Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Hoppas på förändring. I en sällsynt demonstration i april protesterade oppositionen vid tävlingens arena och krävde president Aliyevs avgång.

Kultur

Omoralisk schlager?

Frihetsfrågor frodas när strålkastarna slås på. Men en upprörd schlagerdebatt leder inte till någon demokrati.

De har haft att göra de senaste veckorna, människorättsorganisationerna. Ordnat paneler och debatter. Suttit i tv-soffor. Politiska aktivister från Azerbajdzjan har kommit till Sverige på sina Europaturnéer. Allt för en musiktävlings skull.

Demokratiaktivisten Arzu Abdullayeva började nästan gråta när hon tackade åhörarna på Olof Palmes International Centers seminarium.

– I love you.

För tjugo år sedan fick hon Olof Palmes fredspris. Men aldrig har hennes land varit så uppmärksammat som nu.

– Vi hoppades att presidenten skulle släppa politiska fångar inför Eurovision. Det har inte hänt än tyvärr. Vi hoppas fortfarande och fortsätter att organisera oss.

Debatten har varit lätt att förutse. Ett folkligt evenemang i ett odemokratiskt land som bryter mot mänskliga rättigheter. Frågan om bojkott kommer automatiskt. Också svaren, att det är dialog och utbyte som förändrar, inte isolerande protester. Representanter från länder som förstår bättre kan åka dit och upplysa om att livet kan levas på andra sätt. Med sig tillbaka tar de vittnesmål om hur illa det är i landet, och skapar opinion som leder till fler påtryckningar. Det är sådant som ger förändring. Säger de.

Så svarar också den svenska schlagerbossen Christer Björkman.

På tävlingens officiella hemsida kan man lära sig mer om Azerbajdzjan. Om tekulturen, om mattorna som sägs vara finare än de persiska. Vackra historiska byggnader. Man får se bilder på pluggande ungdomar, pariserhjul och högt belägna barer med utsikt över den glittrande staden. En putsad marknadsföring utan ett ord om den kritik som riktas mot landets hårt kontrollerande och korrumperade styre, familjeregimen som inte låter folket ta del av oljerikedomarna. Det skrivs inte om fattigdomen på landsbygden. Inte om den utsatta situationen för kvinnor, eller om bortgifta barn. Bristen på demokratiska rättigheter, som mötesfrihet, nämns inte. Inte de politiska fångarna.

Sverige skulle väl knappast heller visat barnfattigdom på hemsidan om vi var värdar, säger Christer Björkman om bilden som kommer fram.

Azerbajzdjans regim har verkligen satsat på Eurovision som en möjlighet att sprida sin bild av landet i Europa. Presidentfrun är ordförande i kommittén som arrangerar festivalen. Inför förra årets tävling köpte man in svenska och brittiska låtskrivare. Planerna på arenabygget startade innan segern var avgjord.

Eurovision styrs av European Broadcasting Union, EBU, en sammanslutning av olika länders tv-bolag. Trots att de inte låtsas om kritiken på Eurovisions hemsida, har den funnits med på andra håll. Förra veckan hölls ett yttrandefrihetsseminarium i Genève tillsammans med representanter för Azerbajdzjans regering, andra EBU-länder och människorättsorganisationer. Ett försök att markera, även om det avfärdades som lamt och utan tillräckligt tydliga ställningstaganden av Human Rights Watch.

Azerbajdjzan har också fått skriva under ett avtal om att alla människors rättigheter ska respekteras, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning. Inte för all framtid, det gäller så länge tävlingen pågår.

Förra gången bojkottsdebatten var lika högljudd handlade den om Kina. Både inför OS 2008 och världsutställningen i Shanghai två år senare kom protestkraven. När Kina fick de olympiska spelen lovade landet att förbättra mänskliga rättigheter, pressfrihet och miljöföroreningar. Resultatet? En stor besvikelse, enligt Amnesty, som löpande undersökte läget från att löftena avlades.

I stället för förbättringar såg organisationen hur myndigheterna använde olympiaden som en ursäkt för att städa upp i landet. Obekväma människor, som kunde hota bilden av ett enat land, sattes i arbetsläger. Flera andra organisationer rapporterade om tvångsvräkningar inför arenabyggena, precis som i Azerbajdzjan.

Inte heller när det gäller miljöförstöringen kunde Amnesty se några framsteg. Visserligen noterades förbättringar i de officiella mätresultaten, men Amnesty misstänkte att de var manipulerade.

Det var ju åtminstone många journalister på plats för att rapportera om situationen i landet. Men de utlovade förbättringarna av pressfriheten blev också en besvikelse. Sajter med information om Tibet och Taiwan spärrades. Kinesiska myndigheter förklarade det med rikets säkerhet, och sa att journalisterna hade tillräckligt med informationsutrymme för att bevaka spelen. Försöken att skriva om annat gav blandade resultat. Två japanska journalister som undersökte en misstänkt terrorattack i nordvästra Kina misshandlades och greps. De fick senare en ursäkt av kinesiska myndigheter.

Frågan är vilken slags journalistik som kommer att kunna göras inifrån Azerbajdzjan. SVT:s »Uppdrag granskning« fick till exempel inte komma in i landet nyligen, när de undersökte hur Telia Sonera hjälper totalitära regimer att övervaka sina befolkningar. Granskningen hade till och med en koppling till Eurovision. Det svensk-finska företaget hade lämnat ut information om vilka azerer som hade röstat på grannlandet och krigsfienden Armeniens bidrag i tävlingen 2009. De som hade röstat fel sågs som landsförrädare och förhördes av säkerhetstjänsten.

I Kina upplevde de svenska organisationerna att fokus på själva landet släpptes så fort tävlingarna var i gång. Det gick från massiv uppmärksamhet, till tystnad.

Det finns också en skillnad mellan då och nu. Svenska Olympiska Kommittén förbjöd svenska tävlande att uttala sig om politik i samband med Kina-OS. Den svenska Eurovision-delegationen framhåller att segertippade Loreen har ett politiskt engagemang och att hon har utbildat sig om situationen för azeriska kvinnor hos organisationen Kvinna till kvinna. Det ger andrum till en schlagerboss som helst inte vill ta i politik. Men på scen får Loreen inte göra politik, vare sig i text, gester eller tal, enligt tävlingens stadgar. Det skulle kunna leda till böter eller avstängning för Sverige.

– Det är ju faktiskt ett underhållningsprogram, säger Christer Björkman.

Fler länder är i centrum för bojkottsdebatter just nu. Ishockey-VM, i Vitryssland? Ja, sa idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth först, men landade sedan i nej. Fotbolls-EM i Ungern? Laget kommer spela, men regeringen kommer inte på matcherna.

Freds- och konfliktprofessorn Peter Wallensteen, som är Sveriges främsta forskare på sanktioner, säger att en bojkott alltid är en starkare signal än att åka och föra dialog. Men att det är svårt att förutse hur totalitära regimer reagerar på det. För de ledare som vill sola sig i glans kan det spela roll att västerlänningar inte vill komma till landet. Det kan också ge stöd åt en politisk opposition. Men det kan lika gärna föra befolkningen närmare regimen, så som en del analytiker menade att den amerikanske bästsäljaren Paul Austers protest mot Turkiet gjorde i februari i år.

Till en turkisk journalist sa författaren att han inte skulle kunna tänka sig att besöka sina läsare i landet. Paul Auster är engagerad i internationella PEN-klubben och ville inte resa till ett land som fängslar journalister och författare.

Bojkotten retade premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

– Som om vi behöver dig! Vem bryr sig om du kommer eller inte? Skulle Turkiet förlora sin storhet?

De fängslade författarna viftades bort med att de hade haft samröre med terrorister. Premiärministern avfärdade Paul Austers kritik med att författaren hade besökt en bokmässa i Israel två år tidigare, trots Gazabombningarna. Varför hade han inte problem med den regimen? För att där finns yttrandefrihet, svarade Paul Auster.

Bojkotten fick mycket uppmärksamhet både utanför och innanför Turkiets gränser. Men i landet, sa politiska analytiker med koll på Turkiet, gynnade det troligen premiärministern. Auster var en del av en israelisk sammansvärjning mot landet, sa politikerna, och fick medhåll från många. Det islamistiska partiet AKP fick näring av offergörandet.

Ställningstaganden kan förstås lika gärna handla om den egna magkänslan som om konkret skillnad. Hade Beyoncé förändrat Libyen om hon inte hade sjungit på Muammar Khadaffis sons nyårsfest för tre år sedan? Kanske inte, men vägran hade nog gett bättre eftersmak.

Azeriska aktivister är stolta över att Eurovision Song Contest ska komma till deras land. Uppmärksamheten under festivalen ger dem ny energi. De har startat organisationen Sing for Democracy och uppmanar gamla vinnare att engagera sig politiskt för landet.

Men vad händer sedan, när lamporna slocknar och evenemang flyttar till nya länder och det ger nya för eller emot-bojkottsdiskussioner?

De organisationer och aktivister som engagerar sig landar i samma slutsats. De tror inte på några snabba förändringar, oavsett vilket spår som väljs. Kanske inga långsamma heller. Men nu vet folk i alla fall att landet finns. Och kanske var det ligger också.

Läs också lunchintervjun med Gina Dirawi, programledare för melodifestivalen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera