Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sätt hjälm på Zlatan

Täcket är tunt på många håll, men det mesta av Sverige är vitt vilket innebär att ett lokalt förbud träder i kraft – mot snöbollskastning. På en del skolor är det tillåtet, men bara på avskild plats, på många är denna klassiska vinterlek totalt tabu.

Sydsvenskan undersökte regelläget i Malmös kranskommuner i fjol, två av tre grundskolor hade helförbud.  »Även om eleverna tycker att det här är jätteroligt kan vi aldrig garantera säkerheten så att ingen blir skadad«, förklarade Ann-Louise Raquette-Berlin, rektor vid Bjärehovsskolan i Bjärred, Lomma.

I Göteborg kollade tidningen Sydväst och där var det femtio-femtio. Där förbud råder hänvisas till skaderisken, faran för ögonskador. Och visst, den är definitivt större än för ett annat fenomen många skolledningar oroar sig för och varnar föräldrar för via mejl – vita skåpbilar. Gång på gång går billarmet; än här än där. Något barn säger sig ha fått erbjudande om skjuts av en man i en vit skåpbil. Ungen har rådigt avböjt, och vill nu varna mindre kloka. Dock har inget av de förnuftiga barnen någonsin noterat en nummerskylt, ej heller ansiktsdrag eller klädsel på den föregivet farlige föraren. Och det är ju inte så konstigt, för det är en vandringshistoria ungar skrämmer varandra med, den är vitt spridd i Australien och Storbritannien också. Den vita skåpbilen har kört runt i 30 år, så vuxna borde känna igen den och ta den för vad den är. Men inte.

Är man oroligt lagd blir ju snöbollskastning riktigt läskigt. Men hur stor är skaderisken egentligen? Två läkare undersökte hur många som kommit till Södersjukhusets ögonakut  vintrarna 93/94 och 94/95 när det snöade 96 dygn. Totalt kom 4 367 patienter, 20 av dem på grund av snöbollar. Pia Agervik och Anders Dolk rapporterade sitt lugnande resultat i Läkartidningen:  Bara fem av bolloffren hade skador som var mer behandlingskrävande. Ingen fick bestående synnedsättning, men en kvarstående dubbelseende.

Alltså. Risken är större med snöboll än med vitskåpbil eftersom fordonet är ett fantasifoster. Men allvarliga skador är så ytterligt sällsynta att de inte borde anföras som skäl att frysa vinterglädje.

På Klasstorpsskolan i Stockholm är snöbollskastning förstås förbjuden. Eleverna får inte heller klättra på staket och i träd eller snurra i gungorna för det är farligt. När de åker pulka, stjärtlapp eller kartong nerför slänten måste de ha hjälm. Liksom när de åker rutschbana. Med det senare skyddskravet ligger skolan i säkerhetens framkant, men hjälmtvång i pulkabacken är gängse.

Svenskarna har ersatt tron på Gud med tron på Hjälmen. Och de otrogna ska ledas in på den rätta vägen, med »Rapport« som lots. Förra fredagen meddelade man att bara tre av tio vuxna utförsåkare använder hjälm, trots att nära var femte någon gång skadat sig.

Kopplingen är konstig för rationellt tänkande varelser. Skidskadorna handlar i regel om att kors- och ledband i knäna pajar, eller ledbandet i tummen.

Snowboardåkarna gör illa handlederna när de tar emot sig. Det är en del frakturer och spruckna revben. Trasiga axlar och huvudskador är ungefär lika vanliga, står för sisådär vart tionde olycksfall vardera.

Nå, det är ju ändå en del, även om den är liten. Då är förstås frågan – hur stor nytta gör hjälmen? Curt Made, läkare vid sjukstugan i Tärnaby, har skrivit en avhandling om de 3 696 skidåkare som kom in mellan 1989 och 2007.

Antalet skador på huvudet minskade i takt med ökad hjälmanvändning, men det gällde främst enklare saker som skrapsår. De allvarliga skallskadorna och hjärnskakningarna blev inte färre.

Ja, men då gör ändå den heliga hjälmen gott, om än bara lite? Nja, det är inte så säkert, vilket visades av den siste intervjuade i »Rapport«-inslaget.

Tage Selsbo började använda hjälm sedan han krossat glasögonen och skrapat ansiktet och beskriver fördelen: »Man kan ju åka mycket fortare med hjälm än utan. Då törs man släppa på.« Och då var det ju bara att skadornas allvar tenderar att öka i takt med hastigheten.

Detta är inte en hjälmateistisk agitation, bara en vädjan om att vi vuxna svenskar ska göra rimliga riskbedömningar för oss själva och våra barn. Inte begränsa leklusta och frihet utan goda skäl.

Fotboll är en stor sport, inte minst bland unga. Hjärnskakningar är inte ovanliga där. Det kanske jag inte skulle nämnt, någon kan få en idé om ett nytt obligatoriskt skydd. Men betänk då att ishockeyspelarna har hjälm, och 160 hjärnskakningar på tusen matchtimmar. Total skadefrihet är inte meningen med livet.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera