Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Med plattan in i bubblan

Det finns människor som medvetet och disciplinerat tvingar sig själva att ta del av nyheter de egentligen inte bryr sig om. Bill Gates läser till exempel varje morgon ett antal tidningsartiklar där hans intresse för ämnet är noll. Tanken är förstås att motverka den egna inskränktheten, att ständigt se till att lära sig något nytt. Det är rätt hedervärt. Det är fasansfullt svårt.

Min motsvarighet till Gates princip var länge att tvinga mig igenom åtminstone en svensk nyhetssändning varje kväll. Det blev många halvtimmar av mitt liv jag aldrig får tillbaka, och jag kommer aldrig att veta om det var värt det. Blev jag klokare av oändliga inslag i stil med »Följ med till skolan där eleverna klistrar frimärken på knäckebröd«, »Sveriges kommuner och landsting överlämnade i dag ett förslag till regeringen om att tillsätta en utredning om storregionernas utredningsförmåga« eller »Försäkringskassan i Gävle slår larm om anställda som får eksem av sina pärmar«?

Faktum är att jag kanske visst blev det. För vad är alternativet – att skolka från demokratins vardagstristess, att plocka russinen ur den annars så knastertorra samhällskakan? Ja. Det är verkligen alternativet. Och numera går det alldeles utmärkt.

Sedan jag skaffade min läsplatta har jag inte sett en enda hel nyhetssändning. Däremot såg jag så sent som i går ett BBC-inslag från Nordkorea om den fete diktatorns jungfrutal till det magrande folket. I övrigt frossar jag i tidningsartiklar och nyhetssändningar om precis de ämnen jag redan behärskar. Och nu kan jag gräva i timmar där jag står. I Vanity Fairs senaste nummer, som tillägnas tv-mediet, kan jag läsa om producenter och manusförfattare och regissörer vars släkttavlor jag snart är mer bekant med än min egen. Och vips så är det en länk till arkivet: en artikel från 1914 där en teaterkritiker skrämmer slag på sig själv över de nya »så kallade rörliga filmerna«. Vem kan motstå något sådant?

Bill Gates, kanske. För resten av oss är risken stor att vi bara blir mer och mer specialiserade och därmed dummare och dummare för var vecka som går. Min läsplatta har blivit mitt filter mot omvärlden, något som tar sig extra konkret uttryck när jag reser. Jag tar med min bubbla utomlands. Förr om åren la jag timmar på att botanisera i Köpenhamns och Berlins tidningsbutiker. Varför skulle jag göra det nu? Allt som finns där finns ändå att köpa i min platta, och för en fjärdedel av priset. Dessutom har jag redan före avresan tankat ner allt jag vill läsa: tekniken som sådan förstärker isoleringen, eftersom uppkopplingen är snabbast i hemmet. Ingen behöver någonsin lämna bubblan.

Och varför skulle jag vilja lämna den? I bubblan är allt så skräddarsytt och trevligt. Ofta behöver jag inte ens bläddra förbi de tråkiga delarna: appen är inställd så att de hamnar längst ner på listan. Och längst ner till botten av listan hinner jag liksom aldrig ta mig.

Men kanske är denna ambulerande isolering möjlig att bryta på sikt. En smart tjänst vore om dagstidningarna i det land man besöker skickade ett välkomsterbjudande (»Vi ser att du är turist i vår stad, kanske vill du prova på en veckoprenumeration till kraftigt rabatterat pris? Vi bjuder på nedladdningskostnaden«, et cetera). Det kommer säkert. Men just nu är det julafton för beröringsskräcken. Jag inbillar mig att jag hänger med bättre än någonsin, när jag i själva verket bara har gett ordet »avskärmning« en helt ny innebörd. Det ska jag se till att må jättedåligt över. Absolut. Jag ska bara läsa en grej på plattan först.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera