Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Efterspel. Angus MacDonald och Finn MacDonald passar på att leka efter att Mitt Romney lämnat scenen efter sitt enda framträdande i Derry, New Hampshire.

Utrikes

Därför älskar ingen Mitt Romney

Varken partitoppen eller fotfolket ville ha honom. Johan Anderberg berättar om Romneys osannolika väg mot Vita huset.

Nu skulle han väl ändå ändra sig.

George W Bush stod i en av logerna på Meadowlands Stadium. Det var i början av 2010, New York Jets hade hemmamatch och förhoppningen var att lite presidentfägring skulle få en av republikanernas starkast lysande stjärnor på andra tankar.

»Du har vad som krävs för att göra det här«, sa USA:s förre president.

Han hade rest ända till New Jersey för partiets skull. För att övertala delstatens guvernör Chris Christie att ställa upp i presidentvalet. Men det var inte lätt.

Christie hade två år tidigare slagit ut den demokratiske guvernören Jon Corzine och därefter fått delstatens budget i någorlunda balans. Flera bedömare såg honom som mest lämpad att ta sig an Barack Obama: han hade vunnit val i en »blå« stat, han hade lyckats fatta en del svåra beslut och var allmänt omtyckt av såväl etablerade republikaner som utgiftshatande Tea Party-aktivister. Han hade bland annat stoppat en sedan länge planerad tågtunnel under Hudson River. Det ingav respekt.

»Om du vill göra det«, fortsatte Bush.

Men personen mittemot honom ville inte. Han hade sina skäl. Efter bara två år som guvernör ville Christie fokusera på det jobbet. Han hade dålig hälsa. Och så hade han små barn.

Men partiets tunga elefanter gav inte upp. Senare samma år – i juli – utsattes Christie för ännu ett övertalningsförsök. Den här gången var det riskkapitalisten Ken Langone som fått Christie att komma till ett kontor på Manhattan. Där möttes han av partiets mest namnkunniga donatorer – flera av dem bland världens rikaste människor. Sammanlagt femtio stycken var med, antingen i egen hög person eller via telefonlänk.

Men Christie sade nej igen.

Händelserna återberättas i »The Right Fights Back« av Mike Allen och Evan Thomas och sätter fingret på den kanske underligaste detaljen med valrörelsen 2012. Varför ville inte fler vara med?

Att startfältet är klent märks inte i New Hampshire en mild kväll i januari. Inte när Rick Santorum tvingas utrymma en restaurang i Manchester för att för många dykt upp, inte när Ron Pauls armé av frivilliga står i vartannat gathörn och inte när Mitt Romney håller ett välregisserat framträdande inför ett par hundra besökare i en skola i Laconia. Delstaten är full av politiker. Som alltid vid den här tiden vart fjärde år.

Men valet 2012 präglas av dem som inte ställde upp. Minnesotas förre guvernör Tim Pawlenty, Bushklanens kronprins Jeb Bush och de nuvarande guvernörerna Mitch Daniels och Haley Barbour – alla funderade de på att kandidera eller började till och med jobba för det. Samtliga bestämde sig för att avstå.

Det är därför Ron Paul gör sitt livs kampanj. Det är därför Rick Santorum, som förlorade sitt försök till omval med 18 procentenheter, kniper en andraplats i Iowa. Och det är därför Mitt Romney är storfavorit att bli Barack Obamas utmanare i år – trots att bara var tredje republikansk väljare i landet vill ha honom.

Några av dem har kommit till skolmatsalen i Laconia, i östra New Hampshire. Mitt Romney har nyss citerat både Kennedy och Roosevelt och står nu i köket för att dela ut gratis spaghetti. Samtidigt har knappförsäljaren Jim Bragg sin mest arbetsamma tid på dygnet.

– Det var ganska bra i kväll. Man blir ändå lite motiverad, eller hur? säger han till ett äldre par som köper två knappar.

Det står »Give me liberty, not debt« på dem. Ingen bild på kandidaten.

– Han blir mer och mer bekväm i sin roll. Jag har ju hört många tal nu. Jag håller inte med om allt han tycker, men han har absolut bäst chans att slå Obama.

Det är på något sätt talande för den här kampanjen att inte ens en man som säljer Romneymaterial lyckas vara riktigt entusiastisk.

Men kanske behöver man inte älska någon för att rösta på honom. Att Romney fått just Jim Braggs stöd är ett bevis på kampanjens förmåga att locka väljare ur mittfåran. Jim är pensionerad lärare från Texas och har röstat för både demokrater och republikaner förr. Han tycker inte ens särskilt illa om Obama. Han tror mest att ekonomin mår bättre av Romney.

– Han har erfarenheten, tror jag.

Det är bara fyra dagar innan den här kampanjmaskinen ska kamma hem sin andra seger på en vecka. Efter den knappa triumfen i Iowa får Romney New Hampshire-bornas stöd med knappt 40 procent.

Kampanjen har jobbat hårt för att kompensera för den bristande entusiasmen. Med betydligt mer pengar än motståndarna och en kandidat som delvis bott i Granitstaten har New Hampshire blivit ett starkt fäste.

Men rika kandidater har fallit förr. Och väloljade valmaskiner får motorstopp. Så för att förstå hur Mitt Romney kopplade ett grepp om det republikanska primärvalet måste man även backa vad som motsvarar en evighet i valkampanjer: ungefär sju veckor.

Det var i slutet av november och ännu en av Romneys motståndare var på frammarsch. Efter Michelle Bachmann, Rick Perry och Herman Cain var det dags för Newt Gingrich att hamna i mediernas blickfång.

Den före detta talmannen rusade i opinionsmätningarna, fick stöd av inflytelserika tidningen New Hampshire Union Leader och ledde under en tid i tre av de fyra delstater som röstar först.

Men då hände något. Som på ett givet kommando började den ena tunga republikanen efter den andra stödja Mitt Romney. Bob Dole, som knep nomineringen 1996, skrev ett öppet brev i Des Moines Register till väljarna i Iowa, George Bush den äldre berättade för Houston Chronicle att »Romney är vårt bästa val« och så sent som en vecka före New Hampshire steg självaste John McCain fram och omfamnade honom.

Anonyma, välfinansierade kampanjorganisationer började sända negativa reklamfilmer om Newt Gingrich. En av organisationerna hette Restore Our Future och lade fyra miljoner dollar på tv-reklam i Iowa. Därmed såg en genomsnittlig tv-tittare i delstaten reklamfilmerna mer än tjugo gånger.

Det var som om en förälder plötsligt steg in och avbröt en lek.

– Partietablissemanget började sluta upp bakom Mitt Romney. Det betydde mycket för honom, säger David Yepsen, valexpert på Paul Simon Public Policy Institute.

Det var samma människor som hade velat ha Chris Christie. Som gärna hade sett Jeb Bush. Som undrade varför Tim Pawlenty givit upp så lätt.

Nu hade de bestämt sig. I brist på någon annan fick det bli Mitt Romney.

Att det överhuvudtaget finns ett republikanskt etablissemang är något som ständigt ifrågasätts – oftast av de människor som sägs vara del av det. Men i takt med att Tea Party-rörelsen vuxit har det blivit tydligt att det finns en spricka inom det republikanska partiet.

Tydligast blev sprickan under ett fyllnadsval i norra New York 2009. Den lokala partiorganisationen hade nominerat en kandidat för att försvara det mandat som republikanerna haft i nästan ett sekel. Men tepartisterna var inte nöjda med henne, och stöttade i stället en oberoende kandidat. Det slutade med att demokraterna vann valet över de splittrade republikanerna.

Det senaste exemplet är den politiska striden i Washington innan julhelgerna. De republikanska senatorerna hade gjort gemensam sak med Barack Obama och förlängt en sänkning av löntagarskatterna under två månader. Men de nyvalda Tea Party-medlemmarna i representanthuset vägrade initialt att gå med på kompromissen. Till sist tvingades de ändå att rösta för sänkningen, de är ju i grunden för skattesänkningar, inte emot. Även den kampen slutade i seger för demokraterna. Barack Obama tog några politiska poänger och såg även sina opinionssiffror stiga något.

Till det republikanska etablissemanget räknas en brokig samling av allt från rika donatorer och före detta senatorer till strateger i Washington och krönikörer på Wall Street Journal. Senatorn Lindsey Graham, lobbyisten Charles Black, de Wall Street-miljonärer som ville ha Chris Christie, George W Bushs förre rådgivare Karl Rove och även tv-profilen Joe Scarborough är några av dem som kan räknas in.

Det här är en sida av det republikanska partiet som inte får lika mycket uppmärksamhet som den kristna högern, den högljudda Tea Party-rörelsen eller den excentriska libertarianska flygeln. Men när det gäller att välja presidentkandidat är den betydligt mäktigare.

Vad etablissemanget vill åstadkomma är klassiska republikanska frågor som ett starkt försvar, låga skatter och få regleringar. De är inte lika intresserade av sociala frågor som aborter och homoäktenskap.

Men viktigast är att vinna val. Och för att vinna val, går tänkandet, måste man nominera kandidater som appellerar till en stor del av befolkningen.

Kampen om etablissemangets gunst kallas ibland »The Washington Primary«. Trots att allt från Ron Paul-libertarianer till extremkristna Rick Santorumpolitiker varje år har sökt presidentjobbet har den kandidat som uppfattats som partietablissemangets val i stort sett alltid vunnit, med ett halvt undantag då Ronald Reagan lyckades slå ut George HW Bush 1980.

Makten utövas inte alltid helt öppet. Till årets val har Karl Rove startat organisationen American Crossroads. I nätverket finns bland annat Mississippiguvernören Haley Barbour och förra Bushrådgivaren Ed Gillespie. Den politiska chefen heter Carl Forti och råkar även vara politisk chef för Restore Our Future – den organisation som sänkte Newt Gingrich.

På många sätt liknar det republikanska primärvalet mer en kröningsprocess än ett val. Och i år verkar de motvilligt ha bestämt sig för att kröna Mitt Romney.

När Mitt Romney minns sin barndom berättar han helst om en dag på mellanstadiet i Michigan. Mitt var tio år och en lärare i naturkunskap hängde upp en modell i klassrummets tak. Det var den ryska satelliten Sputnik. Den hängde där »som en påminnelse«, skriver Romney i sin självbiografi, »om att USA hade tappat mark«.

Det var upp till honom nu, minns han. Upp till honom och hans klasskamrater att återställa USA:s plats som nummer ett i världen.

Mitt Romney har velat bli president länge. Tanken fanns i bakhuvudet redan när han år 2003 blev guvernör i delstaten Massachusetts. Redan innan den första mandatperioden var till ända lämnade han jobbet för att ta chansen att efterträda George W Bush.

Hur det gick vet vi. Romneys meriter från näringslivet stod sig slätt mot John McCains krigshjälteaura och Mike Huckabees kombination av charm och evangelisk renlärighet.

Men Mitt Romney lät sig inte stoppas; hela hans liv är som en enda lång utbildning för att en dag bli något stort. Hans far – Michiganguvernören George Romney som en gång själv försökte bli president – fick honom att rensa ogräs hemma i trädgården genom att säga att »strävan efter det svåra gör män starka«. Fadern ville också att han skulle läsa på Harvard Law School. Det gjorde Mitt, men skaffade även den utbildning han själv ville ha: Harvard Business School.

Årets kampanj är på många sätt en förlängning av Mitt Romneys personlighet. Som i de fallstudier Mitt Romney lärde sig att bemästra på Harvard lämnas ingenting åt slumpen: röstlängder analyseras, reklamutskick skräddarsys och misstag undviks till varje pris.

– Vi har en organisation som är helt överlägsen de andras, säger Ryan Williams, en kavajprydd ung man i tidiga tjugoårsåldern som redan avancerat till kampanjens talesperson.

Han sneglar ideligen på sin Blackberry, stundtals flackar blicken ut över lokalen på Elm Street i Manchester. Runt honom ringer volontärerna samtal enligt upplagda scheman. Det är nästan fullt i rummet.

– Vi har fått in mycket fler människor de senaste dagarna. De verkar ha bestämt sig. Flera av politikerna här i New Hampshire har ställt sig bakom honom. Romney är bäst lämpad för det här, säger Ryan Williams.

På väggen bakom honom hänger en hemmagjord skylt: »Mitt Romney is Mr Fix It.«

Det är som om de inte väljer USA:s president. Här vill man ha en ny vd för USA.

Men trots de inledande segrarna och trots stödet från etablissemanget är slutet långt ifrån skrivet. Med början i år har det republikanska partiet infört en ny regel som innebär att de flesta delstater fördelar sina delegater proportionellt. Om Mitt Romney hade vunnit Iowa för fyra år sedan hade han kammat hem alla 25 delegaterna. Nu fick han bara tretton – en mer än Rick Santorum. Även efter New Hampshire är han långt från de 1 444 som krävs för att säkra nomineringen.

Dessutom väntar ett svårt hinder runt hörnet: om två veckor är det South Carolinas tur att rösta och Romneys mormonska tro kan bli ett problem med de kristna väljarna. Men hans största problem inför konservativa väljare är fortfarande hur han ska förklara att den bland gräsrötterna avskydda Barack Obama tog sin mest avskydda idé från honom.

Sommaren 2009 drog Mitt Romney i ett blått skynke. Cirka 250 åskådare hade samlats för att närvara vid avtäckningen av det officiella guvernörsporträttet i delstatsparlamentet i Beacon Hill.

Porträttet följde standardmallen: Mitt Romney halvsatt på skrivbordet, i kostym och med en amerikansk flagga i bakgrunden. Det som fick mest uppmärksamhet i tidningen Boston Globe dagen efter var att Romney lyckats smyga in sin fru Ann i målningen genom att ställa ett fotografi på skrivbordet. Ingen annan guvernör hade gjort det förut.

Men alldeles intill Ann Romneys fotografi skymtade en liten mapp med ett sigill på förstasidan. Även det var en högst medveten detalj. Pappersbunten symboliserade den sjukvårdsreform som Mitt Romney då såg som sin största framgång.

Och inte bara han. När den demokratiske guvernören Deval Patrick, Romneys efterträdare, gick upp för att hålla sitt tal sa han sig känna »tacksamhet« mot sin politiska motståndare.

– Du borde bli ihågkommen som en av arkitekterna bakom det främsta sjukvårdsexperiment det här landet någonsin sett, sa han till en leende Romney.

Vad han åstadkommit under sin korta tid var onekligen ansenligt. För första gången någonsin hade en stor delstat i USA ett så gott som heltäckande sjukförsäkringssystem. Reformen hade många olika delar, men den mest revolutionerande var att Massachusetts tvingade sina medborgare att köpa någon form av grundläggande försäkring. På så sätt fick man råd att ge gratis eller kraftigt subventionerad sjukförsäkring till delstatens fattiga invånare.

Inget konstigt med det. Idén hade ursprungligen kommit från det republikanska partiets kärna. En av de organisationer som hjälpt till att skriva förslaget var The Heritage Foundation, tankesmedjan bakom mycket av Reagans och George HW Bushs politiska filosofi.

Men så bestämde sig Barack Obama för att kopiera Romneys idé. »Obamacare« blev ett rött skynke för Tea Party-rörelsen, och andra republikaner hängde på och såg det som ett sätt att mobilisera mot demokraterna. I vår kommer dessutom den konservativt dominerade Högsta domstolen att ta upp om tvånget att köpa sjukförsäkring är förenligt med USA:s grundlag.

Sjukvårdsbråket är en illustration av hur det republikanska partiet förändrats under de tre år som Barack Obama varit president. Efter valet 2008, då demokraterna vann Vita huset och tog kontroll över kongressen, bestämde sig partiet för att envist motstånd var bästa försvar. Allt Barack Obama ville göra, från att hjälpa bilindustrin, sjösätta ett stimulanspaket eller ens tillsätta poster i finansdepartementet, skulle bli svårt för honom.

»Högerns återfödelse är en märkvärdig berättelse«, skriver Mike Allen och Evan Thomas. »Den är på nivå med den konservativa motrörelsen efter Lyndon Johnsons ›Great Society‹.«

Oturligt nog fastnade Mitt Romney i republikanernas gamla kostym. Hans styrkor blev plötsligt svagheter. Att han vunnit ett val i Massachusetts sågs inte längre som ett tecken på att han kunde locka nya väljargrupper till partiet, utan som ett bevis på att han egentligen var smygliberal.

Det var därför etablissemanget tvekade så länge. Romney är en allt annat än idealisk kandidat för republikanerna 2012. Och värst är det med sjukvårdsreformen. Det som en gång var så stort att Romney ville ha det i sitt guvernörsporträtt, är nu något som han helst vill stryka från sitt cv.

I Lawrence vädrar Santorumkampanjen morgonluft. Det är lördagsmorgon och än en gång är besökarna för många för lokalen. Utanför ladan där den förre senatorn talar trängs folk för att få en skymt av den konservativa rörelsens nya fanbärare.

Jason Wiley går runt med ett formulär för att få in volontärer. Själv har han rest ända från Pittsburgh för att vara med.

– Jag tror att partiet vill ha någon som inte har ändrat sig hela tiden, någon som är tydligt konservativ. Väljarna kommer att se att det finns alldeles för många likheter mellan Romney och Obama.

Bland de andra supportrarna är känslan densamma. Gary Hopper beskriver sin nya favorit som »en sann republikan« till skillnad från de andra halvmesyrer partiet skickat fram de senaste decennierna. Hopper sitter i New Hampshires delstatsparlament och har inte gillat en enda presidentkandidat sedan Ronald Reagan. Inte ens George W Bush klarade testet. Han var ju »en liberal«.

Nu har Hopper följt Santorum i hälarna de senaste dagarna. Han tror inte att det är för sent att komma ifatt Romney.

– Nu när han har fått uppmärksamhet blir det mer tid i debatterna för Santorum. Mycket mer än de två- tre minuter han fått hittills.

Ändå talar historien för Romney. Delvis för att en person som Gary Hopper inte gillar honom. Radikala uppfattningar om allt från sociala skyddsnät till familjepolitik går kanske hem i partiets bas, men inte hos den genomsnittlige amerikanske väljaren.

Men främst för att det finns en informell turordning i partiet: Ronald Reagan slog George HW Bush, som slog Bob Dole, som i sin tur fick chansen nästa gång. Och John McCain förlorade mot George W Bush men vann nomineringen åtta år senare.

Och Romney förlorade mot McCain – men ser ut att vinna i år.

Många hoppas att primärvalet är över snart. Partiet har inte råd att vänta. Inte när Obamas återvalsorganisation har hyrt ett par våningar i en Chicagoskyskrapa, redan hunnit anställa 200 personer och planerar att ha en kampanjkassa på en miljard dollar. Och då räknas inte fackföreningarnas pengar.

»Det var ju så vi förlorade sist«, påminner Karl Rove de republikanska väljarna i en ny tv-reklam. I den viktiga staten Florida hade Obama tre gånger mer pengar än sin motståndare, i Indiana sju gånger mer och i Ohio dubbelt så mycket.

Karl Rove avslutar med en uppmaning som mest handlar om att Barack Obama måste bort, men som också kan uppfattas som en förtäckt vädjan till landets republikaner.

»Let’s get this done.«

Fakta | Resultat

Iowa 3 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 24,6%
Rick Santorum 24,6%
Ron Paul 21%
Newt Gingrich 13,3%
Rick Perry 10,3%

New Hamsphire 10 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 39 %
Ron Paul 23 %
Jon Huntsman 17 %
Newt Gingrich 9 %
Rick Santorum 9 %

Fakta | Republikanernas nomineringsprocess

Demokraterna har länge haft ett proportionellt valsystem. I år testar även republikanerna det. Alla kandidater som kommer över en viss tröskel får dela på delstaternas delegater utifrån hur många röster de fått.

Hade Mitt Romney vunnit New Hampshire med det gamla systemet hade han fått samtliga tolv delegater. Nu tvingades han dela med Ron Paul och Rick Santorum.

Risken med ett proportionellt system är att ingen kandidat får så många delegater som krävs för majoritet. Därför slår systemet om 1 april och de delstater som återstår avgörs i majoritetsval.

Förutom de delegater som väljarna utser finns en motsvarighet till demokraternas »superdelegater« och består av betrott partifolk. De är dock i minoritet.

Fakta | Partiets mäktiga elit

Lindsey Graham
Republikansk, konservativ senator och ex-militär från South Carolina. Trogen supporter till John McCains två presidentkandidaturer. Känd för att inte dra sig för att kritisera partilinjen.

Charles Black
Mäktig lobbyist, nära knuten till det republikanska partiet. Arbetade med Ronald Reagans, George H W Bushs och John McCains presidentkampanjer. Har kritiserats för sitt lobbyarbete för en rad odemokratiska regimer, som Angola och Saudiarabien.

Karl Rove
Mäktig och kontroversiell politisk konsult och strateg. George W Bushs före detta chefsrådgivare och vice stabschef fram till sin avgång 2007. Sedan dess medarbetare i medier som Fox News och Newsweek.

Joe Scarborough
Tongivande radio- och tv-profil. Republikansk kongressledamot 1995–2001. Leder MSNBC-programmet »Morning Joe«, som analyserar dagsaktuella politiska händelser.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera