, oftast bara med antydningar om dina och dina barns karriärmöjligheter och ställning, små byråkratiska nålstick. Men hur än lögnen odlas, upprepas och bevakas, så kommer alltid behovet av sanning finnas kvar i våra hjärtan. Och när väl sanningen sägs av någon, när vi slutar vara rädda och ser varandra, så kan hela systemet raseras över en natt.

Sannolikt har några av de som nu störtat diktaturerna i Arabvärlden läst Havel, säkert har Moncef Marzouki, den intellektuelle neurologen som just blivit Tunisiens förste demokratiske president, gjort det. Ännu fler borde göra det. Om ni kan, sök upp någon av hans böcker eller skrifter, på antikvariat eller på nätet. Orden står sig lika starka idag som de gjorde då, november 1989.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera