De skapade ett monster

Text: Erik Augustin Palm

Foto: disney/image.net

I ett rum på Beverly Hilton Hotel i Los Angeles sitter Jason Segel och berättar passionerat om sitt hjärteprojekt: »Vi ville inte göra Mupparna med ett syrligt leende i mungipan. Vår kärlek för dem är äkta«, säger han.

Det märks att den 32-årige skådespelaren – främst känd från mysgrabbiga komedier som »Dumpad« och »I Love You Man« – är totalt uppriktig. Han är, liksom jag själv, en stolt, muppifierad man.

Grodan Kermit dök upp i amerikansk tv redan i mitten av 50-talet, men den framlidne marionetteatermästaren Jim Hensons dockfranchise hade sitt stora genombrott på 70-talet i den brittisk-amerikanska tv-serien »The Muppet Show«. Sedan dess har mupparna ekat genom populärkulturen.

Referenserna till de egensinniga figurerna är svårräknade och inbegriper bland annat Peter Jacksons svarta komedi »Meet the Feebles« från 1989, liksom en kaskadspyende grodan Kermit på »Late Night With Conan O’Brien«.

Senast gänget syntes på vita duken i egen tappning, var 1999 i den floppande filmen »Mupparna i rymden«. Under större delen av 00-talet höll de sedan låg profil, med undantag för några tv-filmer.

Jason Segel, vars otyglade entusiasm inför Kermit & Co aldrig har avstannat, kände sig dock säker på att tiden var kommen för en ny guldålder för Mupparna. Tillsammans med manuskollegan Nicholas Stoller lyckades han i början av 2008 övertyga Disney Studios om att få göra en mupparna-film. Viljan att göra det utan ironisk distans var först ett problem. Hur skulle en hård-hudad internetgeneration kunna charmas av tokiga filtdockor? Men Segel menar att det är just den mentaliteten som gör filmen så läglig.

– Mupparna förflyttar en till barndomen och känslan av storögd nyfikenhet. Därför behövs de i dagens humorklimat, som präglas av att människor hånar varandra.

Att de godhjärtade, lågteknologiska marionettdockorna faktiskt kunde tilltala cyniska och 3D-filmsanpassade unga – och vuxna – blev tydligt i juli samma år, då The Muppet Studios cover av Beethovens nionde symfoni blev en enorm viral succé på Youtube (liksom den nästföljande covern av Queens »Bohemian Rhapsody«). Efter en del förhandlingar med The Jim Henson Company och Disney – som nu äger rättigheterna till franchisen – kunde Segel och Stoller forma drömprojektet. Regissör blev James Bobin, som tidigare har varit med och skapat tv-serier som »Da Ali G Show« och »Flight of the Conchords«,  och Segel ser ett samband:

– Tv-serien »Flight of the Conchords« är väldigt genomsyrad av sinnesstämningen hos Mupparna. Jermaine och Bret är två naiva, oskuldsfulla varelser som trevande söker sig fram genom en hård stad.

Man lyckades även få ihop en imponerande lista av mindre gästroller, med musiker som Feist och Dave Grohl, samt komiker som Sarah Silverman, Kristen Schaal, Donald Glover, Zach Galifianakis och Jack Black. Ett snällt och familjevänligt upplägg garderat med hipsteranpassad populärkulturell kredd. Bombsäkert, tänkte Jason Segel. Trendmedvetna innerstadsföräld-rar skulle därmed kunna introducera sina gamla dockhjältar för en ny generation och le igenkännande åt popreferenserna.

Filmen hade premiär i USA den 23 november och blev väl mottagen av kritikerkåren. Marknadsföringskampanjen som föregick premiären var effektiv – bland annat innehöll den lustiga virala trailers som parodierade det mesta från »Twilight: Breaking Dawn« (»Breaking Prawn«) till »The Girl With The Dragon Tattoo (»The Pig With the Froggy Tattoo«). Pr-drevet kulminerade veckorna runt premiären, då USA:s nöjesmedia tycktes domineras av Kermits gröna nuna. Även icke-kommersiella etermedier som NPR och snobbiga tidskrifter som The New Yorker sveptes med i hajpen. Allt gick som på räls. Folk älskade Mupparna, Disney drog en lättnadens suck och Segel solade sig i glansen.

Men plötsligt ljöd ett gnissel i segeryran. Berättelsen i »Mupparna« lyder nämligen delvis som följer: Världens största Mupparna-fan Walter (själv en muppdocka) är på semester i Los Angeles med sin människobror Gary och dennes flickvän Mary, när han upptäcker att Mupparnas teaterbyggnad riskerar att rivas, för att oljemiljonären Tex Richman vill borra efter olja i marken under den. Fienden är alltså en oljemiljonär.

Samma dag som jag träffar Jason Segel får jag även en pratstund med regissören James Bobin, som beskriver denna hänsynslöse ultrakapitalist.

– Jag ville att Tex Richman skulle utgöra ett ytterst genuint hot mot Mupparna. Han skulle inte vara en karikatyr, utan fullkomligt realistisk och skräckinjagande.

Hur realistiskt det är att Tex Richman i en scen brister ut i en tung gangsterrap, ackompanjerad av sina dockkumpaner – ett slags inverterat, otäckt Mupparna-gäng – kan lämnas osagt, men Richman påminner tveklöst om ett flertal välkända pengatokiga högerjänkare. Inte helt oväntat var detta något som Fox News syster-kanal Fox Business kände sig träffade av.

I början av december utsågs filmen till ren vänsterpropaganda av Eric Bolling, programledare på kanalens segment »Follow The Money«. Mupparnas negativa porträtt av en »framgångsrik affärsman« som Tex Richman, går enligt Bolling i linje med ett kommunistiskt tänkesätt.

Fler högerröster höll med honom, som till exempel Dan Gainor från högertankesmedjan MRC. Enligt Gainor är filmen ett exempel på »hur långt vänstern är villiga att gå för att manipulera och tvinga på barn ett antikapitalistiskt budskap«. Gainor var även snabb att peka på ett samband mellan filmer som »Mupparna« och framväxten av rörelser som Occupy Wall Street. Kritiken är del av en återkommande retorik från amerikanska högermedier, där Hollywood anklagas för att vara en stor vänstervriden pr-byrå.

Om mupparna då är så vänstervridna borde de väl rimligtvis slippa angrepp från sina allierade? Icke. Till filmens berättelse hör även detta: Med ambitionen att bevara teatern åker Walter och Kermit ut i världen för att samla ihop Mupparna, som under det senaste decenniet har splittrats. Miss Piggy finner de i Paris, som moderedaktör för Vogues -sidor tillägnade »större kvinnor«. Här ligger gammalt groll och bubblar mellan de älskande tu, Kermit och Miss Piggy. Först väljer den grisrosa primadonnan att inte delta i kampen för teatern, men återvänder slutligen till Los Angeles och Kermit. Liksom filmens mänskliga kvinnoroll Mary, överger Miss Piggy sin frihet för en man. Det anser åtminstone den feministiska filmkritikern Laura Canning. Tidigare i fjol påpekade även feministiska Bitch Magazine att Mupparna är drabbade av »Smurfetteprincipen«, vilket innebär att de liksom Smurfarna enbart har en kvinnlig karaktär. Men den ena kritikerrösten förringar det faktum att Miss Piggy är en av barnfilmsvärldens starkaste och mest frigjorda kvinnliga karaktärer någonsin, medan den andra glömmer bort muppar som sångerskan Wanda, kycklingen Camilla, Miss Piggys rival Annie Sue och husbandet Electric Mayhems rock-gitarrist Janice.

Båda dessa diametralt åtskilda granskningar av »Mupparna« har naturligtvis bara medfört ett större medialt intresse för filmen, vars uppföljare just nu planeras för fullt. Och förhoppningsvis har de genom sin transparenta överdrivenhet fått fler biobesökare att se kärnan hos Mupparna: ren och obesudlad kärlek.

Budskapet sammanfattas i »Life’s a Happy Song«, Bret McKenzies naivt förtjusande låt från filmens soundtrack: »Livet är en glad melodi, när det finns någon som sjunger där bredvid«. Förenklat? Absolut. Men ändå en universell metafor för nyckeln till glädje – Mupparnas enda mål i tillvaron. Att Tex Richman är fienden beror förstås enbart på att han vill förstöra teatern, Mupparnas eget tempel. De lägger ingen större vikt vid att motivet är olja.

Inte heller handlar Miss Piggys dilemma om ett val mellan kvinnlig frigörelse och underkastelse. Hon väljer med sitt hjärta och hjärtat säger Kermit. Och vem vet, kanske kan hon fortsätta som bidragande moderedaktör för franska Vogue på avstånd? Se där, en fast tjänst som Los Angeles-korrespondent. Möjligheterna är oändliga i Mupparnas universum.

Mupparna fungerar och engagerar bevisligen fortfarande, mer än 35 år efter sin storhetstid. Varför? Det får Jason Segel svara på.

– Jag har tänkt mycket på det och tror att det beror på att de påminner oss om de bästa versionerna av oss själva, om de som vi skulle kunna vara.