Jag – det sociala problemet

En (1) gång under det gångna halvåret har jag känt mig avslappnad i ett socialt sammanhang. Det var i går, under en lång runda på NK. En vän och jag utbytte skvaller och muttrade häpet över några gemensamma bekanta och deras livsval och över att den kallsvettige Lenin-runkaren Jan Myrdal fortfarande publiceras i svenska tidningar. Jag glömde bort mig själv, som det heter. I flera timmars tid hade jag trevligt och lyckades fly det som annars brukar vara mitt problem, nämligen … ja, det är just frågan.

Jag tror att det finns två helt olika sorters blygsel, två närmast motsatta skäl till att vara, för att låna en av min flickväns många, många favoritdiagnoser, »socialt spänd«. Den ena varianten är att vara rädd för att göra bort sig: att säga något ovanligt dumt, att glömma bort någon umgängesregel, att gäspa så att man dreglar när någon håller tal. Den andra varianten, min variant, handlar mindre om allt som ska undvikas och mer om det som måste till. Somliga av oss känner helt enkelt en press att ge ett intressant, fascinerande, rent bedårande intryck. Det är alltså detta som är min rädsla: att framstå som platt och menlös. Tyvärr leder den ofrånkomligen till att jag i stället framstår som en babblande idiot, vilket rimligen borde vara värre.

Denna irrationella hjärnplåga är ytterst påfrestande. Den får mig att ständigt hålla på och apa mig; positionera mig till och med i frågor som jag skiter fullkomligt i, välja sida i debatter som jag inte ens har orkat följa, slänga ur mig vilket nonsens som helst bara det låter lite, bara jag hörs, bara jag fastnar. »Jag har alltid hatat Tibet« är ett exempel från det senaste dygnet. Den här krönikan är ett exempel från den senaste timmen.

Om detta är jag alltså medveten. Och jag har en vag känsla av att det råder någon sorts konsensus om att »insikten är början till problemets lösning«, et cetera. Men det är det ju inte. Vad hjälper det mig att veta vad som är problemet? Inte blir jag mindre spänd för det. I själva verket blir jag givetvis bara mer spänd än någonsin.

När jag var liten beundrade jag skäggiga män som svor och härjade. Det byggde på en ganska grund analys från min sida, på ungefär samma naivitet som gjorde mig avundsjuk på de vuxna för alla spännande brev de fick. Nuförtiden beundrar jag de tystlåtna, tills jag minns att de lider av samma blygsel som jag fast med spegelvänd symptombild.

Man kunde förstås acceptera man är ett banalt fä och helt enkelt hålla truten. Alternativt, om man inte fixar det där med acceptansen, hålla truten ändå. Men då infinner sig genast en väldigt allvarlig risk. Man kan få tråkigt. Riktigt tråkigt, alltså tråkigt som i en debattartikel- om växande samhällsklyftor, tråkigt som i en dokumentär om transfetternas inverkan på sophanteringen, tråkigt som i Gud hjälpe mig, när jag inte säger något charmerande dumt är det kanske ingen som gör det.

Och det är så klart det som är den stora fasan – att vara tvungen att samspela, anpassa sig, snällt vänta på att någon -annan ska stå för underhållningen. Det är inte lätt. Fast ibland händer det faktiskt att någon annan hinner före. En bekant ska enligt uppgift nyligen ha sagt att han hatar alla han känner och att »i nästa liv ska jag skaffa mig riktiga vänner«, vilket jag tyckte var rätt roligt. Och genast kände jag att jag fick en helt ny nivå av underhållningsvärde att leva upp till.

Länge hoppades jag att jag inte alls var blyg utan bara omogen. Tråkigt nog är jag både och. Och någon bot finns inte. Mina vänner tycker jag om redan i detta jordeliv. Frågan är när jag någonsin ska ge dem en chans att tycka om mig.

Text: