Dödens fält i Europa

Vad sysslar de med i Ukraina? I fredags startade fotbolls-EM. Vilket europeiskt land som helst skulle visa breda leenden för världen, och åtminstone låtsas att landet är ett lag. Icke så i Ukraina. Där slåss man med knogjärn så blodet rinner i parlamentet. Landets förra premiärminister, Julia Tymosjenko, sitter i fängelse för ekonomiskt slarv. Snart även anklagad för mord.

Dagarna före matchstart pucklar demonstranterna på varandra på Kievs gator. Ett nytt förslag om att stärka ryska språkets ställning i landet orsakar starka reaktioner, både för och emot.

För att alls begripa någonting av detta tumult får man vända sig till historien.

Det finns en liten barnvisa från Ukraina som går ungefär så här:

»Lillefar Stalin, se på detta.

hästen stapplar, ladan svankar

utanpå stugan, hammaren och skäran

inuti stugan, svält och död.

En far har ätit sitt eget barn

partimannen slår och stampar

och skickar oss till läger i Sibirien.«

Det kunde vara en torr tjänsterapport från Moskva 1933, då Stalins fram-kallade hungersnöd knäckt de uppstudsiga bönderna i Ukraina, kulakerna, som gjort motstånd mot kollektiviseringen.

Om hungersnöden handlar det första kapitlet i Timothy Snyders lysande historiebok »Den blodiga jorden« (Bonniers 2011). Där går han igenom nittonhundratalets centraleuropa. Jag skulle säga att hans bok är nödvändig för att förstå dagens Ukraina. Man begriper också att Centraleuropa har exotiserats och flyttats längre bort från oss. Det låg närmare på trettiotalet.

Det är svårt att svälta ett folk till döds, skriver Snyder, särskilt bönder. De klarar sig alltid. Men inte om man tar utsädet med våld, vartenda vetekorn. De uppsvällda liken kantade vägarna i Ukraina. De djärvaste bönderna kokade sina grannar: två tusen dokumenterade fall av kannibalism. Fem miljoner döda.

Några överlevde, och mindes. Det gillade inte Stalin och de som mindes alltför bra låg pyrt till under den »stora terrorn« 1938. Sedan fick de annat att tänka på, särskilt judarna, när Stalin gick i pakt med Hitler.

I bästa samförstånd högg Hitler och Stalin huvudet av den polska och västukrainska intelligentian, och Sovjet underlättade Hitlers slakt av ukrainska judar. Miljoner nackskott över leriga gropar.

När Molotov-Ribbentrop-pakten upphörde 1941 stormade tyskarna in över hela Ukraina, Vitryssland och västra Sovjet, i ett av de grymmaste anfallskrigen någonsin.

Vem var värst, Stalin eller Hitler? Fråga en ukrainsk jude får du höra. Snyder besvarar inte frågan, utan visar oss med iskall tydlighet att här i Ukraina och Vitryssland låg dödens fält i Europa, och att Stalin och Hitler älskvärt hjälpte varand-ra till värsta tänkbara resultat.

Denna historia är vitryssarnas och ukrainarnas oförglömliga arv.

Under flera hundra år var större delen av Vitryssland och Ukraina delar av det ryska imperiet, som en sorts slaviska småbröder. Västra delarna av länderna tillhörde Litauen, som var polsk intressesfär. I östra Ukraina har man alltid varit mer ryssvänlig, och tillhörde också Sovjetunionen från 1920. Västra Ukraina med Galiziens stolta huvudstad Lviv (Lemberg) blev inte sovjetiskt förrän efter andra världskriget.

Det är i väster som den ukrainska nationalismen är starkast. Där gillar man Julia Tymosjenkos vetefläta, och där hyllas nationalisthjälten Stefan Bandera. Han gjorde uppror både mot polacker, tyskar och ryssar, men stämplas som fascist i östra Ukraina.

Språkfrågan har varit en stridsfråga sedan 1845, då poeten Taras Sjevtjenko skrev smäktande vers på ukrainska. Eftersom Taras hade korrekt klassbakgrund, han var född livegen, dög han som litterär hjälte under Sovjetepoken också, och står staty i hela landet. På grund av mustaschen är han lätt förväxlad både med Gorkij och Stalin.

Ungefär sextio procent av landets befolkning har ukrainskan som modersmål, medan fyrtio föredrar ryskan. Strid på kniven, alltså. Det är en tragedi för ett land som har allt att vinna på dialog och kompromiss. Men för att nå dit måste västra och östra Ukraina erkänna varand-ras olikhet och respektera den, inte slåss med knogjärn och kasta motståndarna i fängelse.

Freden är långt borta. Det säger en hel del att inte ens en framgång i fotbolls-EM lär öka sämjan i det splittrade Ukraina.

*

För övrigt håller jag med fotografen Sally Mann i hennes reaktion mot att Mangaexperten Simon Lundström riskerar dom för barnporrbrott i HD: »Är ni inte riktigt kloka i Sverige?« Se Sally Manns bilder på Fotografiska museet i Stockholm, till och med 30 september.

Text: