Sarkozys sista chans

Text: Sara Bertilsson

Foto: Lionel Bonaventure/scanpix

Det finns ett före och ett efter Toulouse. Ett Frankrike före, som den där ödesdigra måndagen den 19 mars då en motorcykelburen man kallblodigt dödade tre barn och en lärare vid en judisk skola i Toulouse hade fått upp farten i 2012 års presidentvalskampanj. Ett Frankrike där tidningar, radio och tv fylldes av valrörelsernas karaktäristiska tjuvnyp, påhopp och rallarsvingar. Ett Frankrike där socialisternas kandidat François Hollande hade ett bekvämt försprång gentemot den sittande presidenten Nicolas Sarkozy i opinionsundersökningarna och där debatten dominerades av eurokris och arbetslöshet. Ett land i färd med att välja president mitt under en världsomspännande finanskris men med en valrörelse utan större entusiasm, menar journalisten och mediestrategen Jean-Luc Mano:

– Den förra valkampanjen symboliserades av ett generationsskifte, ett brott med det gamla. Nicolas Sarkozys slogan löd »La Rupture« (»Uppbrottet«) och det fanns en tro på framtiden. I år är förutsättningarna helt annorlunda.

Jean-Luc Mano är en av Frankrikes mest kända så kallade »spinndoktorer« och medie-rådgivare åt den politiska eliten. I över 30 år har han rört sig i maktens korridorer och analyserat de franska politikernas minsta rörelser.

Förutsättningarna har tveklöst förändrats. 2007 kunde Frankrike räkna med en tvåprocentig ekonomisk tillväxt, i dag befinner sig landet i sin allvarligaste ekonomiska kris sedan efterkrigstiden. Tillväxten balanserar på nollstrecket och statsskulden uppgår till 82 procent av bruttonationalprodukten, långt över den gräns som Frankrike själv var med och beslutade om vid införandet av den gemensamma europeiska valutan.

Arbetslösheten har de senaste åren skjutit i höjden och landet räknar idag 4,5 miljoner arbetslösa, motsvarande 9,8 procent av arbetskraften. 2007 kunde kandidaterna med trovärdighet utlova reformer med löften om ett bättre liv och få är de fransmän som glömt Nicolas Sarkozys berömda slagord »Arbeta mer för att tjäna mer«. I dag är frågan inte längre om var pengarna ska spenderas, utan hur statens utgifter ska kunna sänkas och var skatterna ska höjas.

Men kanske viktigast, menar Jean-Luc Mano, är det faktum att entusiasmen som fanns för fem år sedan saknas.

– Det är inte duellen man ville se. Nio av tio fransmän ville se Nicolas Sarkozy mot Dominique Strauss-Kahn, men så blev det inte och de är besvikna.

Socialisten Strauss-Kahn var länge Frankrikes populäraste politiker. Det sågs som ett genidrag av Sarkozy när han som nyvald president lanserade den tidigare -finansministern som ny chef för Internationella valutafonden. Rivalen skickades till Washington där han enligt IMF-reglerna inte fick uttala sig om fransk inrikespolitik. Men så kom finanskrisen och Strauss-Kahn uppnådde internationell stjärnstatus som räddaren av nationer i kris. Hos de franska socialisterna väcktes hoppet om en inrikespolitisk comeback. Men drömmarna grusades av våldtäkts-anklagelserna från en hotell-städare i New York i maj förra året. Jean-Luc Mano menar att även om ingen i dag tycker att Strauss-Kahn skulle ha ställt upp i valet var han mannen som fransmännen ville se utmana president Nicolas Sarkozy. François Hollande är ersättningskandidaten som visserligen stöds av ett enat socialistparti, men för fransmännen förblir han ett andrahandsval.

Men andrahandsvalet till trots kämpar presidenten i hård motvind. Opinionsundersökningarna placerar honom långt bakom François Hollande. Sarkozy och hans stab försöker desperat att återta -initiativet. För att vinna en andra valomgång måste Nicolas Sarkozy lyckas värva röster både från högerextrema Front -National och mittenpartiet Modem. Front Nationals partiledare, Marine Le Pen, vinner popularitetspoäng genom att vara mindre aggressiv och mer rumsren än sin pappa Jean-Marie Le Pen. För att locka väljare från henne har Sarkozy antagit en hårdare linje mot invandring och för att öka trygghet och säkerhet.

Enligt personer i Nicolas Sarkozys närhet styr presidenten själv sin valkampanj. Men två rådgivare anses ha ett särskilt stort inflytande: Patrick Buisson, opinions-expert och tidigare chefredaktör för den högerextrema tidskriften Minute, och presidentens talskrivare Henri Guaino.

Patrick Buisson var enligt Nicolas Sarkozy själv mannen bakom den framgångsrika kampanj som 2007 förde honom till presidentpalatset. Genom sitt förflutna i extremhögern känner han Front Nationals väljare på sina fem fingrar. Han beskriver dem som »en radikaliserad höger utan kopplingar till extremhögern« och en arbetarklass som den politiska eliten i allmänhet och vänstern i synnerhet har övergivit.

Det var på hans inrådan som Nicolas Sarkozy i februari gav sin första intervju som kandidat till tidskriften Figaro Magazine. Under rubriken »Mina värderingar för Frankrike« förklarade presidenten sitt motstånd till samkönade äktenskap, homoadoptioner och dödshjälp.

Men efter Sarkozys första stora valmöte bara en vecka före attackerna i Toulouse konstaterades att Buisson plötsligt hade hamnat i skuggan av den mer liberale rådgivaren och talskrivaren Henri Guaino. Efter veckor av intensiva debatter om halalslakt av djur och islams roll i det franska samhället talade Nicolas Sarkozy om invandringen som en »tillgång för Frankrike«. »Bakslaget för Buisson«, skanderade landets ledande politiska journalister på sina debattforum. Enligt Jean-Luc Mano är strategin utstuderad men enkel. När den första valomgången är avklarad finns det inte längre tid att fiska efter Front National-röster, då måste mittenväljarna säkras och Sarkozy måste försäkra sig om att inte distansera sig från dem. Balansgången är hårfin och varje steg noga genomtänkt.

– Nicolas Sarkozys val av Nathalie Kosciusko-Morizet som enda talesperson är till exempel ingen slump, säger Jean-Luc Mano som menar att Kosciusko-Morizet som ung, före detta miljöminister och »otypisk« högerkvinna har stort förtroende bland mittenväljarna.

– Ju närmare vi kommer valsöndagen, desto större plats ger Sarkozy henne. Han har valt henne för att balansera bilden av honom.

Men så blev det den 19 mars och en självutnämnd al-Qaida-anhängare attackerade den judiska skolan Ozar Hatorah i Toulouse. Frankrike förvandlades till ett land i chock. Ett Frankrike som efter en aldrig tidigare skådad mördarjakt och slutligen gärningsmannens död lämnades ärrat av den värsta terrorattacken på decennier.

Medan arbetet med att genomsöka Mohamed Merahs lägenhet efter razzian fortfarande pågick tog valkampanjen en ny vändning. Det ledande UMP-partiet anklagade socialisterna för att ta för lätt på terrorhoten. Socialisternas kandidat François Hollande svarade med att anklaga polisen för »brister« i hanteringen av fallet.

Borta var orden om »nationell enighet« som kandidaterna uttryckte efter attacken mot den judiska skolan och glömda var löftena om att inte göra tragedin till en bricka i det politiska maktspelet. Säkerhetspolitik och terrorbekämpning blev snabbt ett ledande tema i kampanjen.

– Politikerna vände kappan väldigt snabbt, säger Emmanuel Rivière vid marknadsundersökningsföretaget TNS Sofres i Paris. Saker har fått en ny dimension. Man pratar mer om immigration, islam i Frankrike, polisens effektivitet och rättssystemet.

Allmänhetens stöd för Sarkozy ökade. Tre fjärdedelar av fransmännen ansåg att Nicolas Sarkozy agerade »lämpligt« efter händelserna medan bara drygt hälften uppgav detsamma för socialistkandidaten François Hollande.

Men kritiken växte snabbt mot det faktum att myndigheterna inte tidigare lyckats identifiera och stoppa Mohamed Merah. I sin comeback i kampanjen efter händelserna i Toulouse sa Hollande att »Det viktiga är inte händelserna som skapar rubriker utan medel för att tillämpa existerande lagstiftning«. Sarkozys egen utrikesminister Alain Juppé undslapp sig dagen efter tillslaget att han kunde »förstå om man ställer sig frågan om det funnits brister i utredningen«.

Men de politiska attackerna kan mycket väl visa sig ogynnsamma för samtliga inblandade, menar opinionsforskaren Emmanuel Rivière.

– De väljare som fortfarande tvekar kan mycket väl bestämma sig för att debatten har hamnat på en alldeles för låg nivå.

Fram till den 19 mars var landets säkerhetspolitik ingen avgörande valfråga. Bara 15 procent av väljarna ansåg att den skulle påverka deras val, långt bakom den ekonomiska krisen, arbetslösheten och statsskulden. De tre attackerna flyttade upp säkerhetspolitiken på den politiska agendan, någonting som väljarna i allmänhet ser som en stark fråga för Sarkozys UMP-parti. Men opinionsundersökningar talar för att sysselsättning och ekonomi förblir de viktigaste valfrågorna för fransmännen även efter Toulouse.

Jean-Luc Mano tror att Nicolas Sarkozy förlorar valet.

– Han har försökt be om ursäkt för misstagen som han har begått under de senaste fem åren, men han gjorde det för sent. Den socialistiske presidenten François Mitterrand sa en gång att om fransmännen vill sparka en, då gör de det. Jag tror att det är vad som håller på att ske. De vill ha en förändring.