Förbannat också

I dag är det femtioåtta år sedan Högsta domstolen i USA avgjorde målet »Brown v. Board of Education« och fastslog att segregerade skolor var diskriminerande och därmed oförenliga med landets författning. Rättsfallet är ett klassiskt exempel på hur centralmakten i Washington gått i bräschen för framåtskridandet i en federation där vissa beståndsdelar – södern – släpat efter betänkligt. Det blev också startskottet för 1950- och 1960-talets stora landvinningar för medborgarrättsrörelsen. Den nytillträdde presidenten Lyndon Johnson satsade allt på ett kort och valde ut just anti-diskrimineringskampen som det viktigaste i arvet efter den mördade Kennedy, och genomdrev allt det som Kennedy mest pratat om.

Mycket har hänt sedan dess. Å ena sidan Rodney King-kravallerna i Los Angeles på 90-talet, å andra sidan en svart man i Vita huset. Å ena sidan dödsskjutningen av Trayvon Martin i Florida nu i år, å andra sidan en svart justitieminister. Men rasfrågan har i alla fall rört sig tydligt framåt. Detsamma kan inte alltid sägas om diskrimineringen av homosexuella.

I tisdags i förra veckan röstade North Carolinas väljare i en folkomröstning ja till att införa ett grundlagsförbud (på delstatsnivå) mot samkönade äktenskap. Demokraterna tappade sin majoritet i delstatens kongress 2010 och därmed möjligheten att blockera förslaget. Republikanerna firar en länge eftertraktad framgång.

Så sent som för ett par veckor sedan uttalade vicepresidenten Joe Biden sitt glasklara stöd för homoäktenskap, men hans chef fortsatte in i det längsta att prata om att hans egen åsikt var »under utveckling« (»evolving«). Det höll inte i längden, inte minst eftersom många tunga demokratiska bidragsgivare krävde att han tog bladet från munnen. Och dagen efter folkomröstningen i North Carolina var det precis vad han gjorde. Oavsett dröjsmålet ska man komma ihåg att denne president gjort mer för de homosexuellas ställning i USA än samtliga föregångare tillsammans. Det som förut hämmade honom verkar ha varit hans gamla ideal om en samtalston som överskrider partigränserna. Men de gränserna har förflyttats. Republikanernas primärval var de mest öppet homofoba i mannaminne; ingen vinner på att anpassa tonläget till en veritabel dinosauriecirkus.

Att ta bladet från munnen är en sak – att tänka sig för innan man pratar är en annan. En helg har jag en god vän på besök. Han är homosexuell. Vi hinner prata i cirka tre minuter innan jag häver ur mig följande angående Frankrikes dåvarande president Sarkozy: »Det är så sjukt osmakligt vad han håller på med, han vädjar ju helt öppet till Le Pens väljare … den jävla bögjäveln, han har för fan själv invandrarbakgrund …« Och ungefär där inser jag vad jag har sagt.

Min gode vän ger mig en smått förbryllad blick – den varar i ett par, tre nanosekunder, inte mer, men den etsar sig fast i mig som en svart laser. Sedan räddar han ansiktet på mig genom att fortsätta samtalet som om inget har hänt. Under resten av hans vistelse skäms jag som en hund, skämtar bort alltihop dagen efter för att åtminstone visa att jag vet hur korkat jag betett mig.

Värst av allt är att min vän nu återigen har påmints om att även likasinnade i kampen för homosexuellas rättigheter bär på fördomar – från uppväxten, från hembygden, från precis allting – som tydligen ligger någonstans strax under ytan. Att använda »bög« som skällsord är så vanligt därifrån jag kommer att jag säkert gör det ofta inombords; nu råkade jag säga det högt. Är det ett gift som aldrig försvinner? Förbannat också. Ge mig en exorcism.

Text: