Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Överge traditionalisterna

Han kom, han talade, han segrade. Grabben från landet, den nye folklige, otippade, oerfarne s-ledaren höll ett gripande tal, enade partiet. Plötslig syntes målet att gå ikapp moderaterna inom räckhåll.

Det var tio månader sedan och han hette Håkan Juholt .

Men Stefan Löfven är ingen Juholt. För det första har han något som hans tre närmaste företrädare saknade. Han är ödmjuk. Hans installationstal var en övning i att täcka upp alla sina svaga punkter. Och socialdemokratin måste ödmjuka sig i dag, erkänna sina fel, be om förlåtelse.

Han är också genuin. Naturligtvis kommer moderaterna, som jobbat så hårt på att vara Allmänintresset, stämpla Löfven, den första fackpampen i modern tid som blivit partiledare, som Särintresset. Men pratet om Det Nya Arbetarpartiet kommer kännas ganska fånigt när Löfven kommer med sitt svetsaggregat.

Men svarar Löfven därför på de dilemman socialdemokraterna står inför: Hur återtar vi ekonomisk trovärdighet och regeringsduglighet från moderaterna? Hur återfår vi mittenväljarna och den urbana medelklassen?

Vissa tror återigen att det som efterfrågas är »traditionell« socialdemokratisk politik. Det är det inte. Partiet har nu prövat att inte bryta med traditionerna under tre olika ledare, med tre helt olika profiler. Ingendera har fungerat.

Det påstås ibland att traditionalisterna på landsbygden övergett socialdemokraterna. Statistiken visar tvärtom: det är bara traditionalisterna som är kvar nu, alla andra måste Löfven återerövra. Att han älskar Modo räcker inte när han ska värva på Södermalm och Möllevångstorget. Och han själv har ingen ekonomisk kompetens som räcker mot Anders Borg, hur respekterad han än må vara i storindustrin. Den måste han rekrytera i ett parti som dränerats på sina skarpaste hjärnor.

Det är därför inte självklart att detta är profeten som kan leda tio procent medelklassväljare på en ny resa tillbaka från Borg och Fridolin. Som kolumnisten Thomas Friedman sa om Obama: »We have seen the man, now please give us the man with the plan.« Eller som Reinfeldt redan börjat antyda: Löfven är väl trevlig, men vad vill han?

Frågan är om Löfven själv vet.

Å ena sidan står Löfven för modiga ting som skett i svensk fackföreningsrörelse. Under krisen accepterade han radikala lönesänkningar för att bibehålla jobben. Under förre Metallbasen Göran Johnsson var han med om Industriavtalet som burit industrins konkurrenskraft. Till skillnad från Borg har Löfven antytt att arbetsrätten kunde vara mer flexibel, med starkare skyddsnät, som i Danmark. Hans enda och främsta kritik av det egna partiet i sitt installationstal handlade om jobbpolitiken.

Å andra sidan har han varit osynlig i samhällsdebatten, även jämfört med andra fackledare. När han tagit bladet från munnen har han inte framstått som någon förnyare – snarast en statsplanerare som med »aktiv industripolitik« står beredd att öppna statlig akutmottagning för allt från Saab till kärnkraften. Han har aldrig, som Göran Johnsson, varit någon intellektuell ledare.

Mona Sahlin dröjde tills det var för sent innan hon kom ut som reformator. Frågan är hur länge Löfven dröjer. När Leif Pagrotsky till höst lägger fram skattestrategin måste det åtminstone finnas någon form av plan. Annars kommer alliansen med rätta påminna om att den gamla politiken inte gav jobb och inte minskade utanförskapet.

Moderaternas dilemma är att deras egen skatte- och bidragssänkarlinje visserligen minskat utanförskapet, men inte tillräckligt, samtidigt som krisen nu tvingar upp arbetslösheten. Och moderaterna har lika lite ny politik att erbjuda som socialdemokraterna.

Allt tycks tvärtom samverka för att förlama Reinfeldt: Minoritetsställningen och oviljan att approchera miljöpartiet. Den nymoderata generationens inlärda förakt för visioner och ideologi. Eurokrisen och besserwisserbehovet mot övriga alliansbröder. De internationella hyllningarna och de förrädiskt höga opinionssiffrorna. En enda liten bakdörr har Borg öppnat för att reformera arbetsmarknaden genom trepartssamtalen med näringslivet och facket – men från dessa lär Löfven få löpande insideinformation.

Egentligen är det suveräna statsbärande partiet därför extremt sårbart. En sittande anka som Löfven skulle kunna avlossa skott efter skott mot. Om han vågade ladda bössan det vill säga. Och om alliansen inte börjar röra på sig.

FÖR ÖVRIGT ett råd till de föräldrar som inte gillar att friskolor och kommunala skolor annonserar: Välj bort dem, om ni tror att just reklamen försämrar resurserna per elev.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera