Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Långt mellan Gnosjö och Dalarö

Bakom börstopparnas extremlöner ligger framväxten av en ny klass.

Sextontaggare, brukar man kalla dem. Sällan hade man sett så många på ett och samma ställe. Dåvarande chefen för Volvo, Leif Johansson, ordförandena för Ericsson, Michael Treschow, och Investor, Jacob Wallenberg. Alla var de på Stockholms universitet den här dagen i mars 2004.

Men så var ögonblicket också kritiskt. Först hade Percy Barnevik fått 900 miljoner i pension av ABB. Sedan Skandiagängets miljoner i belöningsprogram med namn som Wealthbuilder.

Det blev ett jävla liv. Regeringen tillsatte en förtroendekommission och en hel befolkning krävde krafttag mot excesserna. Direktörerna behövde stämma i bäcken.

I aulan höll Svenskt Näringsliv förtroendekonferens. Samma morgon publicerade bland andra Leif Johansson en debattartikel i DN med rubriken »Allmänhetens syn måste styra vd-löner«. I ett styrdokument skrevs att bolagen måste »pedagogiskt kunna förklara och motivera systemens konstruktion och ersättningarnas nivåer«.

Snabbspola åtta år framåt, till mars 2012. En ström av artiklar berättar om den ena hisnande chefslönen efter den andra.

»Börstoppar fick lönelyft på 20 procent«, löd DN:s förstasida i måndags. Tidningen berättade hur ABB-chefen Joe Hogan ökat sin ersättning från 59 miljoner kronor 2010 till 69 miljoner i fjol.

Utspelet föregicks av LO:s rapport »Den svenska maktelitens inkomster«. Undersökningen visade hur de högsta chefernas löner fortsatt att raka i höjden sedan förtroendekrisen. År 2003 var snittinkomsten för cheferna i börsens 50 största bolag 7,8 miljoner kronor. År 2010 var den 14 miljoner. Och 2011 lär knappast bli lägre.

Gav då förtroendekrisen ingenting?

Jo, vi fick en hel del vettiga regler om formerna för chefslöner. Därmed har vi förmodligen sluppit den typ av helt urspårade ersättningar som då syntes i Skandia och ABB. Vad som inte har hindrats alls är den genomsnittliga lönenivån, som bara fortsätter att stiga.

Löneökningarna är nu ingen svensk före-teelse. Utvecklingen är likadan världen över. Det verkligt märkliga med denna trend är att den saknar rationell förklaring. Styrelserna själva brukar ständigt hänvisa till allmänt ökande marknadslöner. Men vad det i sin tur beror på är höljt i dunkel. Även om vd-jobbet i ett storföretag blivit mer komplext på senare år, har det inte blivit SÅ mycket svårare. Det går heller inte påvisa att toppcheferna varaktigt byggt så mycket mer värde för aktieägarna. Att döma av de tre senaste årens kris är snarast det motsatta fallet.

I brist på annat framträder en mer banal förklaring. Toppcheferna själva har velat ha mer pengar, och ägarna varit för flata för att stoppa dem.

Anledningen till denna penga-törst -beror i sin tur på den kultur toppcheferna- lever i. Under de senaste decennierna har deras kamrater från högskolan, på grund av ett systemfel, tjänat hiskeliga pengar. Det handlar om personer i finansbranschen och riskkapitalbolagen. När dessa har tjänat tiotals miljoner, och kunnat bygga större hus i Torekov och på Dalarö, anser cheferna i storföretagen att de har rätt till samma sak. Beteendet verkar vara detsamma internationellt. Toppchefslönerna blir en spiral som bara fortsätter att snurra, allt längre från vardagens kontors- och fabriksgolv.

Det handlar om ett helt annat näringsliv än de plåtbockare och skruvgrossister i norra Småland där varje miljon lagd till det egna kapitalet är en bedrift. Förståelsen för toppchefernas monsterlöner är i denna grupp minimal, ett förtroendeglapp som är långt viktigare än attacker från väns-terdebattörer.

Lagstiftning är knappast rätt väg att stoppa spiralen. Men en kollektiv resning av hela det svenska pensionskapitalet i protest mot lönehysterin är det minsta man kan begära. Och var är Svenskt -Näringsliv den här gången? Vilka medlemmar företräder de egentligen?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera