Intervju

»Det blir värre när vi börjar sända«

Litteraturkritikern och dörrvakten Jessika Gedin kämpar mot prestationsångesten i »Babel«-fåtöljen.

Hon varnar direkt för att hon är på uruselt humör. Har precis slutat snusa och det går upp och ner. Under hela lunchen fingrar hon på asken med nikotintuggummi, lite nervöst, lite som tröst.

Nästa vecka är det dags för Jessika ­Gedin, 41 år, att ta över programledar­rollen för »Babel« som under sina sju år har blivit synonymt med Daniel Sjölin. På gott och på ont, åtminstone enligt några. I Expressen var litteraturnestorn Nils Schwartz stenhård:

»Jag står inte ut med Babel längre. Programformen har satt sig och liksom fastnat i sig själv, likt ett leende i programledarens mungipor.«

Lika trött som Schwartz är, lika överförtjusta har många varit i Sjölins avslappnat charmiga sätt att styra programmet.

Jessica Gedin är än så länge – vi träffas några veckor före programstarten – inte trött på den ständiga jämförelsen med Daniel Sjölin.

– Det blir värre när vi börjar sända.

Hon är inte bara ny på »Babel«, att vara programledare är en helt ny roll för henne. Nytt är också att gå in i ett redan existerande koncept. Tidigare har hon alltid gjort saker själv, dragit i gång och drivit.

– Jag har ett extremt kontrollbehov, vill göra allt själv och vill vara med överallt.

Samtidigt kan hon se fördelarna med att nu få ingå i en redaktion, i ett sammanhang.

– Det är begränsande att hela tiden befinna sig i sitt eget huvud och sina egna tankar, som jag är van vid.

Hon verkar glömma att hon är på dåligt humör, ögonen tänder till och hon beskriver hur fantastiskt kul och stimulerande det är och ska bli att få prata litteratur.

Varför måste man prata om litteratur, kan man inte bara få läsa och analysera ihjäl det?

– Varför ska man inte få babbla om ­litteratur? Det måste få vara snobbigt och allmängiltigt.

Hon menar att det är en brist att det bara finns ett program om litteratur och att »Babel« inte kan uppfylla alla behov.

– Det är väl också därför det finns så många åsikter om programmet.

Jessika Gedin har beskrivit sig själv som att hon är skapad av »kött och bok«, att hon har en ivrig folkbildargen och vill ingjuta lust till läsande. Några bildningskomplex har hon aldrig lidit av, uppvuxen i en familj med översättare och bokförläggare.

– Jag har fått mycket gratis tack vare detta och visst har det öppnat dörrar. Det har också alltid funnits en väldigt avslappnad inställning till litteratur hemma men framför allt har det alltid pratats väldigt mycket litteratur hela tiden.

För henne har det heller aldrig gjorts någon skillnad mellan fin och ful litteratur, »man måste få glida mellan Allersböcker till klassiker«.

– Den enda panik jag kan få då det gäller böcker är att mängden böcker jag inte läst kommer alltid överstiga den mängd jag läst.

Jessika Gedin har ägnat i princip hela sin karriär åt litteratur i någon form, förutom någon enstaka avstickare, bland annat som dörrvakt. Två bokförlag har hon haft, frilansande litteraturredaktör, välkänd röst i radions »Spanarna« och hon har suttit i juryn för Augustpriset. I sin roll som jurymedlem är hon exalterad över svensk litteratur just nu.

– Den är oerhört mångfacetterad och den har en väldigt hög lägstanivå, säger hon och lyfter också fram hantverket med text i serietecknandet och i musiken, »det finns ett bra självförtroende och kanske säger det något om hur skolan såg ut på 1970- och 80-talen?«.

Självklart omges hon av mycket böcker även i hemmet och hon beskriver sitt förhållande till placeringen av dem där som »neurotiskt«. De mest älskade böckerna som en inre kärna förvaras längre in i hemmet, liksom skyddade. Längre ut, i hallen, har hon böckerna hon håller på med just nu. De blir mer exponerade, inte lika bevakade. Glöm sortering efter färg eller namn, »jag kommer inte ens ihåg namnen på mina favoritförfattare«.

Det dubbla förhållningssättet speglar sig också i hennes drivkrafter. Hon beskriver det som en kombination mellan »lust och prestationsångest«.

– Ju mer jag kan, desto större blir mina egna krav att prestera. Det ökar med åren. Enda sättet att klara sig undan den känslan skulle vara att göra något helt annat, något som separerar lust och prestationsångest. Kanske hantverkare?

Kraven att prestera – och ångesten – ökar nu med programpremiären. För att så långt som möjligt värja sig från det försöker hon hålla fast vid lustkänslan, att ha roligt. Hon är också medveten om att hon utsätter sig för att bli kritiserad av recensenterna, och tittarna.

– Jag vet ju hur det fungerar … det är klart att det är jobbigt. Man kan väl säga så här: blir det inte katastrof så blir det i alla fall lärorikt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera