Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

En tvättäkta nörd

Hon arbetade mothårs och kompromisslöst. Hon spred skräck och beundran. Thomas Engström möter en skröplig tant, och blåser av stolen av hennes styrka.

När man frågar britter om Margaret Thatcher får man alltid ett av tre svar. »Hon förstörde det här landet«, säger en stark minoritet. »Hon gjorde mycket som behövde göras, men ibland gick hon för långt«, ­säger en dryg majoritet. Den hårda kärnan av beundrare säger bara: »Hon var den största.«

Den största. De säger det som om det gällde Muhammad Ali. De säger det inte för att markera gentemot andra premiärministrar i allmänhet – Thatcher jämförs aldrig med någonting »i allmänhet« – utan för att förtydliga att hon var större än Churchill. För att inte tala om alla andra ledare genom tiderna utanför de brittiska öarna. Nej, för anhängarna tronar Thatcher ensam där uppe. Den som älskar Thatcher ser inga andra; det är en ytterst monogam besatthet.

Är det en blind kärlek? Det är påfallande hur åsikterna går i sär om kvinnans utseende. Belackarna, som till exempel den gamla Labourledaren Niel Kinnock, har sagt sig »rysa« inför hennes uppenbarelse. Nära medarbetare och andra män vars mer eller mindre motvilliga respekt hon vann uttrycker sig i stället ungefär som François Mitterand, som mumlade att hon hade »Caligulas ögon och Marilyn Monroes läppar«.

Ibland är det med Thatcher och bildade britter som med urbana amerikaner och countrymusik. Säger man till fel New York-bo att man älskar country möts man av blickar som om man just bedyrat sin kärlek till reklamjinglar för Kentucky Fried Chicken; förklarar man för fel britt att man beundrade Thatcher när man såg henne på tv under uppväxten utsätts man närmast för hot om våld. Med sina många och djupt rotade klasskoder är britterna förstås bättre på att genomskåda hennes successiva förvandlingar, från grosshandlardotter och lantis till drottninglik härskare. För många britter, inte minst på högerkanten, är och förblir hon ett slags högoktanigare Maud Olofsson – en ettrig uppkomling i avsaknad av bildning, finess och diskretion. Där vi svenskar kanske hör en BBC-engelska vacker som en gnistrande vintergryning hör många britter bara en inskränkt tjatkärring från landet.

Läser man redogörelser av dem som arbetade under henne (ingen arbetade »med« henne) framträder också bilden av en storpolitikens Steve Jobs. En tvättäkta nörd som någonstans under tonåren började rusta sig mot hela världen och mer eller mindre valde att bli obstinat, elak och envis – egentligen omöjlig att ha i ledande ställning. Fast naturligtvis ännu värre att ha någon annanstans.

Det är egentligen förvånansvärt få folkvalda ledare som med rätta beskrivs som »konfrontationspolitiker«. Olof Palme hade, precis som Thatcher, en förmåga att fullkomligt välta omkull den lyssnare som höll med om det som sas medan andra fylldes av mer och mer ogillande för vare stavelse. De allra flesta, däribland så vitt skilda politiker som Tony Blair, Angela Merkel, Hillary Clinton och Göran Persson, bemödade sig i grund och botten om att nå ut och övertyga åtminstone några från motståndarlägret. Det ligger ju i ­demokratins och röstmaximeringens natur. Intressant med Thatcher är att hon röstmaximerade genom att stryka mothårs. Stora delar av arbetarklassen röstade på henne av personliga skäl, av skäl som hade med karaktär och trovärdighet att göra. De visste att premiärministern menade varje ord hon yttrade. Tidigare och senare har borgerliga företrädare alltid argumenterat utefter att det de vill göra kanske kan tyckas märkligt och känslokallt men att det är ett nödvändigt ont. Thatcher såg inget ont i det hon ville göra. Hon såg det som ett nödvändigt gott. Hon stod för sina övertygelser, och inte nog med det: hon låtsades aldrig att hon inte ville pulvrisera motståndarna. Ord som »tränga tillbaka«, »slå undan«, till och med »krossa« förekom ständigt i hennes tal. Så förlorade hon efter att ha blivit Tory-ledare heller aldrig ett val. Självförtroende inger förtroende.

Hur gör man en film om denna människa? Hur gör man överhuvudtaget film om ett helt liv? De flesta livsödesfilmer har en avslagen känsla som påminner om gamla tiders tv-produktioner. De blir en historie­lektion varvad med amatörpsykologiska betraktelser. Först när filmskaparen lyckas göra ett bra urval – lyckas välja bort saker, inte minst – kan det bli riktigt bra. Man måste ta en viss dramatisk situation till utgångspunkt. Det duger inte att börja från början med de obligatoriska uppväxtscenerna och sedan tugga sig igenom höjdpunkter och katastrofer. Eller?

I »Järnladyn« uppfinner manusförfattaren Abi Morgan och regissören Phyllida Lloyd det klassiska receptet på nytt. Nuläget i berättelsen är Thatchers ålderdom. I den första scenen irrar en halvdement, bräcklig liten Thatcher omkring i en närbutik. Lokalen drunknar i någon syd­asiatisk rapmusik och lysrören skänker alltihop en air av råkallt bårhus. Thatcher tar sig fram till kassan och möts av en irriterad svart man som suckar över hennes ostadighet när han ska förbi henne. Hon förfärar sig över mjölkpriset. Hon betalar.

Scenen är fruktansvärt effektiv. Det beror förstås på att vi vet att den anonyma tanten i affären en gång var världens mäktigaste kvinna. Vi vet det, men kunderna och expediten har inte tid att känna igen henne. En kort stund senare etableras än en gång hur vilse Thatcher blivit i vår tid när hennes assistents mobiltelefon dränker ett helt rum med sin skvalande musiksignal. Thatcher stirrar på den larmande tingesten men vägrar att säga något; vägrar att bekräfta assistentens fördomar. Den som en gång lett ett helt folk har ingen lust att ertappas som eftersläntrare.

Genom tillbakablickar får vi sedan följa Thatchers karriär och livsval. I vanliga fall skulle jag ha svårt för ett sådant upplägg; det är uttjatat och långtifrån det mest effektiva sättet att bygga upp en berättelse som inte får tappa i fart. Men Phyllida Lloyd har en så osviklig känsla för det sant dramatiska att hon väver ihop alltsammans i ett aldrig avstannande mäktigt hjul, där vart och ett av naven blir olika teman som ständigt upprepas och förstärks. Bombdådet mot de konservativas partikongress i Brighton där Thatcher och hennes make nästan strök med; hennes framträdanden under de gladiatorspelsartade Prime Minister’s Question-stunderna i parlamentet; hennes beslut att ge order om sänkningen av det argentinska örlogsfartyget Belgrano; en bilfärd där ursinnigt fackföreningsfolk bankar på rutorna och vrålar att hon är ett monster, ett monster, ett monster!

Att Lloyd har sin bakgrund inom opera och musikal är en sällsam lyckträff: hon vet hur man sliter tag i våra känslor och stegvis för oss exakt dit hon vill. Klippningen är lika skicklig, och inte minst användandet av dokumentära bilder har aldrig varit bättre. Musiksättningen, i all sin variation från Thomas Newmans nyskrivna, nyktra alster till rasande punklåtar, tar verkligen andan ur en. Detta är filmen Lloyd sattes till världen för att göra.

Och då har jag inte ens nämnt Meryl Streep. Förmodligen beror det på att hennes förvandling är så total att man närmast glömmer bort hennes existens. Förr har jag alltid nickat pliktskyldigt när någon påtalat Streeps fantastiska karriär, men fortsättningsvis blir det jag som leder hyllningskören. Prestationen förtas inte det minsta av att hon verkar ha haft riktigt roligt under arbetet, snarare tvärtom. Streep har släppt in Thatchers ande och låtit sig hänföras av kvinnans elaka charm och eleganta okuvlighet. Mot slutet av filmen, när Thatcher befinner sig på en bankett medan hennes parlamentariker drar i gång den i alla bemärkelser blodfattiga statskuppen, är det som om symbiosen mellan Thatcher och drottning Elisabeth I blir fullkomlig. Hon glider fram genom salarna likt ett evigt drottningväsen som aldrig, aldrig kan besegras, vad än medelmåttorna företar sig. Och i stället för att bedrövas av kontrasten när vi återvänder till nuets Thatcher, ensam och skröplig vid sin diskbänk, överrumplas vi helt och hållet av den skönhet som kan uppstå av en enda människas livslånga trots.

Somliga lär hata filmen. De kommer hävda att Lloyd förhärligar en makthungrig, känslokall och fanatisk människa och glömmer offren för hennes politik. Men det enda filmen förhärligar är dramatiken och storslagenheten i varje människas liv. Den tar inte ställning för eller emot Thatchers gärning; den gestaltar hennes liv, hennes ensamhet, hennes skräck och kärlek.

Margaret Thatcher fortsätter att fascinera och Phyllida Lloyds mästerverk lär inte mildra vår besatthet av denna folkvalda envåldshärskare, denna inkonsekventa tvärsäkerhetsmaskin, denna konservativa traditionskrossare, denna kallblodiga idealist, denna majestätiska haterska. Om det finns en saknad efter henne måste den också bero på vår vanföreställning om kalla krigets 1980-tal som en enklare, svartvitare och därmed tryggare tid. Vi har en människa att tacka mer än någon annan för den inbillningen, och vi glömmer henne aldrig.

»Järnladyn«, med Maryl Streep i huvudrollen, har premiär den 3 februari.

Här kan du läsa en Intervju med manusförfattaren bakom »Järnladyn«.

Fakta | Andra Thatcherskildringar

Filmer och tv:
»The Long Walk to Finchley« (2008) BBC-serie om Thatchers väg till makten. Följdes av »Margaret« (2009) som handlar om de sista åren och slutet av karriären.

»Tracking Down Maggie: The Unofficial Biography of Margaret Thatcher« (1994). Vass dokumentär av Nick Broomfield som jagar Thatcher, men aldrig får tag ihenne.

»The Falklands Play« (1986), BBC-drama som inte sändes förrän 2002 eftersom det ansågs för känsligt genom sin pro-Thatcher-bild.

»Splitting image«, brittisk tv-satir med dockor. Thatcher-dockan hade en av huvudrollerna genom hela 1980-talet.

Låtar:
Elton John: »Merry Christmas Maggie Thatcher« (»We all celebrate today ’cause it’s one day closer to your death«).
Morrisey: »Margaret On The Guillotine«.
Sinéad O’Connor: »Black Boys On Mopeds« (»England’s the home of police who kill black boys on mopeds«).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera