Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

När François Hollande nu ska möta Tysklands Angela Merkel för att omförhandla europakten använder han snällhetens kraft som sitt främsta vapen.

Utrikes

Den konflikträdde presidenten

Frankrikes nya president har slagit sig fram genom att få alla andra att hålla sams.

Tiffany visar stolt upp sitt röstkort tillsammans med sin man Nicolas. Hon är socialarbetare som börjat plugga igen, Nicolas är revisor. Båda är i trettioårsåldern och båda har röstat på François Hollande. Men de uttrycker det inte så:

– Jag har inte röstat för Hollande. Jag har röstat mot Sarkozy, säger Tiffany.

Vem är han egentligen, han som nu bär stora delar av Europas öde i sina händer? Han som ska förhandla med Merkel om europakten? Bilden pendlar mellan pragmatisk högersosse och socialist som kapitulerat för radikala vänstern och lovat marginalskatt på 75 procent och ny kurs för EU.

Till skillnad från nästan alla andra stora franska politiker har Hollande aldrig fått någon »ism« uppkallad efter sig. Artiklar ägnas nu åt om det ska heta hollandist eller »hollandais« (bokstavligen holländsk eller hollandäs, som såsen). Denne man hade fram till i fjol aldrig gjort något väsen av sig. I Frankrike säger man att han saknar »carrure«, ungefär »ryggrad«. En av hans vänner, den legendariske socialistiske premiärministern Michel Rocard, erkänner utan omsvep när jag träffar honom att Hollande »inte ser ut som en president«.

Han har till synes slumpmässigt snubblat sig fram till den yppersta makten över ett antal skeenden, där hans rivaler fallit på eget grepp. President av en olyckshändelse.

Men särkilt »normal« är naturligtvis inte Hollande, och hans seger inte så slumpmässig.

Ambitionen och politiken finns i blodet. Pappan, misslyckad högerextremistisk lokalpolitiker och mamman vänsteraktiv socialarbetare. Men det är aldrig slagfärdigheten som bär Hollande från skolan och genom alla motgångar. Det är en annan egenskap, nästan okänd bland den franska politikens superegon. »Snällhetens kraft«, kallar Marie-Eve Malouines det i en biografi om Hollande.

Visst har Hollande starka åsikter. Plötsligt, 2006, levererar den mesige Hollande i en tv-debatt en replik som kommer att förfölja honom:

»Jag för min del tycker inte om rika.«

Sarkozy vill bli en av de rika. Hollande föraktar dem. Som president ska han sänka sin egen ersättning 30 procent.

I honom finns klassresan inbyggd, från provinsstaden Rouen till rikebarnsskolan i Parisförorten Neuilly och till elitskolorna HEC och ENA. Han talar ofta om att de unga måste få lika och bättre chanser med det offentligas hjälp. Han är barnsligt förtjust i skatter. »Säg mig vilka skatter du har så ska jag säga mig vilket samhälle du bor i«, citerar han ofta.

Men eftersom han är utbildad ekonom har Hollande mycket lite till övers för nationalekonomisk tanklöshet.

Därför blir det viktigaste ögonblicket för Hollandes presidentskap när franska Riksrevisionen, Cour des Comptes, överräcker sin genomgång av statsfinanserna i juni. Då får han utrymmet som finns för alla hans löften. Hollande har gjort budgetbalans till 2017 ett grundkrav (Sarkozy lovade 2016 till Tyskland och EU). Statsskulden ska pressas från knappa 90 procent av BNP till nästan 80.

Övertygelse har alltid fått stå tillbaka för samförstånd. Hela vägen, från klassföreståndare, till medlare mellan vänsterns olika studentförbund, in i maktens korridorer och ända in hans egen valkampanj har Hollande aldrig velat få sin egen vilja igenom, utan att få alla att vara sams. Gång efter annan har han jämkat mellan socialistfalanger som velat förgöra varandra.

Därför kommer han trots allt hålla många dyra vallöften. Det blir 60 000 nya jobb i skolan över fem år som han lovat. Det blir en mindre återställare av pensionerna. Små ökningar av utgifterna men över 400 miljarder kronor högre skatter (se ruta).

I Europapolitiken samma samförståndsanda. Trots att hela karriären utspelat sig i Frankrike så var Hollande från första stund glödande EU-vän, hjälpreda och lärljunge till Jacques Delors som blev EU-kommissionsordförande. När Hollande nu vill omförhandla europakten med Angela Merkel pressar han säkert fram lite infrastruktursatsningar och »tillväxtpolitik«. Men aldrig osämja.

Det som till slut burit Hollande hela vägen är dock varken samförstånd eller pragmatism utan hans abnormt goda humör. I en värld där maktens män dagligen sticker kniven i varandra, har Hollande alltid ett gott ord, ett litet skämt, en liten blinkning. »Lille lustigkurren«, kallas han av partikoryféerna.

Det blev avgörande under den långa ökenvandring vänstern gjorde 2002–2012 under Chirac och Sarkozy. Hollande är under hela denna tid generalsekreterare för partiet. Det är hans klapp på axeln som håller folk uppe på fältet.

Men snällheten har också ett pris. Gång efter gång har han i det tysta trott att nu ska någon ge mig erkännande, bara för att avfärdas som mesig. Under femton år var han hjälpreda och adjutant åt socialistpartiets stora. Men det blev aldrig något. 1995 skulle Delors bli presidentkandidat och gjorde Hollande till talesperson, men hoppade av. 1997 när vänstern vinner parlamentsvalen är det inte Hollande, utan hans sambo Ségolène Royal, som blir minister.

Royal och Hollande är fransk politiks mest kända par. De blir kära som studenter på elitskolan ENA. Hon är en benhård feministisk kämpe, han kompis med alla. De får fyra barn tillsammans. Religiösa Royal vill gifta sig, ateistiske Hollande vägrar. På pressbilderna, som Hollande ogillar, är Royal ofta i förgrunden med ungarna, Hollande i oskärpa.

Hon blir minister, två gånger, han »bara« partisekreterare. Hollande visar inget utåt, alltid lika munter. »Någon måste ta hand om partiet också.«

2002 slås socialisternas premiärminister Lionel Jospin katastrofalt ut i första valomgången och det blir regeringsskifte till högern. Nu är det Hollande som sitter tryggt på partistolen. Är det hans tur nu? I biografin berättar Malouines att när politikerparet är på semester så är det Ségolène alla går fram till och uppmanar att bli president.

Royal vinner primärvalen, slår ut bland andra sin egen man. En av de utslagna frågar insidiöst »vem tar hand om barnen?«. Vid det laget har Hollande en affär och paret har i praktiken separerat. Royal förlorar stort mot Sarkozy.

Inte heller nu visar Hollande något utåt. Men så händer något. 2010 går han ner 20 kilo. Han visar upp sin nya kärlek journalisten Valérie Trierweiler. Kors och tvärs över landet väver han ihop alla de politiska vänner han ackumulerat genom åren.

Så den 14 maj 2011 grips storfavoriten och IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn av New York-polisen, dagarna före det att han ska gå ut som kandidat. Högerfalangen inom socialisterna saknar en kandidat.

Valkampanjen är metodisk men utan entusiasm. I stället gör den osnälle, egensinnige och kompromisslöse Sarkozy jobbet, gräver sin egen politiska grav med alltmer cyniska appeller till Marine Le Pens väljare. Mittenväljarna flyr till Hollande. I slutändan blir Hollandes seger knapp men tydlig. Hans tacktal är måttfullt, inte triumfatoriskt.

I den stora tv-utfrågningen ett antal veckor tidigare frågar en journalist elakt:

– Enligt en mätning anses ni mer snäll än presidentmässig.

– Presidentmässigheten kommer i regel med ämbetet. Snällheten inte lika säkert, svarar Hollande.

Martin Ådahl är vd för tankesmedjan Fores och krönikör i Fokus.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera