Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Även i de fina salongerna

Så här avlöpte samtalet under en flott middag jag var på nyligen, över hummer, kalv och rabarber, med en bordsherre som jag själv inte hade valt:

– Vi daltar så jävla mycket här i Sverige med överklassen. De vill ju inte jobba, va.

Jag: – Hur menar du då?

– Arbetslinjen. Vi ställer inte tillräckligt höga krav. Det bara daltas.

– Men tycker du verkligen ..?

- Och så är de kriminella. Följer inte svenska lagar.

– Men inte alla …

– Och så kvinnosynen. Jag har då aldrig träffat en enda man i överklassen som beter sig vettigt mot sin dotter. Vi tog oss an en flicka från Östermalm vet du, hon passade våra barn, men det gick ju inte till slut. Hennes pappa la sig i vad hon skulle göra hela tiden. Såna är de. Överklassen.

– Alla?

– Nja, kanske inte alla, men nästan. Och inte får man säga det heller.

– Nu tycker jag att du generaliserar. Statistik visar ju att …

Axelryckning från mannen. Han slog dövörat till när jag försökte komma med motargument, han skakade bara på huvudet åt de fakta som inte passade hans snäva verklighetsuppfattning. I min bordsherres värld var de alla ett problem, överklassmänniskorna.

Men vänta, förlåt, nu skrev jag ju helt fel här. Det var ju han som var överklass, och de han pratade om var invandrare.

Så snurrigt det kan bli. Ursäkta. Läs om replikskiftet så förstår du vad jag menar.

De som det »daltas med« och de som har så »hemsk kvinnosyn« var ju inte rikemansbefolkningen denna man själv är en del av, utan »alla« som var födda utanför Norden. Det är förstås inte överklassen som inte jobbar och som inte följer svenska lagar, utan »invandrarna«.

Ja, Gud, ja. Inte har jag väl någonsin en endaste gång mött en man från överklassen med pissig kvinnosyn, aldrig har jag mött en välgödd brat som inte vill jobba, aldrig har det skett att överklassen bryter mot lagar. Nej nej.

Bland det farligaste som finns är kombinationen av mycket pengar och dumhet, eller om det är lika delar stor makt och liten hjärna som blir en så smaklös cocktail. Men trots att jag någonstans i höjd med ostbrickan kokade över och fick besöka toaletten för att inte hälla en flaska champagne över den väletablerade styrelsel-edamoten, så var det en intressant middag. Viktig. Lärorik.

Jag dubbelkollade både en och två gånger på mannens placeringskort, men det var inte någon känd sverigedemokrat jag hade fått till bordet. Tvärtom, skulle jag nog våga påstå. Det här är en man som aldrig skulle beblanda sig med »white trash« som Björn Söder och Jimmie Åkesson.

Men han existerar, han är inte ensam och han har – tyvärr – ganska mycket makt. En person som genom både ingifte och yrkesroll har möjlighet att påverka, och som helt oförblommerat sitter på en officiell middag och säger till sin bordsdam att »90 procent på våra fängelser är invandrare och de är ju inga riktiga människor, va«.

Läs gärna den meningen en gång till. Inga riktiga människor.

Med tanke på hur vårt samtal urartade så kan jag inte låta bli att fundera på hur samma man skulle ha uttryckt sig om han hade fått medhåll? Eller om han hade hört någon klumpa ihop hans egen klass på samma sätt.

Men som sagt, nu är det ju inte så att alla i överklassen arbetsvägrar, kontrollerar sina döttrars yrkes- och partnerval och ställer sig över svenska lagar. Absolut inte.

Och som svar på den fördomsfulla herrens kommentar om att jag är feminist. »Jaha, så du är en sån som hatar män då?« Nej, absolut inte, tvärtom. Jag älskar kloka män med hjärtat på rätta stället, alldeles oavsett var de är födda eller hur mycket de tjänar. Men till den skaran kvalar inte alla män.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera