Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

»Sarkozy har lurat oss när han höjer pensionsåldern«, säger Estelle som jobbar på baren Saint Brevy tillsammans med Patric.

Utrikes

Sarkozy retar upp väljarna

I skuggan av dåden i Toulouse är fransmännen utleda på sina politiker. »Nickedockor«, suckar de som ­Staffan Heimerson möter i hjärtat av landet.

Med en hötjuga i handen hade en bonde ställt sig framför sin lagård och dess 14 råmande hungriga kor.

Det var en traditionell bild av Frankrike: böljande, prunkande lantlig idyll, på vindlande vägar längs fiskrika floder, bortom en by med kyrka, slottsruin och ett mairie, ett flaggprytt rådhus i klassisk elegans och en marknadsplats med ostar och filttofflor och korvar.

Men det var också bilden av det moderna Frankrike – ty bonden var en 36-årig kvinna och ladgårdstaket bestod av 28 solpaneler, subventionerade av staten.

Frankrike i ett nötskal: pastoralt och antikverat, ljuvligt vackert, långsamt och lågmält, en nyttig och effektiv matvaruproducent – La France Profonde, det verkliga Frankrike, det djupa, svårutgrundliga som frankofiler så gärna drömmer sig till – men samtidigt très moderne, i framkant när det gäller energifrågor och landet som bygger världens största flygplan och kör tåg fortare än andra. Frankrike präglas också av en från Napoleontiden nedärvd tro på l’État, staten. Den skyddar sina industrier som om det rådde planekonomi i landet. Bilföretaget Peugeot går med brakförlust men får inte skära i arbetsstyrkan, konkurrenten Renault förbjuds flytta tillverkning till billigare länder. Universitetens löften drömmer inte om en framtid i den privata sektorn; de vill bli statstjänstemän och prefekter.

Presidentvalets första omgång genomförs söndagen den 22 april, då elva kandidater slåss om att bli en av de två med flest röster, som går vidare till finalomgången den 6 maj, då det avgörs vem som blir president de kommande fem åren. Sannolikt står då kampen mellan sittande presidenten Nicolas Sarkozy med en politik höger om mitten och socialisten François Hollande, båda 57 år gamla.

Nu stod bonden Stéphanie Papon-Duprat, klädd i jeans, fleecejacka och joggingskor och ansvarig för bondgården »Fanny« och gjorde sina överväganden om kandidaterna. Hon är en modern tvåbarnsmamma och sköter gården om 35 hektar, 17 grisar, 14 bruna Aubrac-kor, tio kalvar och en tjur alldeles ensam; maken är kock i skolbespisningen inne i huvudorten.

Vem ska hon rösta på? Höger eller vänster?

– Jag tittar på tv-debatterna. Men jag tycker alla är så negativa. Jag är besviken på Sarko (som presidenten till vardags kallas). Han har genomfört nästan ingenting av det han lovade. Och Hollande, han ser så mesig ut. Nej, jag förhåller mig avvaktande.

Madame Papon-Duprat tog inte upp någon het eller kontroversiell sakfråga. De är annars givna: Sarkozy har retat upp befolkningen med att höja pensionsåldern från 60 år till 62. Hollande, som i valrörelsen tillägnat sig gamle presidenten Mitterrands expressiva gester, har gett både motståndare och supportrar skrämselhicka med sin plan på att höja marginalskatten till 75 procent för dem med 1 miljon euro (8,9 miljoner kronor) i årsinkomst.

Invandrarfrågan är stor i Frankrike men inte hätskare än i de flesta andra europeiska länder. Det finns 7,2 miljoner invandrare, 5,2 av dem från länder utanför EU, huvudsakligen Afrika. Front Nationals partiledare, den unga Marine Le Pen, som tagit över efter sin kvasifascistiske pappa, odlar frågan. Störst är den i rostbältet i nordliga Frankrike, där väljare strömmar över från kommunistpartiet till Le Pen – och för att inte bli frånkörd fiskar Sarkozy nu i grumligt vatten. I tv sa han nyligen: »Vi har för många invandrare i landet. Vi klarar inte av att ge dem bostäder, skolor och jobb. Jag ska skära ner det till hälften. Bara de som varit här i tio år ska få del av de sociala förmånerna.«

Han hotar med att ta Frankrike ur Schengenavtalet om Europas öppna gränser och han angrep den judiska och muslimska halalslakten.

Vi var i landets geografiska mittpunkt – en plats så god som någon i det Frankrike som har sol och regn, höga berg (Mont Blanc), stora slätter, breda floder, långa kuster. Pinosat är en typisk fransk småstad med 1 027 invånare, belägen i Centralmassivet på 800 meters höjd.

Det är värt att hålla i minnet att det är vischan som verkligen är Frankrike. Paris, med sin politik och kultur och sina mediala vänsterfilosofer, är en annan planet. Frankrike är ett land av landsbygd.

Bernhard Simon, som här i bygden startat ett logistikföretag, sa:

– Det är sant att Frankrikes ekonomiska centrum är Paris. Men dess geografiska centrum är här, där Frankrike står med en fot i gödselstacken.

Fransmännens dagliga liv domineras av 36 000 kommuner med var sin borgmästare och de flesta lika små som Pionsat.

De som lever gott på landet är ofta obenägna att önska förändringar. Affischer vid rådhuset annonserar ut vårens två begivenheter i Salle des Fêtes, bygdegården: Middag med Coq au vin och middag med Pot au feu. Cinema Alpha visade Frankrikes Oscarbelönade stolthet, »The Artist«. Utflyttningen från bygden är obetydlig; det finns jobb på en glasulls-fabrik, som ersatt gruvdriften 15 kilometer bort. I stället förekommer viss inflyttning. Våra hotellvärdar, Christelle och Frédéric Carton, tvåbarnsföräldrar i trettioårsåldern, valde bort sitt Dunkerque vid Engelska kanalen för att i bergen förverkliga sina liv som egna företagare.

Och politik? 

– Ja, vi tittar på debatterna i tv. Jag gillar inte Sarko. Han talar bara om sig själv. Med sin höjda moms kommer han att förstöra ekonomin här,  svarade Madame Carton.

Och Hollande? 

– Han verkar virrig.

Och Le Pen?

– Glöm henne. Hon säger att alla löntagare ska få 200 euro (1 800 kronor) mera i månaden. Var ska hon hitta de pengarna?

Hon var en kvinna med nyanser i resonemangen. Sådana upplevelser saknades, när vi senare på dagen promenerade in på marknaden.

Patric Nore, en 47-årig sybehörshandlare, fnös:

– Alla politiker är välbetalda nickedockor. Vem jag än röstar på blir det ingen förändring.

Detta markerade politikerförakt, bortom huvudstadens sofistikerade pladdrande samhällsklass, innebär inte lågt valdeltagande.

På Taverne de la Halle satte sig 14 arbetare i blåställ ner vid ett långbord med många flaskor lantvin och en fyra rätters måltid. Det var deras lunchuppehåll från arbetet med tillbyggnaden av äldreboendet 200 meter längre in i staden. Sex av dem var portugisiska gästarbetare och får inte rösta men de andra åtta var ense om att allt har blivit dyrare och att politikerna bara skor sig.

På baren Saint Bravy hade servitrisen Estelle siktet inställt, inte på sitt liv som en ung kvinna utan på sin pension fyrtio år framåt i tiden:

– Sarkozy har lurat oss när han höjer pensionsåldern.

En bargäst, den skäggige snickaren Roland Cromarias, försvarade presidenten:

– Vi måste hänga med i tiden. Övriga Europa arbetar mera än vi.

Många hade åsikter om presidentens dyra liv. Han flyger i privatplan även när det gäller korta resor och har tillgång till 121 bilar.

I denna fråga är fransmän dock luttrade: de har de senaste decennierna upplevt att president Giscard d’Estaing blev hälare för kejsaren Bokassas diamanter, att president Mitterrand lät skattebetalarna bekosta presidentens älskarinnors våningar och att president Chirac tillgrep pengar ur statskassan för att betala sin partiapparat.

Byläraren, som tog ett glas, hade en åsikt om Hollandes 75-procentiga marginalskatt:

– Den drabbar bara några företagare. De flyr då till Schweiz och våra bästa fotbollsspelare skriver på för brittiska Premier League.

Det är en korrekt sammanfattning att hävda, att i Frankrike råder enbart cynism inför det viktiga valet. Det sammanfattas i en vanlig åsikt:

»Politikerna är inte värda våra röster.«

Men i ett Frankrike, där trots allt valdeltagandet blir högt, hörs också den kyliga recensionen av det rådande politikerföraktet:

»Väljarna är inte värda sina politiker.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera