Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Missförstådd lady

Att uttrycka beundran för Margaret Thatcher är i dag nästan ett lika stort felsteg för en svensk politiker som att kalla sig kommunist, där avbön regelmässigt avkrävs inom 24 timmar. Så allmänt förkastad och förringad är Järnladyn att hennes namn nästan spottas ut. När hennes liv nu snart går upp på bio, gestaltat av Meryl Streep, kommer säkert kritiker förfasas över att porträttet är alltför inkännande och okritiskt.

Men om du nu likt undertecknad är en god socialliberal så ber jag dig, när du läser dessa rader dryga 30 år efter Thatchers makttillträde, att inte falla för Thatcherhatets fördomar.

Som ofta påpekas var Storbritannien före Thatcher ett land lamslaget av strejker, 18-procentig inflation och prisregleringar och statliga monopol– som fick kalla på IMF för att klara sin kris. Utan Thatcher hade Storbritannien mycket väl kunnat likna Grekland mer än Tyskland i dag.

Men det som inte nämns lika ofta är att nästan allt Thatcher stod för ekonomiskt, som hon hatades för då, tar vi för självklart i dag. Ingen i dag tror att inflation över 10 procent fungerar. Ingen, inte ens Juholt, tror att all telefoni kan levereras av ett statligt televerksmonopol, eller att alla flygbiljetter måste skrivas ut dyrt hos ett statsägt flygbolag. Ingen tror att priser på basvaror och energi kan kontrolleras planekonomiskt eller att företag måste ansöka hos staten om att få ta lån i en bank. För att citera Tony Blairs chefsstrateg Peter Mandelson: »Vi är alla thatcherister i dag«. Thatcher är en av få politiker som inte bara förvaltat utan verkligen förändrat sin tid, med ett sammanhängande ideologiskt och rationellt budskap.

I brist på att ha vunnit de verkliga striderna har den brittiska vänstern dock vunnit eftermälet. Vandringsmyterna om Thatcher är seglivade. Hon, som växte upp i enkel medelklass och föraktade lat överklass, utmålas som representant för överheten. Tvärtemot vad många tror privatiserade hon inte järnvägarna och var inte alls benägen att dra ned på vård och utbildning (med undantag för vad hon ansåg vara elitismens och marxismens Oxford och Cambridge).

Två favoritexempel mot Thatcher är kolgruvestrejkerna och Falklandskriget.

De naiva karlakarlarna i kolgruvefacket som bryts ned av bobbypolisernas batonger har dramatiserats otaliga gånger i brittisk films underbara paradgenre, depressiv socialrealism. Bakgrunden var dock denna. Kolgruvorna hölls öppna med massiva subventioner. De omoderna gruvorna förstörde arbetarnas lungor med koldamm och koleldningen spydde ut klimatförstörande koldioxid och försurande svaveldioxid . Gruvfacket NUM dominerades av en vänsterextrem minoritet, vars ledare Arthur Scargill gladeligen tog emot stora checkar från Muammar Khadaffi och Sovjet. NUM hade med en kombination av generalstrejker och attacker på strejkbrytare fått regering efter regering på knä. Thatcher vägrade ge vika, slopade subventionerna, började stänga olönsamma gruvor och ersätta kolet med Nordsjögas. Utsläppen rasade.

Falklandskriget har skapat en ännu märkligare mytbildning. »Kriget med Argentina« som byggde på »militaristiska nationalistiska stämningar« som det hette på SVT nyligen.

Den 2 april 1982 försökte den blod­besudlade argentinska juntan skyla över en katastrofal ekonomisk politik genom att helt opåkallat invadera Falklandsöarna, 460 km utanför landet kust, befolkade av generationer av britter och brittiska får (minst lika infödda som argentinarna i sitt land). Mot USA:s vilja, som ville hålla generalerna om ryggen, svarade Thatcher med en militärinsats som på tre månader befriade Falklandsöarna. Juntan föll och Argentina har varit demokratiskt sedan dess. Vad exakt är problemet med det?

Thatcher ska inte skönmålas. Hon hade i sanning dåliga sidor, som hennes stenåldersinställning till integration och regionalt självstyre. Hon kallade ANC för terrorister och drack te med Chiles (lika blodbesudlade) diktator Augusto Pinochet.

Men jämför med hur vi talar om Olof Palme, en annan hård retoriker som också hade alltför stort överseende med diktaturer i tredje världen, men som till skillnad från Thatcher fick fel om nästan alla delar av den ekonomiska politiken. Eller jämför med Churchill, som var alkoholist, en ganska usel marinminister och finansminister, ohejdad kolonialist gällande Indien och mycket mera, men som vi utan omsvep förlåter och omfamnar då han faktiskt räddade världen.

Kanske är det just detta med en stark dominant kvinna, utan minsta flisa av offermentalitet, och inte som förväntat (Gro Harlem Brundtland, Hillary Clinton) på vänsterkanten. Det är för mycket, ett slags förräderi mot normen.

Men nästa gång någon nämner Thatcher, fnys inte åt henne, så god social­liberal du är.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera