Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Skål för Sverige, Jimmie!

Så här i juletid sänder vi våra hälsningar till vänner, bekanta och andra. I år har turen kommit till sverigedemokraterna och partiets väljare som får detta »öppna julkort« av mig. En liten undran, kan man kalla det.

Från oss alla, till er alla.

Ni har ju talat mycket om kulturellt motiverat våld, om illdåd som begås under påverkan av mångtusenåriga kulturmönster och nedärvda traditioner. Om manliga strukturer som verkar helt omöjliga att tvätta bort. Det verkar dessutom som om ni på något sätt är ett parti som bryr er om Kvinnorna, om Barnen och om hur Familjen har det bakom hemmets fyra väggar.

Därtill har jag förstått att ni tycker att det är viktigt att värna om Det Svenska. Att det som inte är sill, smultron eller Strindberg är lika med svenskfientligt. Att det är av största vikt att slå vakt om vår kultur, om våra traditioner, om våra tusenåriga kulturmönster som har gått i arv i generationer, från far till son.

Då undrar jag lite hur vi ska göra med julen?

Om man ska följa era riktlinjer – ska vi fira jul då? För om jag inte gör det – då är jag väl svenskfientlig?

Men vad ska vi då göra med det som sitter nedärvt i den svenska folksjälen? Snapsen, skålandet och den mänskliga rättigheten att få supa sig riktigt jävla full?

Alla kvinnor som blir misshandlade? Alla barn som hör och ser, men som ingen ser? Alla de som söker skydd hos kvinnojourer, som kommer blåslagna till akuten? Barnen som ser jullovet som en skräckfylld period full av alkohol, okvädningsord och slagsmål?

Våldet mot kvinnor, och mot barn, ökar under våra etniskt svenska högtider. Lucia. Jul. Nyår. Valborg. Midsommar. Chartern, för den delen.

Att supa och inte ta ansvar för sitt beteende eller för sina gärningar ingår tveklöst i det vi brukar kalla för den svenska folksjälen. Att supa under julen är en självklarhet för många. Att stänga in sig med familjen under flera lediga dagar innebär ökat våld, det visar statistiken med all önskvärd tydlighet.

Jag glömmer aldrig en förundersökning om en ihjälstampad kvinna i ett hus någonstans i Sverige. Misshandeln hade börjat på uppesittarkvällen, fortsatt över julafton, juldagen och annandagen. På förmiddagen den 26 december var hon slutligen död, med krossad bröstkorg och spräckt skalle. Då ringde den fortfarande dyngraka maken SOS Alarm och sa att kärringen trillat ner för trappan.

Även om alkoholen aldrig kan ges skulden för våldet, det bär gärningsmannen på sina axlar, så är den onekligen en katalysator i den tid av förväntningar, långledighet och – inte minst – traditioner som julen är. Då bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört, och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. För hundratusentals barn som sitter och hoppas på en vit jul, har önskan inte ett dugg med snö och pulkaåkning att göra, utan bara rädsla för vad som kommer i kölvattnet till det blöta firandet.

För att citera Polisförbundets ordförande Jan Karlsen: »Det enda besöket som många barn får på julafton är när polisen kommer och tar med sig deras pappa för att han är full och har misshandlat deras mamma.«

Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra med julen, Jimmie Åkesson. Fira eller förkasta? Svenskfientligt eller kvinnofientligt – vad är värst?

Eller är jag för tidigt ute? Ni kanske kommer med ett utspel under den närmaste veckan. Pratar om kulturellt betingat våld och kvinnofrid. Tar bladet från munnen om det verkliga våldet, det som sker långt borta från löpsedlar och hårdbevakade invandrartäta förorter. Ni kanske säger att det är dags för en svensk gammal tradition att gå i graven. Vem vet?

Julen är ju som sagt miraklens tid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera