Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

The Venetian, Las Vegas.

USA-val / Utrikes

Superstålarna

Newt Gingrich hänger kvar i republikanernas primärval. Orsak: en kasinomogul med väldigt mycket pengar.

Sheldon Adelson lärde känna Newt Gingrich i mitten av 1990-talet.

De delade övertygelsen om behovet av en muskulös amerikansk utrikespolitik och de hade en gemensam fiende i fackförbunden, som Adelson kämpat emot under hela sin karriär som kasinomogul.

När Gingrich ledde den republikanska kongressen i opposition mot Clinton 1994 fick han låna Adelsons privatjet för att flyga runt landet och lansera sin konservativa revolution.

Adelson hade länge varit känd för sina generösa gåvor. Som ägare till extravaganta kasinon som The Venetian i Las Vegas och ett dubbelt så stort kasino i Macau i Kina, hade han lyckats bli den åttonde mest förmögna mannen i USA, enligt tidningen Forbes.

I början av januari i år, just när Newt Gingrich ansågs uträknad i republikanernas primärval efter dåliga resultat i Iowa och New Hampshire, hörde Adelson av sig till Gingrich igen. Han ville donera tio miljoner dollar till Gingrichs kampanj.

Strax därefter vann Gingrich primärvalet i South Carolina med en så stor marginal att favoriten Mitt Romney, åtminstone för en vecka, framstod som sårbar.

Gingrichs comeback är en tydlig illu­stration av hur reglerna för finansieringen av politiska kampanjer i USA aldrig har varit lösare än i år.

– Hittills har det spenderats mer pengar från fristående kampanjgrupper än från kandidaternas officiella kampanjer. Det har aldrig hänt förut i ett amerikanskt val, säger Anthony Corrado, forskare i politiska kampanjer på Colby University.

Det skulle ha varit olagligt för Sheldon Adelson att ge 10 miljoner dollar direkt till Newt Gingrichs officiella kampanj. Det finns nämligen en maxgräns på 2 500 dollar för privatpersoners donationer till presidentkampanjer.

Men man kan komma undan denna gräns med hjälp av en så kallad Super PAC – PAC står för »political action committee«, vilket i USA betyder fristående grupper som kampanjar för olika ändamål. De har funnits tidigare i amerikanska val. 2004 skadades exempelvis John Kerry ordentligt av en fristående grupp som kallade sig Swift Boat Veterans for Truth och ifrågasatte Kerrys krigserfarenheter från Vietnam. (Anklagelserna var falska, men effektiva.)

Men aldrig har reglerna för dessa grupper varit friare än i år.

Den Super PAC som Sheldon Adelson försåg med 10 miljoner dollar heter Winning Our Future och har bara ett ändamål: att Newt Gingrich ska bli republikanernas presidentkandidat. I praktiken fungerar den som en parallell presidentkampanj, som helt saknar de restriktioner i finanser som präglar konventionella presidentkampanjer.

– Framväxten av Super PAC-grupper är den enskilt största förändringen i den politiska kampanjdynamiken i det här valet, säger Anthony Corrado.

En Super PAC får inte »koordinera« sitt budskap med presidentkampanjen på något sätt, men de som arbetar med Gingrichs Super PAC består till stor del av hans före detta medarbetare, vänner och rådgivare.

– I princip skulle hans fru och barn kunna driva en Super PAC och det skulle ändå inte anses vara »koordinerat« med Gingrichs officiella kampanj, säger Adam Skaggs, expert på kampanjfinansiering på liberala Brennan Center for Justice på New York University.

Även Mitt Romney har dragit stora fördelar av att ha en Super PAC bakom sig: Restore Our Future. Den drivs av Larry McCarthy, en före detta Romney-medarbetare som gjorde George HW Bushs berömda Willie Horton-reklamfilmer mot Michael Dukakis i presidentvalet 1988, samt den republikanska strategen Carl Forti, som brukar kallas »Karl Rove med C«.

I primärvalet i Florida möjliggjorde denna välfinansierade grupp att Romneys folk kunde orkestrera den mest brutala armadan av negativ annonsering i primärvalet hittills. Romney spenderade nästan tre gånger så mycket pengar som Gingrich i Florida.

Av det totala reklamutrymmet var 68 procent negativa attacker på Gingrich (mestadels från Restore Our Future), 23 procent var negativa attacker på Romney (främst från Winning Our Future)  och mindre än en procent var positiva budskap om Romney (främst från hans officiella kampanj). Dessa annonskampanjer tycks ha varit avgörande. Veckan före valdagen hade Gingrich en trygg ledning i opinionsmätningar, men i valet vann Romney med 14 procentenheters marginal.

Studerade man Romneys kampanj på plats i Florida var det svårt att se någon skillnad i budskapet från den officiella kampanjen och från den fristående Super PAC, Restore Our Future, som stöder Romney. Båda kampanjerna ägnade sig åt samma omfattande personangrepp på Newt Gingrich, som misstänkliggjordes som korrupt, ohederlig och opålitlig.

På kampanjevenemang för Gingrich och Romney i delstaten fick man ideligen höra de mest häpnadsväckande felaktiga uppfattningar om kandidaterna – eller om Barack Obama – som spridits genom just Super PAC-finansierade annonskampanjer.

Vid ett kampanjtal för Newt Gingrich i måndags stod pensionären Shelly Parker i en byxdräkt som pryddes av fem stora Newt Gingrich-knappar, och uttryckte en enorm beundran för kandidaten: »Newt är alltid den smartaste mannen i rummet.« Men hon var också bekymrad över att han »för en så negativ kampanj«.  I själva verket kom dock dessa negativa annonser inte från Gingrichs officiella kampanj, utan främst från de tio miljoner dollar som fanns i kassan för Winning Our Future, Gingrichs Super PAC. Sammanlagt har 23 miljoner lagts på Super PAC:s i primärvalen, att jämföra med de officiella kampanjernas 20 miljoner.

Bakgrunden till det här oöverträffade flödet av pengar är två domstolsbeslut från 2010. De gav företag samma rätt som individer att spendera pengar på politiska budskap strax före ett val och de släppte även alla restriktioner för hur mycket man får donera till en politisk aktivistgrupp som inte är direkt knuten till en kandidat.

Enligt Thomas Mann på Brookings Institution var det den konservativa majoriteten i Högsta domstolen som banade väg för den här utvecklingen.

– Regleringarna av kampanjfinansieringen har i princip kollapsat på grund av Högsta domstolen under den konservativa John Roberts, samt den allmänna tafattheten hos valmyndigheten, FEC.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig för ett liknande resonemang i sin nya bok »Republic, Lost«, där han går till angrepp på pengarnas ökade inflytande över politiken: »Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik ideologi, utan snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna.«

Domare John Roberts har motiverat de två domsluten med att »det inte längre är legitimt för staten att försöka jämna ut vinstchanserna i ett val. Den typen av statligt inkräktande över debatten om vem som ska regera vårt land går till roten av konstitutionens första tillägg« – det vill säga yttrandefriheten.

Samma resonemang får man från Bradley Smith, som är president för Center for Competitive Politics. Han ser utvecklingen som ett efterlängtat slut på »statens sätt att förfölja, censurera och vandalisera medborgarnas politiska konversationer«. Även på den andra sidan av det politiska spektrumet finns ett visst stöd. Liberala American Civil Liberties Union har ställt sig bakom de nya, uppluckrade lagarna med liknande argument.

Men för de flesta som studerat kampanjfinansernas påverkan på politiken är den här utvecklingen bara ett stort kliv mot en amerikansk plutokrati.

Fred Wertheimer driver organisationen Democracy 21 och är en av veteranerna i motståndet mot uppluckrade regler. Han arbetar nu fram ett förslag som ska stoppa förekomsten av »kandidat-specifika« Super PAC-grupper, men han tror att det första steget är att öka det folkliga medvetandet.

– Det är en moment 22-situation, eftersom problemet är att vi inte har tillgång till det offentliga rummet i dag i samma utsträckning som förut, då utrymmet allt mer köps av dem som har råd, säger Wert­heimer.

Han känner ett visst hopp från ett lite oväntat håll: den intensiva kampanj som tv-komikern och satirikern Stephen Colbert har fört under vintern för att uppmärksamma de bitvis absurda regler som möjliggjort Super PAC-grupperna. Colbert har själv startat en egen Super PAC, med det fiffiga namnet The Definitely Not Coordinated with Stephen Colbert Super PAC. Under primärvalet i South Carolina reste han runt och höll passionerade kampanjtal där han presenterade sig som »en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King«.

– Colbert gör ett strålande jobb för att upplysa allmänheten om vad det är som pågår just nu, säger Wertheimer.

Vad förväntar sig en person som Sheldon Adelson att få tillbaka när han ger Newt Gingrichs kampanj 10 miljoner dollar?

Enligt Bradley Smith: ingenting.

Smith menar att presidentkandidaternas politiska övertygelser är så starka att de inte ruckas av några tusen miljoner dollar.

– Det finns inga bevisade samband mellan kampanjfinansiering och korruption. Snarare fungerar de nya reglerna som ett sätt att ge alla samma möjligheter att komma till tals, säger Smith.

De som kritiserar utvecklingen har dock sällan påstått att det finns uppenbara kopplingar mellan donationer och omedelbara policyskiften. Snarare handlar det om en mer sofistikerad påtryckning. En politikers prioriteringar präglas indirekt av medvetenheten om vem som kommer att finansiera hennes omvalskampanj.

Sheldon Adelson har varit god vän med Gingrich sedan mitten av 1990-talet. 2007 gav han sju miljoner dollar till en politisk aktivistgrupp som Gingrich startat. Samtidigt verkade Gingrichs utrikespolitik förändras. Så sent som 2005 hade Gingrich förespråkat att »kongressen borde etablera ett biståndsprogram för det palestinska folket som är lika generöst som det vi ger Israel«.

Nu började han i stället uttrycka ett kompromisslöst Israel-stöd och en betydligt hårdare ton mot Palestina. Under sin presidentkampanj den här vintern har Gingrich kallat palestinier »ett påhittat folk«.

När Gingrich nyligen tillfrågades varför han tror att Adelson varit så generös mot honom svarade han:

– Han vet att jag är väldigt pro-israelisk.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera