Kultur

Så faller en ikon

Text: Therese Eriksson

Publicerad 2012-01-17

Bild: scanpix (1979)

»Barndomen är en djup skam som sitter i länge«, skriver Jan Myrdal i sin självbiografiska »Barndom« från 1982. »Den kommer efter som surt öl.«

Trettio år senare ligger Felicia Feldts »Felicia försvann« på bokdiskarna. I en av bokens starkaste scener: En mormor släpar sin treåriga dotterdotter i håret över gräsmattan och skriker åt henne. Hennes dotter, flickans mor, blir stel i hela kroppen och kan inget göra för att gripa in. Den vuxna kvinnan stelnar precis på samma sätt som hon gjorde som barn. Mönstret går inte att bryta.

Världen kryllar av olyckliga barndomar, av ungar som bär skadorna av sin uppväxt med sig långt in i vuxenlivet. Litteraturen dignar därför följdriktigt av minnen – uppdiktade och sanna – av föräldrar som fallerat, från Strindberg till Knausgård.

Den här sortens böcker blir alltid omdiskuterade. Men aldrig är bismaken så fadd och giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barn och barnuppfostran avslöjas. När de gör karriär på att berätta för andra hur de ska uppfostra sina barn, men visar sig vara dåliga föräldrar i sina egna barns ögon, blir fallet hårt och brutalt.

Hur hårt kommer Anna Wahlgrens fall att bli? För det är om henne, den kända barnuppfostransikonen, »Felicia försvann« handlar. Om hon som gett flera generationer föräldrar »Barnaboken« (1983) som bibel och rättesnöre, och som på senare år lanserat sin kontroversiella sova hela natten-kur. Självutnämnd expert på barn och deras fostran, och nu i sin egen dotters bok omskriven som den värsta mor man överhuvudtaget kan tänka sig. Hur ska vi, vi som inte varit där, förhålla oss till allt detta?

Grundregeln måste vara att alltid ta ett utsatt barns berättelse på allvar. Och i sin bok målar Felicia Feldt (efternamnet är en pseudonym) upp en mamma som sliter den offentliga bilden av Anna Wahlgren i stycken. »Felicia försvann« är en roman, men det är också Felicia Feldts egen berättelse, hennes sanning. Här finns, förutom en utpräglat litterär stil, visserligen passager som andas fiktion – som exempelvis den fantasi om moderns begravning som avslutar boken. Syskonens namn är utbytta, liksom pappans och alla styvpappornas. Anna Wahlgren nämns inte heller en enda gång vid namn. Konsekvent kallas hon genom hela boken för mamma – en skorrande ironi givet hur det framgår att hon vansköter sin roll.

Har man rätt att skriva vad som helst om sin mamma? Det svar som Wahlgren själv gav Felicia, då dottern var upprörd över att hon hade gett ut en avslöjande och privat självbiografi, talar sitt tydliga språk: »Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Det här är ju mina upplevelser.«

Anna Wahlgren är inte ensam bland kända barnuppfostrare och barnkulturpersonligheter om att ha haft (eller ha blivit anklagade för att ha) problem med sitt eget föräldraskap. Redan upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau levde paradoxen: 1762 gav han ut sin »Émile, eller om uppfostran« – men sina egna barn hade han skickat bort direkt efter födseln. Och medan Nalle Puh-författaren AA Milne kritiserades av sonen Christopher Robin för att ha exploaterat hans barndom i sina böcker, har den danske psykologen och barnuppfostransexperten Jesper Juul själv tillstått att han inte lyckades med sitt föräldraskap när sonen var liten – för att ta några disparata exempel.

Jan Myrdals bok utkom medan Alva och Gunnar Myrdal fortfarande levde, och skildrar en uppväxt långt ifrån den folkhemska idyll och det barnens och familjens väl som föräldrarna gjort sig kända för att förespråka – inte minst i det klassiska verket »Kris i befolkningsfrågan« (1934). »Barndom« är en svidande uppgörelse med en mor och en far som alltid prioriterade framgång utanför hemmet före den lille son som de lämnade kvar hos släktingar och hembiträden. En iskall Alva och en närmast tyrannisk Gunnar träder fram ur sonens minnesbank.

»Jag vet att ingen växer upp i samma familj, alla bröder och systrar har en egen bild«, sjunger Eva Dahlgren i låten »Sand«. Och man bör hålla i minnet att »Felicia försvann« är Felicia Feldts berättelse, inte hela syskonskarans. En av de saker som plågar både den unga och den vuxna Felicia är också hur syskonen tystar ner hennes kritik och tar mamman i försvar. Av rädsla? Eller för att de faktiskt har en annan upplevelse? Det går inte att säga.

Som läsare är det likväl svårt att värja sig mot innehållet i boken. För om Felicia Feldts berättelse så bara stämmer till en tiondel är den ändå förfärlig. Familjens ständiga flyttar, spritfester i hemmet med vuxna som ligger med varandra i barnens åsyn, sexuella närmanden mot döttrarna av mer eller mindre okända karlar, mammas alkoholmissbruk, fysisk och psykisk misshandel, en lång sjukhusvistelse på grund av undernäring till följd av en kost med bränd mat och mögligt bröd. Listan kan göras längre, men är knappast nödvändigt.

»Felicia försvann« är tillägnad författarens pappa. Han var frånvarande större delen av hennes uppväxt, av beskrivningarna i boken att döma. Det skulle vara lätt att svinga slagträt och fråga sig varför det fortfarande är lättare att förlåta den far som inte var där än den mor som var där men misslyckades. Att undra varför dåliga mödrar får oss att vända oss emot kvinnor (»jag avskyr kvinnor«, skriver Feldt på ett ställe i boken), medan bristfälliga fäder bara tycks göra att vi längtar än mer efter dem? Kvinnoförakt tycks vara den klassiska responsen på dåliga mödrar – eller på dåliga föräldrar överhuvudtaget. Jan Myrdal har aldrig kunnat fördra blondiner, eftersom Alva var blond. Någon aversion mot män med Gunnars särdrag vittnar han däremot inte om.

Men är det något Felicia Feldt visar med sin bok är det hur mycket mer skada en (makt)missbrukande förälder vållar sitt barn, än en som inte är där alls. Oändliga terapisessioner, djupa depressioner och misslyckade kärleksrelationer kantar den vuxna Felicias liv. Hon brottas med sin kvinnlighet, klipper av sig håret och längtar efter snyggare former om vartannat. Hon gillar inte kvinnor, och hon tycker inte om sig själv. Mamma har skrämt henne så till den grad att hon vigt en orimligt stor del av sitt liv åt att försöka rädda män från elaka, farliga kvinnor – sig själv inräknad.

Verkar det överdrivet? Kanske är det just i det där överdrivna, orimliga och lite löjliga det blir som allra tydligast. Barndomen kommer efter, den sipprar in överallt och hela tiden. Skammen dröjer sig kvar.