Dygden de ärvde

Text:

Foto: Boris Roessler/scanpix

Det sägs om Angela Merkel att hon tidigt lärde sig att hålla sina tankar för sig själv. I prästhemmet i byn Templin, åtta mil norr om Berlin, läste familjen västtyska tidningar och spelade kapitalistspelet Monopol. Sådant höll ett barn tyst om i sextiotalets DDR.

Diktaturuppväxtens präglan återkommer alltid i beskrivningarna av förbundskanslern: Hon är distanserad, avvaktande, misstänksam. Gillar inte tv-framträdanden, inte heller journalister.

Hon kan fortfarande konsten att hålla tankarna inombords.

I dag undrar hela Europa vad som rör sig i hennes huvud. Frau Nein, The Iron Frau, hon som porträtterats i Hitleruniform i grekiska tidningar och kallades obstinat i The Economist förra veckan, sägs bli alltmer ensam om sina hårda sparkrav.

När Grekland går till val denna helg är det Tyskland som har satt agendan. Allt handlar om åtstramningsprogrammen, och i förlängningen vilken valuta landet ska ha. De konservativa Ny Demokrati vill följa Merkels regler, vänsterkoalitionen Syriza vill inte.

När Spanien fick nödlån förra veckan var det Tysklands kommentar ekonomijournalisterna ville ha.

När Merkel och hennes europeiska kollegor tar sig till Mexiko för G20-mötet i nästa vecka kommer eurokrisen återigen stå i centrum, även om tyska regeringsläckor har sagt att Angela Merkel vill försöka styra samtalen till att handla om USA:s budgetunderskott.

Ensam eller inte – alla lyssnar på Merkel och hon håller fast vid den tyska traditionen av åtstramningar framför en expansiv finanspolitik som satsar på tillväxt.

Ordning och reda och stabilitet. Uppfattningen om hur en ekonomi ska skötas sitter hårt i Tyskland. Där är ingenting så skrämmande som ljudet av sedelpressar som rullar i gång. De som vill ändra på åtstramningstraditionen måste förändra hela folkets minnen.

I maj tapetserades Tysklands tidningskiosker med krisrubriker. »Inflations-Alarm!« stod det på största tidningen Bild. På insidan svarade experter på hur snabbt sparpengarna skulle ätas upp. Miljoner tyskar var oroliga, skrev tidningen.

Inflationen hade inte stigit. Men dagen innan hade ekonomichefen på tyska Bundesbank sagt till finansdepartementet att landet i framtiden – kanske – måste acceptera en högre inflation för att balansera de olika ekonomierna i eurozonen. Inflationsnivån – kanske – skulle ligga lite över genomsnittet i EMU. Han nämnde inga siffror.

I flera dagar fick finansministern Wolfgang Schäuble och ekonomerna på Bundes-bank förklara sig. Höjd inflation? I Tyskland? Den goda ekonomin ger utrymme för lönehöjningar, som bland annat IMF har krävt av Tyskland, och för inflationen att ligga lite över genomsnittet, försökte de förklara.

I förbundsdagen påminde utrikes-minister Guido Westerwelle om att Tyskland fortfarande var Tyskland. Det centrala för landets ekonomi – och i hanteringen av eurokrisen – var prisstabiliteten.

– Att trycka pengar kan inte vara svaret, sa han.

Förklaringarna till inflationsskräcken brukar börja med en skottkärra. Den som tysken i Weimarrepubliken fick fylla med sedlar för att gå och köpa en bit bröd. Första världskrigets krigsskadestånd betalades av med hjälp av nytryckta pengar och hyperinflationen ledde till en fattigdom som i många tyskars minne gick raka vägen till Hitler.

Det råder delade meningar om inflationsskräckens rimlighet.

– Inflation på 20-talet har lett till att den tyska ekonomiska politiken inte alls har samma grundprinciper som den anglo-saxiska, som tar lättare på inflation och statliga utgifter. Fundamentalt sett har tyskarna inte fel, säger till exempel Hubert Fromlet, professor i internationell ekonomi och tidigare chefsekonom på Swedbank.

Så tycker en ekonomiprofessor. En annan säger så här:

– Hyperinflationen och skräckupplevelsen av den har gjort tyskarna oerhört rädda för all typ av expansiv finanspolitik, även om det finns goda skäl att bedriva en sådan politik, säger Lars Jonung, professor vid Ekonomihögskolan i Lund och ordförande i Finanspolitiska rådet.

Och då är man tillbaka i den politiska konflikt denna kris handlar om. Tyskland mot Frankrike. Spara mot slösa. Inflation är inte så farligt eller inflation leder till Hitler.

Det finns tyska nationalekonomer som inte gillar åtstramning. De försöker påminna om åren efter inflationen. Då, säger de, var USA Tyskland och Tyskland var Grekland.

Det ekonomiska uppsvinget i slutet på 20-talet och början på 30-talet finansierades av utländska lån, framför allt från USA. Men när marknaden kraschade på andra sidan Atlanten, stoppades kreditflödet till Tyskland. Med fasta växelkurser gick det inte att devalvera valutan. Då återstod åtstramningar, menade Heinrich Brüning, han som efteråt fått öknamnet hungerkanslern.

Han skar ner på statens utgifter, sänkte lönerna, höjde skatterna. BNP sjönk, arbetslösheten steg.

De hårda tagen, menar nationalekonomerna som inte gillar åtstramning, gjorde att landets ekonomi helt stannade upp. Tyskland kunde inte tjäna tillräckligt mycket pengar för att betala tillbaka utlandsskulderna. Bankerna fick stödpaket för att klara sig. Det var inte 20-talets inflation som gav Hitler, säger de, det var 30-talets svångremmar, deflation och arbetslöshet. De tycker att det tyska minnet, eller historieberättandet, är fel. Det är inte bara tyska Keynesianerna som börjat påminna om detta. Historiebeskrivningen har letat sig in på andra platser, senast på Dagens Nyheters ledarsida.

I det tyska folkminnet är det inte bara hyperinflationen som är stark. De minns också hur man lyckades bygga upp ekonomin igen efter andra världskriget. Hur inflationen höll sig betydligt lägre än i många andra länder i Europa efter 70-talets oljekris. Hur väst klarade av att ena sig med det fattiga öst efter murens fall. Hur man klarade krisen 2008. Hur man fortfarande är starkare än de flesta andra.

Detta tackar man ordoliberalismen för. Den tyska ekonomiska teori som förespråkar att staten och bankernas uppgift är att upprätthålla prisstabiliteten, men att tillväxt bara ska främjas indirekt, utan expansiv finanspolitik. Det ska inte pumpas in några pengar i systemen, och det ska verkligen inte användas några pengar man inte har.

De tyskarna vände sig Angela Merkel till under sitt tal på CDU:s kongress 2008, i början av den ekonomiska krisen. Enligt Angela Merkel var det bara att fråga en hemmafru i Schwaben – den del av Bayern där befolkningen har ett rykte om sig som sparsam med hög arbetsmoral – för att förstå krisens kärna.

– Det är inte bra om man i det långa loppet lever över sina tillgångar, sa hon på talet inför CDU. Det vet vilken hemmafru som helst.

Inflationsmisstanken handlar inte bara om ett kollektivt minne. Det finns också ett svar i Tysklands nu, hur dagens samhälle ser ut.

Den genomsnittlige tysken sparar sina pengar, landet har en av de högsta sparnivåerna i väst, enligt OECD:s statistk. I Berlin äger bara femton procent sin bostad, i andra städer något fler, men tysken hyr hellre än lånar pengar till ett hem.

Något som en del bedömare ser som ett tecken på att man inte alls är rädd för inflation – varför skulle man sätta pengar på banken då? – men som samtidigt leder till en rädsla för inflation. Människor med stora lån tjänar på inflation, den äter upp skulderna. Miljonerna på banken blir i stället värda mindre.

En låg inflation är också till glädje för en exportberoende nation som Tyskland.

Under början av 2000-talet gjorde den socialdemokratiska och gröna koalitionsregeringen stora reformer på arbetsmarknaden. Det blev lättare att säga upp anställda. Fackföreningarna gick med på lägre reallöneökningar. Samtidigt skar man ner på de offentliga utgifterna.

Tyskarna har sparat.

– Åtstramningarna var hårda men de fungerade för oss. Nu skördar vi framgångarna av det i vår goda position. Så resonerar alla tyska beslutsfattare och de säger till resten av Europa att titta på oss, säger Fabian Lindner, nationalekonom på tyska forskningsstiftelsen Hans Böckler Foundation.

Den verklighetsbeskrivningen, säger han, har också spridits av medierna. Det har gett ett kollektivt närminne av självuppoffrande tyskar med hög arbetsmoral.

– Människor på gatan såg sina reallöneökningar försvinna. De tror att euron är ansvarig för minskningen av deras köpkraft. De kallar euron för teuron. Verkligheten var att lönerna inte ökade på grund av den konkreta ekonomiska politiken. Euron, skulle jag säga, har använts av politikerna för att rättfärdiga åtstramningarna. Det är därför människor på gatan är så mycket emot att rädda grekerna eller spanjorerna. De känner att de har lidit, vilket är sant, att det är på grund av euron, vilket jag skulle säga inte är sant, säger Fabian Lindner.

Institutet som han arbetar på stöder forskare med Keynesiansk inriktning. Även de ägnar mycket tid åt att förstå hur Angela Merkel – och ledande tyska ekonomer, och ja, hela folket – tänker. Varför deras ekonomiska teori är så svag bland landets politiker, även socialdemokraterna och de gröna.

– Inflationen hjälpte soldaterna som kom tillbaka från första världskriget att få jobb. Men den intellektuella eliten, vars besparingar raderats, dominerade universitet och medier. Det är också en av anledningarna till att även socialdemokraterna var emot Keynes styrning på efterfrågan i början på 30-talet. Man ville verkligen inte ha inflation igen.

Det hade funnits utrymme att spara ännu hårdare i statsfinanserna, tycker politikerna.

– Den tyska finansministern sa att de hade kunnat vara tuffare i åtstramningarna. Men det ville de inte, för de var tvungna att bevara tillväxten i Tyskland, säger Hubert Fromlet, som hörde finansministern Wolfgang Schäuble tala på en konferens i Berlin i veckan.

Även Angela Merkel var på plats och de visade inga tecken på förändrad inställning i ekonomipolitiken. De pratade om vikten av en enad union i framtiden, när européerna kommer att utgöra en allt mindre del av världens befolkning. Men de kallade finanspolitisk stimulans en björntjänst.

I kampen om tyskarnas ekonomiska minne har Angela Merkels sida redan vunnit. Styrkan i detta ska inte underskattas av de europeiska ledare som vill se mindre fokus på åtstramningar i krislösningen framöver. Det upprepar de tyska Keynesianerna, de som försökt ändra inriktning länge. Den som tror att Angela Merkels svårlästa tankar bara är en förhandlingstaktik har fel. Det sitter mycket djupare än så.