Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Terroristens tonfall

Som alla vet är det lika viktigt hur man säger något som vad man säger. Det gäller i vardagslivet, politiken, litteraturen. Som litteraturkritiker är jag van att analysera både idéinnehåll och stil, men mest intressant är inte sällan det svårinringade som varken är det ena eller det andra: tonfallet. Med tonfall menar jag alltså något mer än bara stil – snarare en förening av stil och mentalitet, temperament, ideologi.

Ta Strindberg: han förblir omisskänneligen Strindberg, varken i kraft av sina växlande idéer eller sin satsbyggnad och interpunktion, utan genom det tonfall som får dem att stämma överens med varandra. Det är lätt att kopiera hans bruk av utropstecken, men inte övertygelsen bakom dem.

Ett visst tonfall kan också delas av flera. Jag har länge fascinerats av sjuttonhundratalets litteratur, inte i första hand för idéinnehållet (upplysningtidens optimism etcetera) eller för stilen (som kan variera) utan för hur det ena kommer till uttryck i det andra, i ett tonfall av ljus auktoritet och vårfrisk upptäckarglädje. För att endast högst otillräckligt beskriva det je ne sais quoi som lockar mig där. De som ser sig som upplysningstidens arvtagare i dag saknar detta attraktiva tonfall.

På motsvarande sätt förundras jag av den tygellösa briljansen hos romantiker som Clas Livijn och den unge Almqvist. Det går inte att skriva så i dag, men vilka är de förlorade förutsättningarna? Kanske bland annat detta: en känsla av individens extrema utsatthet och skapande allmakt, som efterhand ersatts med relativ trygghet och passiv vanmakt.

Jag ska inte gå in på dagens skönlitteratur, utan i stället ta upp ett par mer beklagliga kulturuttryck. Mycket har sagts om det hatiska kommentarsfältsträsket. Men det jag själv finner mest deprimerande där är egentligen inte åsikterna, utan tonfallet. Det är något monotont anestetiserat över det, ett klichérabblande som i evig hackig rundgång bara är öppet för intryck från sig självt. Vilket kulturellt zombiegift skapar sådana robotar? Inget utesluter litterär talang hos rättshaverister (Strindberg!), men den som kan skriva vill nog ha en större publik än man får som nummer 137 under en tidningsartikel som egentligen handlade om något helt annat.

En extremist med stor publik som själv ser sig som författare är terroristen Breivik. Mycket klokt och dumt har redan sagts om honom och hans manifest, och det jag tänker om hans tonfall är inte avsett som än ett drag i guilt-by-association-spelet (för då skulle en stor del av vår tid vara skyldig). Kunde Breivik skriva? Tja, hans manifest är duktig skoluppsatsprosa, med mycket klipp och klistra. Dess tonfall påminner mig faktiskt inte främst om kommentarsfältens, utan om något annat. Breivik vill gärna anknyta till västerländsk kulturell tradition, men i den mest självständiga dagboksdelen av hans skrift blir det slående vilket barn av sin banala samtid han är. Tonfallet där är ju fullständigt tonfallet hos vilken bantnings- eller aktiebloggare som helst. Det är egoboost och självhjälps- och produktivitetsfilosofi och entreprenörskult – en ideologi som, i brist på äkta känsla för individens oändlighet, vill banka i oss att man kan göra vad som helst bara man vill det tillräckligt mycket. Åtminstone så länge »vad som helst« är ett mätbart resultat i andras ögon: muskelmassa, inkomst, antal döda…

Det är naturligtvis betryggande att Breivik är en så banal skribent. Hur obehagligt hade det inte varit om han faktiskt skrivit bra? Och hade det varit omöjligt? Nej, kanske inte. Men osannolikt givet de sammanhang som format honom.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera