Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Mitt handikapp är att jag är för ung«

Komikern och fotbollsnörden Soran Ismail är hellre intressant än rolig.

Han syns på långt håll. Soran Ismail har en helt enorm pälsmössa på huvudet, som får honom att liksom gunga fram. Vi har stämt träff på Hard Rock Café, ett kitschigt musikpalats som kränger dyra t-tröjor och hamburgare till hugade hårdrockare på vift i storstaden.

Det är någon månad innan han ska ge sig ut på vägarna igen. »Resan fortsätter«, -Soran Ismails första soloturné, ska ta honom till tjugotvå svenska städer under våren.

– Föreställningarna kommer vara skitbra – för dem som kommer, muttrar -Soran med lika stora delar självsäkerhet och nervositet i rösten.

Tills dess försöker han mest få dagarna att gå. Han håller på att sälja sin lägenhet. Han tittar på mängder av fotbollsmatcher och spenderar några timmar varje dag framför Twitter – den outsinliga källa från vilken de flesta av hans skämt och arga, ofta samhällskritiska, tirader har sitt ursprung.

Det politiska intresset har alltid funnits där, men Soran Ismail var aldrig klassens clown. Hans roll som den unga och snälla killen i Humor-Sverige bottnar i stället i ett till synes uselt självförtroende. »A very unfunny comedian«, kallar han sig själv på twitter. »Välkommen till min värdelösa hemsida«, går det att läsa på nätet. Namnet på hans blogg? »Världens sämsta blogg«. Jag undrar om det handlar om jargong eller något annat, mer uppriktigt?

– Nja. Jag försöker göra bloggen så dålig jag bara kan, för det är ett roligt sätt att driva med de här andra bloggarna som är dåliga på riktigt. Som bara fotar mat och säger »det här är mat«. Men visst, det går nog hand i hand med att jag var oskuld till jag var 20 år gammal. Man måste ha lite självförtroende – och det fanns inte. Jag såg mig inte som någon som folk kunde bli kär i eller tycka om. Jag var lugn med det.

Soran Ismail beskriver sig som den blyga, tysta killen i klassrummet. Humorn blev en försvarsmekanism. Om någon sa åt honom att han hade fula tänder hade han redan tagit udden av elakheten genom att skämta om det på förhand. Humorn blev också ett vapen mot vissa klasskompisar hemma i Knivsta utanför Uppsala, som lyssnade på Ultima Thule och sjöng nationalsången lite för högt, lite för ofta. Det tog lång tid innan Soran Ismail förstod vem han egentligen var. Att det var okej att inte vara en stereotyp kille som är »stor och stark, sparkar på bildäck och kissar på eld«. Att det var okej att vara kurd och svensk samtidigt.

– Det var ingen som sa det till mig när jag var liten. Det här med identiteten fick växa fram, som hos en homosexuell som kommer ut ur garderoben. Jag fick fatta det själv och inse att jag inte behöver välja någon sida.

En resa till släkten i irakiska delen av Kurdistan för två år sedan sådde fröet till den föreställning som Soran Ismail ska turnera med i vår. Soran »hatade allting där«. Han knackar med knogarna i bordsskivan.

– Ingenting fungerar som det ska. Det finns inga öppettider, inga adresser, ingen säger vad något kostar. Inget var som jag ville att det skulle vara. Jag är kanske barnslig, men varför har ni inte fattat det vi har fattat? Använd logiken, det är väl bättre att något öppnar och stänger en viss tid? Ändå: genom att prata om det kan man kritisera det vi har här, som bristen på flexibilitet. Om Ica stänger klockan nio stänger de prick nio, det är ingen lek!

Soran Ismail säger sig inte vara intresserad av att vara roligare än alla andra. Han vill snarare skilja på att vara rolig och att vara intressant. Det senare är viktigast för att nå framgång, tror han.

– Det gäller att få folk att tänka till. Och man måste akta sig för att bli en i mängden. Det är därför jag inte gör kändis-tv. Jag vill göra något jag är duktig på, och det är att stå på scen. Det är inte att laga mat, dansa i tajta trikåer eller att ramla ner i en vatten-pool på tv. Det är inte mitt jobb.

För Soran Ismail handlar jobbet snarare om att skärskåda dumheter och absurditeter i samhället. Varken från ett höger- eller vänsterperspektiv, utan från »en plattform i mitten«. Därför är han också övertygad om att han kommer bli en bättre komiker med tiden. När han är 35 år och kanske har två barn. När han har fått missfall, skilt sig och blivit ihop igen.

– Jag har ett handikapp som jag inte kan hjälpa, och det är att jag är ung. Jag kommer inte ifrån att jag är 24 år gammal. Jag menar, vad är det värsta som har hänt mig? Jag har haft det fruktansvärt bra – och det är ett problem. Jag ser fram emot att bli äldre, klokare och bättre.

Det som inte dödar dig gör dig roligare?

– Ja. Jag brukar tänka att en hemlös människa, någon som har levt på gatan i 20 år, skulle kunna göra en helt fantastiskt inspirerande och intressant show. Då har man varit så långt nere på botten. Men vi får se hur långt jag är villig att ta det där. I Sverige skulle det vara svårt, för här är jag redan känd. »Varför ligger han från ›Parlamentet‹ på gatan?«, skulle folk tänka.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera